Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Anders beser ett ställe, men Greta gillar det icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kasby och Tegelhagen. På Kasby ville man den tiden
arrendera ut sina kor, och begärde femtio riksdaler banko
om året för stycket. Anders steg in i fähuset och såg
på båsen, men han gick också ut igen.
Han ansåg sig nu hafva uträttat sin sak, gladde sig
åt hvad Greta skulle tycka om Kasby och fortsatte ridten
framåt Silfverdal, samt derifrån till Spång-Kista, som
ligger strax bortom, och så till Ärfvinge. Här träffade
han bonden, som bekände att han gjort rätt illa, i det
han icke hållit sitt löfte och genast kommit in till
Östman med svarten. Lång-Anders tog tillfället i akt och
begynte modigt lexa upp mannen för att han brustit i
ordhållighet. Följden blef att han prutade ned honom
fem riksdaler i handeln, så att han bekom svarten blott
emot tjugufem riksdaler och bruna stoet. Så red Anders
åter till Stockholm, med en äkta glad uppsyn.
När han steg af hos Östmans vid Bernhardsberg och
lemnade honom de vunna fem riksdalerne, kan man
begripa att han fick beröm, och svarten sjelf erhöll knappt
flera goda ord, oaktadt han var en ståtlig häst, der han
stod med sin stjern och alla fyra fötterne hvita. Då
Anders gick, sade Östman: ”Kom till mig emellanåt!”
Så fort sig göra lät, underrättade Anders sin Greta
om huru han ridit och haft muntert, samt sett på Kasby
med kor och ladugård. Nu började Greta förhöra honom,
men fann att han om saken hört efter ingenting vidare,
än blott att arrendet skulle blifva femtio i banko för kon.
”Det är allt mycket,” anmärkte Greta; ”men herrskapen
taga så högt här nära Stockholm. Det är för nära, vet
du, Anders. Vi måste söka oss om litet längre bort.
Men att du icke gick och såg på beteshagarne! och icke
frågade huru många lass hö de släppa till öfver vintern
och huru många tjog halm! Nej, jag måste sjelf ditut,
det ser jag.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
