Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mose och lambsens wisor - Om anfäktning - 111. Immanuel! hwem kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
274 N:o 111 ^ ^^
till hjertat gå, Efter onda twiflans
räll-ter Ur lllig sjelf sltt llrsprllng få.
4. Min bön är fll^ll llled twifwelsfulta
tankar, Och fast ditt ords tröft klingar
sött, Min tro dock hit och dit än driss och
wallkar, Och hjertat fylles kallt^ och dödt.
Fnllt det är med sorg och qwida, Hwarmed
det sig sjelf förtär, Att jag knappt mig
sjelf kall lida ; Ty jag helt förwirrad är.
5. Din’ under, foln jag fjelf har förr
högt prisat, Dem dn af början har
be-lett, Och dem dn mig isynnerhet bewisat,
Anser jag, soln den blinde sett, Hwilken
tyckte men skor wara Trän : jag nästall
twiflar på, Om dn welat nppenbara Oss
din nåd och godhet få.
6. När jag mill fjäl från oro ernar
skilja, Och ställer, med en tåreflod, Ditt
helga ord, soln wisar Fadrens wilja, Mig
före, samt ditt dyra blod, Tycks det som
jag sagor hörde, Finner ingen trolles sast,
Utan hwad min fjäl förr rörde, Ger mig
nu alls illgell kraft.
7. Till hjertat kall jag ej förtro och
trygga Mig, efter det will kasta kull Dilt
ord, dell grund, hwarpå man allt skall
bygga, Och gör min fjäl af twiflan full,
Det till dill böu jag måste twiuga, Och
kall, medan bön påstår, Dock, lywärr!
der-till ej bringa, Att det ro sör twiflan får.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
