Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hannes och knektarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skulle stiga över den höga tröskeln råkade han
släppa sitt väder och nu fann han sig och sade:
Där fick du svar på tal, vågmästare. Dina
projekter tör inte väga mer än min fjärt.
Och kungen blev så nöjd med sin snarfyndighet
att han lät tilldela Arnisius en silverdosa med
kungligt namnchiffer och fem gulddukater. Arnisius
tog härav anledning att prisa icke blott kungen
utan framför allt sig själv som ernått ett så högt
bevis på kunglig gunst. Från den dagen
betraktade han sig som adelsmans vederlike. Av de fem
dukaterna skänkte han tre till kyrkan och delade
resten bland sina fattiga. Han hade en mängd
fattiga, som dagligen gingo hungrande till hans
dörr och mättade därifrån. Vid den tiden var han
verkligen en stor kaxe, därtill god, gudfruktig
och givmild.
Men all denna härlighet höll på att taga en
snöplig ända, då fogden Nils Grape avfordrade
honom hans räkenskaper. Vågmästaren svarade
ganska lugnt att hans räkenskaper icke voro i
ordning alldenstund han haft alltför mycket att sköta
med sina maskiner och andra märkliga funderingar.
Dessutom brast det honom ungefär tretusen daler
om vilka han icke så noga visste, vart de tagit
vägen. Fogden hotade med slottsvalvet. Det fann
Arnisius bra löjligt. Han drog fogden
vänskapligt i skägget och sade:
Akta sig lilla Grapen! Vet han inte, att jag är
kungens vän och förtrogne?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
