Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Idyllen i Ettenheim.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men var nu icke orolig, kära! Om också det
otroliga sker, om jag blir arresterad - än sedan?
Mitt samvete är rent. Det hela skulle slutligen
endast resultera i ett möte mellan mig och förste
konsuln. Ett - om icke angenämt - så åtminstone
intressant möte, det måste medges.
Hertiginnan sköt honom ifrån sig, gav honom en
lekfull liten knuff och sprang in i orangeträdens
mörka allé. De lekte tafatt. Men Mohiloff var för
hjälpsam mot sin herre. Charlotte slog honom över
nosen: Du dumma djur. Och för att växla lek
började hon leka rädsla. Hon kröp tätt intill sin gemål,
hon såg spioner bakom varje träd, viskade och
jämrade. Mohiloff hetsades och rusade skällande
ut i mörkret. Springande steg. Prinsessan bleknade,
tog sig åt hjärtat. En spion? viskade hon. Och
hertigen svarade i en skrattfylld viskning: Nej,
förste konsuln själv, förklädd till trädgårdsdräng!
Charlotte nöp honom i öronen. Henri, viskade
hon, jag är svartsjuk på förste konsuln. När du
tänker, tänker du på honom, när du drömmer,
drömmer du om honom. Bekänn!
Hertigen svarade kort: Förste konsuln är
onekligen en märklig man.
Mohiloffs skall ljöd avlägset. Henri drog henne
intill sig och viskade tätt intill hennes kind:
En vacker scen, min Charlotte, en vacker idyll:
Troheten vakar över kärleken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
