BLANCHE SOM DRAMATIKER lighet förstår Blanche att i dialogen få in allting, som sysselsatte det dåtida Stockholm. Det resoneras om de olika näringsställena, man får höra om utrikespolitiken och tidningskäbblet, om Crusenstolpes nyss utkomna del av »Morianen», om de teaterpjäser och operor som stå på spellistorna, om nya sätt att laga punsch och nya cigarrsorter — för att inte tala om Höökenbergs nya vattenskidor, som avlocka en av de uppträdande den djärva tanken, att det kanske inte dröjer så länge, förrän människorna flyga. Aftonbladet förklarade också styckets framgång av, att dess »materialier helt och hållet äro hämtade ur Stockholmspublikens egen dagliga erfarenhet och omgivning». Mest lycka tyckes den andra akten ha gjort. Dess dekoration, ett förstlingsverk av den sedermera så berömde Emil Roberg, visade Djurgården kring Bellmansbysten. »Vila vid denna källa» tonade, då ridån gick upp, och man fick se hela Djurgårdens folkvimmel med sjömän och gesäller, spelande krona och klave, gummor med för-friskningar, positivspelare och småborgargrupper i gröngräset samt mer förnäma herrar och damer på väg till de finare förlustelseställena. Vid ett tillfälle rusa till och med de spelande ut i kulissen för att se den kungliga kortegen passera. Ännu i dag är det tidstonen och fläkten från ett svunnet Stockholm, som ge »Positivhataren» dess charm, och man är Blanche tacksam därför att han, i motsats till de flesta samtida Stockholmsskildrare, trots Bellmansmusiken ej låtit locka sig att imitera Bellman. Han har ej ens gjort det, då han i en två år senare skriven enaktare, »Jenny eller Ångbåtsfärden», skildrat fullkomligt samma resa förbi Essingen, som Bellman givit oss i »Solen glimmar blank och trind». Blanche, som förut i Freja kåserat om lustresor med ångbåt, lyckades här bereda publiken diverse sensationer. Man fick se teatern föreställa »relingen och däcket av en ångbåt i full fart på Mälaren med omväxlande stränder, förmedelst rörlig fond», och fick vara med om att fartyget stötte på grund, ett inte så ovanligt extranöje vid tidens ångbåtsresor, att döma av litteraturen. Återigen är det en för-lovningshistoria, som bildar intrigen, fastän av mer rättroget demo- 59