BLANCHE SOM DRAMATIKER återstår det att påpeka, att Blanche alltifrån sin tidigaste ungdom hade ett brinnande intresse för livet bakom kulisserna — han hade ju fått en inblick däri både i sin egenskap av amatörskådespelare, teaterrecensent och lustspelsförfattare. Genom sina halvsyskon hade Blanche fått underrättelser om teaterförhållandena i landsorten. En resande teatertrupp finns också redan humoristiskt skildrad i Blanches mot Almquist riktade »Sara Widebeck» av år 1840. Före »Ett resande teatersällskap» hade han för övrigt parodiskt beskrivit en teaterföreställning i den i »Tavlor och berättelser» införda novellen »Aktrisen». Här uppföra Kungliga teaterns elever i Ekrothska huset vid Oxtorget »Eremiten och Fadershjärtat», samma teaterföreställning med samma program och delvis samma komiska effekter, som sedermera skildrats i ett av de inledande kapitlen i Blanches yppersta novellistiska verk, »En skådespelares äventyr». Öländers försenade entré i berusat tillstånd i »Ett resande teatersällskap» har ett förebåd i »Aktrisen», där orkesterns basfiolist, som efter lång väntan inhämtas, rödnäst och med osäkra steg kommer till sin plats och ögonblickligen vänder sig till publiken med den förbluffande frågan: »Vem av herrarna har varit så nedrig och snytit sig på basfioln?» Komiken i »Ett resande teatersällskap» ligger i kontrasten mellan den Sjövallska truppens ynkliga resurser och direktörens storslagna idéer och retoriska fraser, som få sin försmädliga kommentar i den ständigt hungriga och missnöjde Öländers beska genmälen. Med sina klassiskt vordna repliker och ypperliga kupletter, med sin humoristiska grandezza och sin oemotståndliga verv behåller stycket ■— trots sitt beroende av utländska förebilder — sin enastående plats i vår magra lustspelslitteratur. Att det vid premiären på Kungliga teatern gjorde fiasko, torde väl närmast ha berott på den växande oviljan mot Blanches övriga produktion. Då det några år efter hans avgång från litteratörsposten, hösten 1853, återupptogs på La Croix’ salong, var framgången så stor, att kritiken förutsatte, att stycket omarbetats. Nordensvan har visat, att utom titeln mycket få förändringar — och enbart av stilistisk art — vidtagits. 67