Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Granskningar och anmälningar - Andreas Lindblom, Sveriges konsthistoria, III (Prof. em. August Hahr)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
35°
GRANSKNINGAR OCH ANMÄLNINGAR 3°360
Av de båda domkyrkorna uppfördes den i Göteborg av C. W.
Carlberg 1808-1815. På det till planen kvadratiska tornet har ställts en
oliksidig åttkant (med tornur) och på denna en fyrkantig kupol med
lanternin, det hela en ganska tung uppbyggnad och av äldre karaktär.
Härnösands domkyrka, byggd 1843-1844 av Ludvig Hawerman, är en
treskeppig anläggning med åttkantigt kupoltorn över koret och
kolonnhall i väster i en fri dorisk stil. Ännu märkligare är Skellefteå
landsförsamlings kyrka, på 1790-talet uppförd av Jakob Thomasson Rijf,
Västerbottens länsbyggmästare, som där och i Finland utvecklat en
betydelsefull verksamhet. Templet, högt beläget nära den forsande
älven, är korsformigt anlagt med kupoltäckt och lanterninprytt torn
över korsmitten samt en dorisk kolonnhall. I detaljer visserligen ej så
klassiskt ren som en tidens akademiker skulle fordrat, är det ändå en
imponerande skapelse, understödd av den omgivande naturens skönhet.
»Motsättningen mellan enkel svenskhet och mäktig klassisk kultur,
mellan björken och lagern», säger förf., »går som en röd tråd genom
nyare tidens svenska kulturliv. — Men där Skellefteå kyrka i högtidlig
svartvit skrud höjer sig mot himlen skyhögt över björkskogen,
ängsladorna och envåningshusen, med granåsen som fond och älvens dån
som ständig orgel, utgör den en skön protest mot den svenska
kargheten och fattigdomen» (sid. 717).
Inom de inledningsvis nämnda båda första perioderna dominerar
inom skulpturen Johan Tobias Sergel, medan den senare nyantiken
företrädes av Johan Niklas Byström och medelmåttan E. G. Göthe,
skaparen av Karl XIII:s staty, som ju redan vid sin tillkomst avhånades
av-press och allmänhet. Inom målarkonsten tävla under den
sengustavianska perioden olika riktningar. Hos Elias Martin och Karl Fredrik
von Breda kan man snarare tala om romantik än antik. Adolf Ulrik
Wertmuller åter sökte lämpa sig efter tidsidealet, men slog aldrig
igenom och for till Amerika, där han slutade sina dagar. Karl Johans epok
företrädes av Per Krafft d. y. och Fredrik Westin, den förre, i Paris
Davids läraktige elev, den ojämförligt mer betydande, ehuru väl den
senare prisades högre, ja, upphöjdes till tidens Rafael. Han utmärker
sig för en viss linjerytm, men även för emalj hårda färgytor och
intetsägande ansikten. Per Hörbergs trohjärtade, betydelsefulla
altartavlor ställa vi långt högre än Westins. De förra ha något att förkunna.
De senare deklamera, tomt och ihåligt. Och Akademien för de Fria
Konsterna framhärdar länge och trofast med de omöjligaste prisämnen,
t. ex. för 1824: »Pompejus, åtföljd av Valerius Maximus, bevittnar en
90-års rik och lycklig Dams frivilliga död genom förgift» (Emil
Hult-mark, Kungl. Akademiens för de Fria Konsterna utställningar
1794-1887, Stockholm 1935, s. 549). Uppenbart bidrog akademien mycket
att upprätthålla detta naiva antiksvärmeri. Förf. yttrar sig dock föga
härom. Men det saknades ej motsatta tendenser mot den rådande
smaken, t. ex. Elias Martins landskapsmåleri. Tidens engelska parker vitt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
