Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bagateller.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När hon återvänder är klockan nio. Gonggongen
kallar till frukost. Men hon kan inte äta. Hon
kan inte sitta stilla. Det finns icke längre något
botemedel mot ängslan. Nu vet hon, nu nästan
vet hon, att han icke skall komma. Och ännu
är det två timmar, två ohyggliga timmar.
Hon går av och an på verandan. Pensionsfrun
kommer ut och frågar, om hon inte vill äta. Nej,
nej, tack, inte nu. Hon kan inte stå stilla, hon
går av och an. Pojken ställer sig i vägen för henne.
Men så gå då ur vägen, säger hon och tar
honom i skuldran. Han skriker till, onödigt gällt,
hon har knappast snuddat vid honom. Och nu
säger han:
Om du inte lånar mig båten, så ska jag skrika
så du blir döv.
Pensionsfrun tar honom i armen och för honom
åt sidan. Han spjärnar emot.
Men vad är det då för en pojke? frågar hon.
Finns det ingen, som kan ta hand om honom?
De kom i går kväll, säger pensionsfrun. Modern,
stackarn, är sjuk. Hon sitter där borta i vilstolen.
Det är en liten kvinna med ett runt vaxansikte
och stora, trötta, slöa ögon. Det är naturligtvis
mycket synd om henne, den sjuka. Men hon kan
inte hjälpa, att hennes oro slukar allt annat.
Emellertid säger hon åt gossen:
Om du är snäll och tyst ska du få låna båten.
Senare. Ifall din mor inte har någonting däremot –
Nej, nu, nu – skriker pojken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
