Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sergeant Alruth.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vilt bland de yngre officerarna vid regementet.
Hedens pilkringkransade ödslighet hade inga
kvällsnöjen att bjuda de unga herrarna, som
således voro hänvisade till ett visst tälts halvt om
halvt förbjudna och alltså desto mera lockande
förströelser. Här samlades dagligen lyckliga
spelare och olyckliga och bland de senare utmärkte
sig för sitt hänsynslösa och dåraktiga spel
underlöjtnanten Rutger Berg-Weedenheim, en pojke på
tjugutvå eller tjugutre år, svartmuskig som en
zigenare, livlig och obehärskad, sällan i jämvikt.
En afton, då unge herrn förlorat börsens sista
styver vid spelbordet, sprang han ut i
tältöppningen och seende en man i sakta mak vandra
över heden, ropade han honom till sig. Det var
halvskumt och först då mannen vänt sig om och
närmade sig, kände löjtnanten igen sergeant Alruth.
Ett ögonblick tvekade han; det hade i tjänsten
förefallit saker, som gjort förhållandet dem emellan
något spänt. Men nöden har ingen lag; spelet
gick sin gilla och hastiga gång där inne i tältet,
han hade ingen tid att förlora. I hövlig, nästan
urskuldande ton bad han sergeanten om en tjänst.
Han skulle gå till löjtnantens tält och ur den och
den kofferten på det och det stället hämta honom
en sedelbunt, omknuten med ett blått band.
Sergeanten förstår, tillade han och log en smula
tvunget. Törs inte lämna min post. Drabbningen
pågår. Men ammunition fattas.
Alruth besvarade icke hans leende. Uppdraget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
