Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sergeant Alruth.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
friheter de till äventyrs tagit sig. Han var falsk! En
uppbrusande, fräsande ilsken liten herre som
löjtnanten på Ellenäs vore att föredraga. Man visste
åtminstone var man hade honom. Och att
drängplågaren på Ellenäs så flitigt umgicks med
Kåseholmsförvaltaren, visade väl bäst, vad den
sistnämnde i grund och botten var för en karl. Förr
eller senare skulle han nog visa klorna. Om man
icke klippte dem i tid!
Någon tacksamhet fick Johan Alruth alltså icke
röna. Det betydde emellertid föga, eftersom han
alls icke räknat på någon tacksamhet. Han visste,
varför han handlade, som han gjorde, och det var
honom nog. Att han endast mycket långsamt, fot
för fot, återvann åt husbonden, vad denne förlorat,
var visserligen bekymmersamt. Men han hoppades,
att översten skulle ha tålamod och att han
åtminstone ej skulle betvivla hans goda vilja. Andras
omdöme angick honom ej. Han skötte sin syssla
efter bästa förmåga, och han hade sitt hem.
Kvällarna tillsammans med Marie och pysen voro alla
bekymmer till trots ogrumlat lyckliga. Hatet där
ute hägnade hemmet, alldeles som en vinterkvälls
mörka kyla tyckes slå vakt kring den ljusa
värmen inomhus. En afton i oktober, då han
tämligen sent lämnade gårdskontoret, träffades han
i nacken strax bakom högra örat av en sten,
slungad från något bakhåll. Han svor till, vände
och rusade några steg blint framåt men
besinnade sig. Bah, tänkte han, får jag fatt på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
