AUGUST BLANCHE rättelsen på borgarståndets klubb och exekverade genast där ett ståtligt tal för borgarståndet. Därifrån ilade han till La Croix, där han höll ett skåltal för det nya Sverige, som blivit fött, varpå han begav sig till Operakällaren och steg upp på ett bord, talade för konungen och utbragte en skål, »första gången jag föreslagit en skål för någon konung». Efter detta gick han ut på Gustav Adolfs torg och talade från en stol till folkmassorna, varvid han förklarade, att om representationsförslaget fallit, skulle »denna kväll ha färgats av svenskt blod». Därifrån följde han folkmassan till De Geers bostad, där han höjde ett leve för »den store statsmannen och medborgaren», och sedermera till Manderström, där han också talade. För varje annan än Blanche skulle väl en dylik följd av vältalig-hetsutbrott blivit ödesdiger. Men han gick så gott som alltid relativt helskinnad genom kritiken. Hans talarkonst hade så småningom blivit en sorts officiell institution, som obligatoriskt tycktes höra samman med alla nationella högtidsdagar. Där han axelbred och knubbig stod i talarstolen med tummen i västfickan och talade med den lätta stamning, som enligt samtidas uppgift blott skänkte ökad aplomb åt hans ord, gav han ett betryggande intryck av gemytlig pondus. Efter en kort stund kunde han vara uppe i hög extas. »Man väntade av honom alltid någonting inspirerat», säger Ridderstad. Han ursäktades lätt för sina förlöpningar, därför att alla kände hans het-levrade, men i grunden älskvärda och fridsamma temperament. Med sina valmän, hantverkarna och arbetarna, stod han på förtrolig fot, och vid kritiska tillfällen brukade de skockas inne på hans Malmgård för att erfara hans uppfattning om situationen. Hans popularitet hos de breda lagren kom väl till pass, då det gällde att förebygga eller stilla oroligheter, och även Karl XV försummade inte att, då det behövdes, anlita hans lugnande talarkonst. Man åldrades då fortare än nu, och fastän Blanche inte uppnådde mer än femtiosju år, visa oss porträtten från hans senare år ett vördnadsvärt patriarkhuvud med den kala hjässan omgiven av en krans av silverhår. Han betraktades som en relikt från det gamla 172