Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Historisk återblick - Gamla tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8
romerska kejsarkulten. Ledande sitt ursprung från Caesar,
som under inflytande av den asiatiska hellenismens
åskådningssätt, för vilket det ingalunda ansågs såsom någon
orimlighet att genom gudanamnet betyga en människa
undersåtlig vördnad och trohet, redan under livstiden mottog
gudomlig dyrkan, och som efter sin död genom folkbeslut
formligen upphöjdes bland gudarna, samt från Augustus, den
förste romerske kejsaren, vilken, försiktigare än sin
företrädare, inom Roms murar icke tillät mera än dyrkan av
sin genius, framträdde denna kejsarkult mot slutet av det
första århundradet, särskilt under Domitianus, med större
krav än förut. Det är mot denna kult, som
Uppenbarelseboken vänder sig med sitt tal om vilddjurets tillbedjan.
Från olika håll, såsom t. ex. av Hjärne i hans ovan
citerade »Stat och Kyrka», har det framhållits, att det i regeln
icke torde vara förföljelselusta eller blodtörst, som ligger
bakom de mot de kristna just med utgångspunkt i deras
vägran att böja sig för kravet på kejsarkulten riktade
förföljelserna. Betecknande för den romerska statsmaktens
syn på saken i allmänhet vid denna tid är ju kejsar
Trajanus’ kända svar på ståthållaren Plinius d. y:s förfrågan ett
årtionde in på det andra århundradet, hur han skulle
förhålla sig gent emot de kristna. Jag tänker här framför
allt på den passus i kejsarens svar, där han säger, att de
kristna icke skulle uppspåras, och att anonyma anklagelser
emot dem icke skulle upptagas. Ett oförtydbart vittnesbörd
om, huru stark spänningen emellan statsmakten och
kyrkan i själva verket var, ger oss emellertid den i samma
kejsarbrev lämnade föreskriften, att envar, som lagligen
angåves samt överbevisades eller erkände sig vara en
kristen, skulle straffas. Eljest avsåg nog »tvånget för de kristne
till deltagande i kejsarkulten mindre att kränka deras
fromma känslor än att för dem öppna tillfällen till straffrihet
genom ceremonier, som antogos för varje sunt tänkande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
