AUGUST BLANCHE då hon, förmådd av sina föräldrar, ingår äktenskap med justitie-rådet Aldheim, märker han, att hon innerst varit förälskad i honom. Emellertid har Figge under sista delen av berättelsecykeln hos sko-flickaren Lundquist stiftat bekantskap med dennes ädla dotter, småskollärarinnan Martha, och då han efter Eveline Aldheims död från okänt håll får ett arv av 20 000 riksdaler, som han misstänker härröra från henne, blir han i tillfälle att trolova sig med Martha. Denna romanintrig tilldrar sig emellertid inte något större intresse vare sig från författarens eller läsarens sida. Blanche har också under cykelns gång alltmer ogenerat infört personer och händelser, som knappast kunna ha något med hyrverksbokhållaren Figge Höglund att göra. Redan skildringen av hur Figge som skolgosse får sitta uppe hos konrektorn Jacob Ekelund och skriva ut hans lärobok i Gamla historien efter diktamen, samtidigt med att Ekelund för en annan skolyngling dikterar en översättning av en Scottroman, passar mycket illa för den för all läsning omöjlige Figge, som måste sluta i trivialskolans fjärde klass. Otroligt är också, att en hyrverksbokhållare i egenskap av god deklamatör skulle ha tagits in i Auroraorden och fått uppbära en huvudroll vid ett av detta amatörsällskap givet oratorium i Kirsteinska huset, eller att han sedermera skulle ha blivit inviterad på supé hos en general i sällskap med Wallmark och Aske-löf. Man kan inte befria sig från det intrycket, att Blanche i större delen av dessa berättelser glömt bort att ta hänsyn till den präktige hyrkuskens bildningsgrad och sociala ställning, fastän han då och då erinrar sig dem och ger en och annan krystad förklaring till hans deltagande i det ena eller andra societetsnöjet. Utan tvivel var det för att få friare händer, som Blanche i nästa serie utan vidare inledning gav prästmannen ordet. Skisserna äro här mer fristående; bara i inledningsnovellerna berättar prästmannen en smula om sin barndom och sin Uppsalatid. Sedermera behandlas, som nämnts, en del kyrkliga förrättningar och högtidligheter, där han är närvarande, och även historier, som hänt hans kolleger inom Klara församling eller hans akademikamrater. Men 140