Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 11 LAND OCH STAD.
3
karaktärer äro tecknade. Därefter fortskrider
underwis-ningen llled öswergång till mera allwarliga ämnen,
få-som de syra böckerna as Ëoufllcius saml de sem Éing
eller de heliga böckerna. Samtidigt inläras reglerna
för skaldekonsten. Först senare följa walda stycken nr
literature» och historien samt andra arbeten, uppstälda
efter en enhetlig plan. Slien denna sifta del af nn=
berwisningen har till ändamål att förbereda elewerna
för de stundande förhören, och härwid will jag stanna.
Dessa as mig llli omnämda lärometoder äro så
goda, så wäl afpassade och så söljdrika, att man
med skäl kan fråga fig, om de format folket eller om
folket format dem. De åro uråldriga och hafwa aldrig
ändrats.
2Bårt språk äger ej skilda bokstäfwer för olika
ljud, har fåledes ej fom de enropeifka ett alfabet, utan
hwarje ordtecfen motswaras af ett för detsamma
egen-bomligt nttal, soln måste särskildt inläras. Det blir
bärför nödwändigt att utgå från ett lärosätt,
hwar-igenom minnet ilppöfwas, och det är därför, soln wi
lära oss utantill wåra gamla bödker. I dem är hwarje
ord wäl afwägdt, pröfwadt och kändt.
Då alla släkten inhämta sitt wetande nr samma
böcker, kan man förstå styrkan af en fådaii likformig
underwisning. — — — I det beröm kinesen här
gifwit barnaunderwisningen i sitt hemland, kumla wi
ej lika ifrigt instämma, ity wi hylla natnrligtwis den
åsikten, att man bör ntweckla lärosätten och därigenom
mer och mer snllkomna dem. 6tt ständigt stillastående
håller fottet på samma ståndpunkt, det bewisar
tydli-gast — kinesernas historia.
Från främmande land.
p)å iuaii ser ett foremål på afstånd, synes det
litet. På samma sätt förhåller det sig med
händelser, hvilka inträffa utanför gränserna för ens
egen värld; emedan de ej röra oss själfva, tyckas de
obetydliga. Så äro de dock ej alltid. De små folken
böra gifva akt på det som af vikt försiggår bland de
stora, I världshändelsernas väldiga kedja står äfven
den minsta länk i sammanhang med de öfriga.
År 1889 liar att uppvisa många märkliga ting.
Det bästa, soin kommit hela Europa till del, är
fredens välsignelser. K.ykten om krig trädde visst tid
efter annan i omlopp, men förstummades lyckligtvis
åter. Stormakternas väldiga härar och flottor hafva
fått nöja sig med att leka krig i fred, d. v. s. utföra
krigiska öfningar, och sådana ofarliga värf må de
gärna utföra. Furstarna hafva i stället för att vända
svärden mot hvarandra gjort vänskapsfulla
uppvaktningar. Den mest ifriga i detta afseende har varit
kejsar Vülielui i Tyskland, ty han liar gästat så godt
som alla hufvudstäder i Europa. Mindre böjd för
fester, och det med skäl, har Vilhelms granne kejsar
Frans Josef af Österrike varit. Denne förlorade ju
den 30 januari sin ende son, kronprins Rudolf, som,
glömsk af sina plikter mot inaka, föräldrar och
fädernesland, själf gjorde slut på sitt unga
förhoppningsfulla lif.
Sorg har äfven gästat Portugals och Sverges
kungaborgar: i den förra afled den allmänt afhållne
Ludvig I, och ur den senare bortgick den 23 april
för alltid prinsessan Eugenie, dotter till konung Oskar
I. Hon liade egnat ett långt lif åt att gagna fattiga
och sjuka och efterlämnade därför det bästa minne.
Äfven ett par tronförändringar hafva inträffat.
Kung Milan af Serbien, som länge lefvat i oenighet
med sin gemål Natalia, afsade sig kronan till förmån
för sin son Alexander, och Brasiliens kejsare afsattes
for några veckor sedan genom ett uppror af egna
undersåtar.
I Förenta staterna tillträdde den
tullskyddsvän-liga Harrison platsen som president, och i Norge
emottog Emil Stäng statsministersämbetet efter Joh.
Sverdrup. Denne engång så högt uppburne man hade
brutit med sina anhängare och störtades därför. Hans
efterträdare kommer nog att finna platsen ej for
af-iindsvärd; det gäller att både upprätthålla Norges
själfständighet och därjämte värna förbindelsen med Sverge
mot angreppen från republikanernas sida.
Arbetareoroligheter hafva här ocli hvar
förekommit. Bärgsmännen i Tysklands västra griifdistrikt
in-stälde i maj sin värksamhet, och detsamma gjorde på
hösten de missnöjda dockarbetareiia i London. Efter
långvariga Öfverenskommelser och vissa eftergifter å
arbetsgifvarenas sida återiipptogos dock arbetena.
Sedan återstode det att nämna om möten ocli
utställningar, men vi åtnöja oss nied att yttra, att
den främsta af dein världsutställningen i Paris,
Öfverträffade alla, äfven de djärfvaste förväntningar.
