BARNDOMS- OCH UPPVÄXTTID giftermål med hovslagarmästaren Jan Jacob Blanck, som hon året förut tagit plats hos såsom hushållerska. Blanck hade år 1801 inflyttat till Stockholm från Schebo bruk och år 1812 blivit mästare. Såsom Gynther framhållit, finnes det goda skäl att antaga, att det varit Bergwall, som ordnat detta giftermål och uppsatt verkstad åt Blanck, tydligen för att själv kunna gifta sig med änkan Sauer. På annat sätt är det svårt att förklara, varför August från sin tidigaste barndom upptogs såsom makarna Blancks son, under det att en son, Victor Leonard, som Blanck själv tyckes ha fått år 1812 med en annan kvinna, ännu i husförhörslängden för år 1821 upptas som fosterson och först påföljande år inrangeras bland de äkta barnen. Jan Jacob Blanck tillhörde en gammal släkt av vallonsmeder, vilkas namn ursprungligen stavats Blanc. Som student förfranskade emellertid August sitt efternamn till Blanche, och hans mor och halvsyskon vidtogo på 1840-talet samma namnförändring. Hovslagaren och hans hustru hade sin första bostad i kvarteret Stormhatten n:o 5, nuvarande Regeringsgatan 51. Huset ägdes då av en kollega, hovslagarmästare Löfgren, ett känt Stockholmsorigi-nal, vars envig med ämbetsbrodern Ekeberg Blanche själv förhärligat i en av sina yppersta noveller, »Tvenne grovsmeder». Redan år 1814 flyttade emellertid familjen Blanck till Sporrongska gården vid Klara Västra Kyrkogata. Den ägdes av vagnmakarålder-mannen Carl Sporrong, också han av en vallonsläkt från Schebo bruk. Gården, som upptog ett helt kvarter mellan Lilla Vattugatan och Karduansmakargatan och sträckte sig ned till Klara sjö, blev August Blanches egentliga barndomshem och ett centrum i hans romaner och berättelser. Till höger om ingångsporten låg hovslagarens smedja, dit herrskapshästar och åkarkampar hela dagen kommo in för att förses med nya skor. Två trappor upp bodde familjen i tre vindsrum, varav helgdagsrummet, som bara begagnades vid besök, var prytt med ett gammalt Lindholmsklaver, »den tiden en ovanlig lyxartikel inom hantverksfamiljerna», säger Blanche. Han mindes också hur han som mycket liten genom vindskuporna sett skut- 13