BLANCHES ROMANER ståelse för barn och särskilt för gossar i skolåldern. Om inte den svas-siga och banala stilen lade hinder i vägen, skulle vissa partier i »Flickan i Stadsgården» kunna uthärda jämförelse med pojkskild-ringarna i »Hyrkuskens berättelser» eller i »En skådespelares äventyr». Hur levande får Blanche inte fram de olika skolpojkarna, den skrytsamme Pauli, den dumdristigt oförvägne Hök och den mer veke och beskedlige Axner. Rivaliteten och ärelystnaden hos de små parv-larna, deras naturligt buffelaktiga ofinkänslighet gentemot »sämre mans barn», deras fantastiska framtidsdrömmar och förhoppningar, allt detta har Blanche riktigt och utan överdrift skildrat. Axners svärmeri för den lilla femåriga flickan, som han råkat i ett av Stadsgårdens kyffen, får hos Blanche oäkta uttryck, men själva känslan är fullt naturlig hos en sentimental och fantastisk pojke i tolvårsåldern. Detsamma gäller hans paniska förskräckelse för den hämndlystne muraren Stork, som han en gång råkat lemlästa. Stork blir sedermera en rent olidlig bokfigur i Sues jätteformat; i likhet med »le chourineur» i »Mystères de Paris» omvändes han också i slutet av romanen till sin forne fiendes trofaste väpnare. Alla Storks senare mer eller mindre lyckade attentat mot Axner och hans vänner bilda bokens egentliga fortlöpande kriminalintrig. Den är varken bättre eller sämre än de föregående romanernas. Men i de kapitel i bokens förra hälft, där Stork endast skymtar som en skrämmande skugga i bakgrunden vid alla Axners glada skolpojkslekar, är han rent förträfflig. Vem har inte som liten parvel med andan i halsen sprungit genom Stockholms gator och bakgårdar, i den mer eller mindre befogade tron att vara förföljd av någon dylik »hamnbuse»? Självbiografisk är troligen också skildringen av den rövarroman, som Axner under sina kamraters livliga beundran författar om sin kärlek till den lilla flickan och sin kamp med Stork och som han förgäves söker att få antagen av någon boktryckare. Romanens fortsättning går i de vanliga hjulspåren. Hjältens kamrater, Pauli och Hök, bli båda offer för Storks stämplingar, under det att han själv såsom genom ett under undgår dem. Hans barndoms 101