Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Blanche som dramatiker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BLANCHE SOM DRAMATIKER
återstår det att påpeka, att Blanche alltifrån sin tidigaste ungdom hade
ett brinnande intresse för livet bakom kulisserna — han hade ju fått
en inblick däri både i sin egenskap av amatörskådespelare,
teaterrecensent och lustspelsförfattare. Genom sina halvsyskon hade Blanche
fått underrättelser om teaterförhållandena i landsorten. En resande
teatertrupp finns också redan humoristiskt skildrad i Blanches mot
Almquist riktade »Sara Widebeck» av år 1840. Före »Ett resande
teatersällskap» hade han för övrigt parodiskt beskrivit en
teaterföreställning i den i »Tavlor och berättelser» införda novellen »Aktrisen».
Här uppföra Kungliga teaterns elever i Ekrothska huset vid Oxtorget
»Eremiten och Fadershjärtat», samma teaterföreställning med samma
program och delvis samma komiska effekter, som sedermera skildrats
i ett av de inledande kapitlen i Blanches yppersta novellistiska verk,
»En skådespelares äventyr». Öländers försenade entré i berusat
tillstånd i »Ett resande teatersällskap» har ett förebåd i »Aktrisen», där
orkesterns basfiolist, som efter lång väntan inhämtas, rödnäst och
med osäkra steg kommer till sin plats och ögonblickligen vänder sig
till publiken med den förbluffande frågan: »Vem av herrarna har
varit så nedrig och snytit sig på basfioln?»
Komiken i »Ett resande teatersällskap» ligger i kontrasten mellan
den Sjövallska truppens ynkliga resurser och direktörens storslagna
idéer och retoriska fraser, som få sin försmädliga kommentar i den
ständigt hungriga och missnöjde Öländers beska genmälen. Med sina
klassiskt vordna repliker och ypperliga kupletter, med sin
humoristiska grandezza och sin oemotståndliga verv behåller stycket ■—
trots sitt beroende av utländska förebilder — sin enastående plats
i vår magra lustspelslitteratur. Att det vid premiären på Kungliga
teatern gjorde fiasko, torde väl närmast ha berott på den växande
oviljan mot Blanches övriga produktion. Då det några år efter hans
avgång från litteratörsposten, hösten 1853, återupptogs på La Croix’
salong, var framgången så stor, att kritiken förutsatte, att stycket
omarbetats. Nordensvan har visat, att utom titeln mycket få
förändringar — och enbart av stilistisk art — vidtagits.
67
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Apr 29 23:43:38 2026
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/lammbla/0073.html