FREJATIDEN OCH DE FÖRSTA STOCKHOLMS- NOVELLERNA Det VAR närmast en ren tillfällighet, som kastade in Blanche på journalistbanan. I en liten på nyåret 1838 publicerad broschyr hade han gycklat med det pågående grälet mellan tidningarna; man befann sig då i »pressens slyngelår». Skriften hade haft en viss framgång och följts av en annan, som närmast föranletts av det Crusenstolpeska upploppet. På grund av dessa meriter anställdes Blanche i tidningen Frejas redaktion hösten 1838 och blev året därpå dess redaktör. Man väntade, att han skulle inleda en mer hyfsad ton i pressen, och han började också med bragelöften därom. Emellertid blev Freja genom sitt försök att hålla en medelväg mellan de andra tidningarna utsatt för angrepp från alla håll, och Blanches fyraåriga redaktörskap slutade med en presskandal, som ställde alla tidigare i skuggan, den bekanta sammanstötningen mellan honom och Almquist. Här är inte platsen att ingå på Blanches journalistik, som utförligt behandlats av Erdmann. Den synes mig väga mycket lätt. Blanche var ingen diplomat, och med sin naturliga godmodighet var han ytterst hetsig. Tre år efter utträdet ur Freja erkänner han också öppenhjärtigt detta i ett brev till sin forne motståndare, Lars Johan Hierta: »Till politisk skriftställare dugde jag aldrig! Jag hade för litet insikter och förberedande studier för att kunna handla självständigt. Personer för vilka jag hyste mycken enskild personlig aktning blevo mina ledare och jag har i den vägen många synder på mitt samvete.» Kontroversen mellan Blanche och Almquist har ofta återberättats. Då man läser de olika inläggen i denna polemik, där Blanche obestridligt var den anfallande, får man det intrycket, att det egentligen inte var Almquists äktenskapsteorier, som satte Blanches blod i 24