Bland framstående personer, hvilka under året
aflidit vilja vi ännu påminna om den svenska
ingeniören John Ericsson, som afled i Amerika den 8 mars.
Hans många hundra uppfinningar gora honom till en
af de märkligaste personer, som någonsin lefvat. Ännu
äldre än Ericsson var den franska vetenskapsmannen
Chevreul, som uppnådde den ovanliga åldern af fylda
102 år. Han plägade säga, „att konsten att lefva
länge beror af regelbundet arbete och måttliga
lefnadsvanor". Mindre omtalade än desse voro f. d.
norska statsministern Selmer ocli den bulgariska
statsmannen Stojanoff, hvilka hvardera skördades af döden
den ene efter, den andre fore ålderns dagar. Den 5
september dog i Sverge en i vårt land mycket känd
och aktad man Johan Arrhenius, författaren af en
mängd värdefulla skrifter om jordbruket. Nyligen afled
kejsar Alexander II:s lifmedikus, den berömde
professor Botlän. Ännu många flere kunde uppräknas,
men de nämda vare nog. Få se hvem som står att
finna bland dödens skördar 1890!
På drifgarnsfiske.
Ett sommarminne frän Porkkala.
’,)et var den 5 september 1889. Drifgarnsfisket
hade redan fortgått några veckor: ett säkert
tecken på att sensommaren var inne. Anförda
datum middagstiden erhöll jag underrättelse om att
en sådan fångstfärd åter skulle foretagas och beslöt
att medfölja. Steg så, sedan vi rott öfver från
Ris-holmen, ombord på Bastuvikarens skotbåt. Efter det
fiskbragderna, bäddtillbehör ocli skälfning instufvats,
hissades segel, ocli för en laber nordväst styrde vårt
båtlag — bestående af Gammel-Westerberg med sina
två söner, Risholms-Artur och mig — ut från
Tull-hamnen.
Himmeln var ofvan oss halfklar, men i väst ocli
syd hvilade tunga, blåsvarta skybankar öfver hafvet,
soni höjde och sänkte sig i långa vräkande vågor.
När vi hunnit halfvägs mellan Labben och båken,
kastade solen en sista blick fram öfver en
skarptag-gad molnkant ocli spred ett darrande skimmer öfver
vattenytan. Emellertid lämnades Rönnskär med fyren
till styrbord, Salmeii äfvenså, Stakakiibb desslikes och
— vi befunno oss utanför Nylands yttersta skärgård.
Samtalet i båten bortdog småningom, endast en
flyktig bemärkning, ett halft iindertrykt skratt eller
en visstump afbröt då ocli då tystnaden. Högtidligt
var i naturen, som beredde hon sig till att med godt
samvete njuta af natthvilan. Molnen lättade alt mera
i nord och väst, luften klarnade omkring oss, så att
skärgårdens klippor tydligt visade sina höga grå åsar
öfver det böljande hafvet. Men i syd låg „disa", och
molnsamlingarna där tätnade alt mera, medan vinden
fortfarande var nordvästlig. — „Hor nu Westerberg,
sporde jag -— „om det uppstår storm från samma
håll, livad göra vl då?" — Åh, då ta’ vi först upp
skötorna ocli låta det så bära undan till Nargö, fast
Gud må veta, att det alt skulle bli en svår dust". —
„Men pass?" — „Hvad det angår, så äro fiskdonen
våra pass nog" genmälde Westerberg.
Emellertid sänkte sig skymning „ kring hela
världen" [som man i den trakten uttrycker sig], det
flammade till Öfver den nu endast smala molnranden i
väster, vågorna glittrade för en stund i rödviolett
stänk, fyren tändes. Natten inbröt, hälsad med gälla
skri af några sjöfåglar, som med långsamma vingslag
flögo hem eller ut på byte. Vi hade då seglat vid
pass två svenska mil sydsydost hän från vår
utgångspunkt. Tid var att börja fisket.
Och nu blef det lifaktigt inom båtlaget. Seglen
beslogos, reda bragtes bland lasten, farkosten vändes
i sjögångens riktning och så —• ut med skötorna!
Dessa voro till antalet tjugo, mestadels mindre. Först
utslungades ett vid ett par famnars tåg fäst „läte"
(o: större träflöte) och så, under det båten dref framåt,
sköta efter sköta, enhvar bunden vid den efterföljande
ocli hvarje med starkt segelgarn fjättrad vid en „vita"
(o: mindre flöte); den sist utsatta — ocli följaktligen
äfven hela „raden" — var fäst vid ett ungefär tio
famns tåg, hvilket i flere hvarf fastsurrades kring
„ bakbitan" (o: aktersta båttoften). *) —• Så kom
turen till att sörja for vår egen bekvämlighet och
nödtorft. Båtbottnen höljdes med täcken, pälsar och
andra öfverplagg. Matkorg, smörkärl ocli mjölkflaskor
framtogos, hvarpå en gemensam måltid vid förnöjd
sinnesstämning och under gladt samspråk „gick af
stapeln"; såsom något särdeles godt vid sådana
tillfällen anbefalles att blöta hård hålkaka i saltvatten:
hon erhåller därigenom en egendomlig behaglig smak.
