Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Benröta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BENRÖTA 317
Merendels intrader dock en mer eller mindre betydlig
rubbning i benets näring. Följderna härav bliva olika, allt
eftersom epifys- eller diafysregionen av benet blev
angripen.
Är det t. ex. benmärgen i den svampiga delen närmast
epifyslinien av skulderleden eller höftleden angripen av
varig inflammation, så inträder epifysafiossning ofta redan
inom några få dagar. Därvid kan epifysbrosket förstöras.
Resultatet blir, att benets tillväxt upphör, och till följd av
overksamhet hemfaller även den friska delen av lemmen åt
atrofi. Detta epifyslmiens insjuknande är i synnerhet
vanligt å platta ben, skulderbladet och bäckenbenet.
Vid rörbenen angripas, som väl är, diafysen oftare. Om
varbildningen sträcker sig till benmärgens hela tjocklek
så avlossas peripstet och bensubstansen berövas sin näring
Följden blir nekros (död) av bensubstansen i större eller
mindre omfång. Den avlossade nekrotiska bendelen
kallas sekvester.
Symptomer. — Osteomyelitens förlopp är mycket olika
i olika fall.
Orn ett trauma föregått insjuknandet, så brukar
patienten efter 2—3 dagar eller längre tid få smärta och feber.
Svårare fall börja vanligen ined frossfcakning. Under de
följande dagarna uppträder ansvällning av benet och en
känsla av att extremiteten är bruten på det sjuka stället.
Före Luters tid var den traumatiska osteomyeliten
mycket vanlig efter komplicerade benbrott och arnputationer.
Nu är den såväl efter benbrott som i all synnerhet efter
arnputationer sällsynt.
Behandling. —Måste överlämnas åt läkare. Består i;
operation.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
