Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Den mekanistiska världsbilden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
45
Endast uppfostran skapar och formar människan och skiljer
henne från djuren (Pr. s. 4—5.) J
Den grundsyn på den mänskliga kunskapens tillkomst och
förutsättningar, som Swedenborg här gör sig till tolk för är
ju den Lockeska empirismens. Huru många gånger har ej
under den franska upplysningens tid det sist anförda exemplet
anlitats för att belysa, hur nära djurets ståndpunkt den out-
vecklade människan befinner sig, huru beroende människan,
hvars själ vid födelsen är en tabula rasa, är af intrycken från
yttervärlden!
För Swedenborg är emellertid redan nu detta beroende af
erfarenheten en brist hos vår kunskap. Han anser, att det
endast är till följd af syndafallet, som vi tvungits att för er-
nåendet af kunskap uteslutande lita på sinnenas förmedling,
att omöjligheten för oss att utan föregående induktion gå
den deduktiva vägen beror på att vårt själsmaskineri råkat
1 olag. Fungerade det i sitt ursprungliga skick, så skulle vi,
utan . att behöfva stödet af erfarenheten, ha den mest full-
komliga och exakta kunskap. Sådan, som den första män-
niskan var i sitt integritetstillstånd, måste hon hafva haft en
fullkomlig kontiguitet genom hela sitt system. En sådan
manniska kunde liknas vid världen, där solstrålarne, tack vare
kontiguiteten i de element, genom hvilka de passera, oför-
hindrade träffa ögat. På samma sätt skulle allt, som fram-
ställt sig för denna människas sinnen, oförhindradt ha fort-
satt sin väg upp till hennes mest subtila och aktiva själs-
organ. Ett dylikt fullkomligt väsen skulle inom kort tid en-
dast med sinnenas hjälp kunnat tillägna sig all den filosofi
och experimentella kunskap, som för honom var nödvändig.
Han skulle också ha åtnjutit den mest fullkomliga förmåga
att tänka. En dylik människa kunde känna sig liksom i
världens centrum, och med en enda blick (uno quasi intuitu)
öfverskåda hela dess periferi. Genom kännedomen om tin-
gens orsaker och sammanhang kunde hon lika väl känna
närvarande, förflutet och tillkommande (Pr. s. 23.) Hon kunde
också hysa en ren kärlek till Gud, en kärlek, som ej var
blandad med fruktan. Och då Gud älskar oss i samma mån,
som vi älska honom, skulle hon också hafva varit föremål
för en mer gudomlig kärlek.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