Sedan anordnades en lång hufviidgärd långs ena
båtbordet, en del af barlasten makades mot det andra,
paltåer och regnrockar samt ytterst ett segel (med
„titthål") iordningstäldes till täcke; ännu ett tag i
skötlinan; en blick utåt synranden och därpå — alle
man till kojs under seglet, soin drogs öfver hufvudet.
Vågornas skvalp lullade besättningen småningom i
sömn, som dock här ute på villande hafvet hvarken
kan eller får så göra skäl för benämningen „nattro"
som å land „under sotad ås".
Jag liar aldrig njutit af något i sitt slag så
storartadt vackert som den natten, när någon svårare
krängning afbröt slummern eller en större våg,
in-stänkande sitt skum öfver ansiktet, tvang ögonen att
öppna sig. Rakt ofvan oss tindrade vintergatan i
strålande glans; söderut uppsteg månen ur sjunkande
skyar och bygde en dallrande ljusbro öfver växlande
böljor; i nordväst sände fyren vägledande glimtar ut
Öfver vattenytan; land syntes ingenstädes; under oss
liade vi mer än tjugo famn vatten. Ett doft stönande
hördes i natten: det härledde sig från en stor
ångbåt, som, väljande yttersta farleden, utsände raketer
af gnistor från sin skorsten. Sådana stunder kunna
uppfostra en människa ocli varda af betydelse for hela
hennes lif. Man märker äfven deras inflytande på
skärgårdsbefolkningen i mångfaldiga afseenden.
Vid dagningen „ruskade" vi åter på oss, bädden
undanstökades, och beräkningar gjordes. Vi hade —
som det visade sig, på grund af „motstrika" (o:
motström) i Finska viken under sex timmar drifvit
endast några verst. Ett i rännform iirhålkadt träbeslag
lades på ena sliden (för att minska nötningen) ocli
skötorna inhalades öfver detta. Ifrågavarande arbete
är mödosamt ocli erfordrar minst två personer — en
att ,,hala in" garnen ocli en att mottaga samt jämka
dem — ocli är ej utan fara. Dels aflämna skötorna
så mycket vatten, att ösning alltid blir af nöden, dels
åter kan under arbetet, hvarvid lovarts-sudeu
naturligtvis befinner sig lägre än den andra, en hög sjö
lätteligen slå in i båten och sänka den. Märkligt
nog har ingen olycka af antydd beskaffenhet än timat.
Såsnart fiskbragderna blifvit ordnade i hög
midskepps, utbreddes seglen åter och framstäfven vändes
mot land. Länge räckte det ej innan solen uppsteg,
som det tyktes, ur Mickelskärs-fjärdarna. Morgonen
var frisk och tilltalande skön, luften ren, himlen
all-klar, vinden mojnande. Vi sågo under hemseglingen,
då vi nödgades sträcka kursen östvart in förbi
Styrskären och de för sina underliga bärgbildningar
omtalade Söderskären, icke färre än sju andra båtar,
hvilka dels likasom vi drifvit, dels fiskat „för sten"
under natten. Vinden bortdog slutligen alldeles ocli
hafvet vardt hleklugnt. När vi så, anlitande årorna
till hjälp, hunnit västanför Långör, framstod
Risholmens högt belägna rödmålade byggning nied sitt hvita
listvärk så inbjudande mellan klippor och lummiga
trän, sunden slingrade sig spegelliigna ocli tullandets
solbelysta fönsterrader återskeno soni eldpelare ur den
fridfulla klippomkraiisade „hamnen". Kl. 7 f. ni.
beträdde vi åter fast mark.
Fångsten, som for samnia båtlag föregående natt
utgjort blott ett knapt stop. steg nu till ungefär en
tunna hvassbiik och påföljande natt till två tunnor.
Drifgamsfiske bedrifves, själffallet, äfven i öppna
hafvet väst ocli sydväst från Rönnskär (båkliolnien).
Där har naturen danat en värklig nödhamn långt från
bebodda orter: Mac-Elliot-skären (på kartorna
fal-skeligen benämda Makiluoto), en tämligen stor klippö
och tvä mindre „kiibbar", alla dessa mellan sig
bildande ett naturskönt sund med väl skyddade vikar.
Till det största landet hafva Sjundeåboar fört virke
och därpå uppfört två stugor (med eldstäder ocli
väggfasta sängar, till och med taklampa såg jag i en af
dem) och en bod. På samma holme finnas ett forntida
inom en cirkelrund gråstensmur beläget stenkummel,
*) Vid väder, som närmar sig stiltje, slår man endast
nedre hälften af seglet kring masten, sa att en trekant
upptill lämnas som vindfång. Befaras storm, nedtagas
mastema. Råder synnerligen hög sjögång, vändes förcn
mot vågen, och äro skötorna då följaktligen fästa vid denne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
