Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 10
.47
fyra ord. £err bagge hade föreslagit en skål föv herr
Samm, och en god wau till de» sistnämde fwarade å
dennes wägnar: „Samm Får Dacka bagge!" Det war
nytt for alla och wäckte stort jubel — det berättas än
i dag wid alla fåratwätter i byn.
„Det är inte hwar och eii, som witt tacka baggen!"
sa’ klockaren.
„Det är inte alla soln ä’ får, faft de ha warit
lain och gå och fe ut som sår!" sa’ Drgelberg.
Johanna såg på honom.
„£wad tänka de små lammen, när de säga: ’mä’,
måntro?" sa’ lilla (Slien till Drgelberg. „2ßill di wara
mä och bli twättade?"
„De säga inte: ’mä’, de säga: ’nä!’ Di witt inte
mara mä! ©fen såren, som ä’ gamla och wet att hwad
man skatt bli, det blir man, om nian slår aldrig så
mycket i topp, de säga: ’bä!’ Dch det betyder detsamma
som: ’pykksan! säg "dil nä så länge du kan — det blir
ändå inte som dil witt, utan som ödet witt; war lugn
sör det, och gå inte där och säg alltid detsamma — det
blir rent odrägligt i längden alt — höra på."
Iohanna kastade en lång blick ester honom, när
han gick in och satte sig i sitt rum, där han strax på
flöjten började spela bondpolskor, han som annars mest
spelade beethoweli och SRendelssolm.
9!är han å nyo kom ut på gården, hade han flöjten
med sig, efterhärmade hwarjehaitda djilrs ljud och
samlade omkring sig alla de förwånade fåren — kitt och
med baggen, som slutligen följde honom, liksom dragen
af en magnetisk kraft.
„Iag tror wärkligen alt herr Drgelberg kan tjufa
— får!" fa’ Iohanna med fin wanliga lätta ton.
„Det är konstens makt öfwer naturelis okonstlade
barn!" sa’ 5]3er stolt.
„Ia, såren fängslas få lätt i den sluges garn!"
log Iohanna.
„32å, fprrnd är det sår, som ingen fjerde ljar?
Dcfj ljioad är den fwinna, som aldrig kärlek 6ar?"
Dek war första gångeli han sått göra twå
rim-made rader, iltall att hon afbrutit honom. Därpå
bör-jade han, altjämt fpelande, retas med baggen ock fick
denne att wika undan, befegrad af de trolska tonerna.
»Segern är min — det fkatt inte bli den fifta!"
fade hall jublande, men med dämpad röst, till Iohalnia.
Dch så gick han in.
$På kwätten war hela familjen på kalas hos
näm-demalilielis och herr Drgelberg också, fèail war glad
och uppsluppen, skämtade med alla, dansade, spelade
och sjöng wisor. „£weni hade kunnat tro, att herr
Drgelberg war en sådan glad och treflig kosing!" fa’
nämdemarnien. 2)ied Iohanna fysfelfatte han fig
nä-stan alls inte, men höll så mycket mer nojs med de
andra stickorna.
5ßå heniwägen gick hon alldeles tyst.
„Ia sa, lin är det rent slut med att munterhet?
Io, jo! 9iär man inte är wan wid det, tar sådant på
krasterna — hälst om nian ösweranstränger sig!"
skäm-tade Iohanna.
„fèm! Den som spar, han har! Dank, om mall
ödslade bort all sin glädtighet, innan man funnit den,
follt enfam förstår att wääa och ge wärde åt en
wärk-lig lefnadslust!"
•§on fåg på honom.
,Skutte jag ha det?" sa’ hon.
„2ßisft inte! Fröken Iohanna har redan funnit
fin hjärtewän!"
„Iag?!"
„Det har jag swart på hwitt på!"
„Det är omöjligt!"
„Skulle fröken wärkligen ha få litet wärkligk mod
och så swag karaktär, akk fröken skulle wilja neka kitt
sin egen hand — äfwen om det gälde frökens egen
hand?"
„Iag nekar aldrig till hwad jag sagt etter skrifwit \"
„Då är du min!" utbrast han, tog henne hastigt
om liswet och kyske henne, innan hon kunde hindra det.
„2Jien — men — herr —"
fèon stötte honom srån sig, mer sörwånad än
harmsen.
„fèerre och man, menar dil!" sade han och sramtog
lappen, soln han sått af (Slien. „9ieka, om du törs!"
tittade han.
"Sag nekar albrig till hwab jag skrifwit!"
hwi-stade hon meb en warm blicf. „3Jien hur har dii
kommit imberfuub meb det — det förstår jag inte!"
„Sadalit bär ska’ inte tas fortissimo, utan med
sina wis|a prelubier!" fkämtabe hali, ilpprepalibe hennes
ord pa formibdagen.
„9fteii du har warit ond på mig lliånga gånger?"
fade hon och smög sig intill honom.
„Dll wet ju att kärleken fördrager all ting — —
titt och med klockarekarleken."
„Ukom att inan skämtar med dess fwagheker. 3)ted
dig sjalf — det giÆ wäl ali, men med dina werfer,
hwa?"
— „3ag wisste dock akt jag dig skulle winna —"
— „T9 utan kärlek — ljwad är wäl ett kwinna?"
„2(<k, om du uissie kjltr dit är mig fäv!"
— „§nr präktigt kär sig rimmar dock med — 5per !"
–kantor Drgelberg går alltid ut och fer på,
när fåren twättas — han fäger, dek gör honom illig
på liykk.
„Det killide behöfwas, för dll är ett gammalt får",
säger halls trinda fru och klappar hanom på kinden.
$enrif SPranér.
»r
^ref till mina männer i landsorten.
åra Katte och snälla Skina! Iag lnåske nil
skriswa kitt er några rader och beräkka likek oni
hur wi ha dek i hufwildskaden så här i början
as wårwillkerli. ^örsk witt ni nakllrügkwis höra likek
oni wädrek, och då får jag säga, akk det nu är si och
så ined den sakeli. Ibland snögar det och ibland
reg-nar det; ibland stormar dek så akk gubbarna uppe i
brandkorneii wilja blåsa bort, och ibland är dek så
lilgnk och soligt, akk siiödrisworiia uppe på hustaken
riktigt börja gråta i glädjen och sända hela kårasloder
ner på oss människobarn, som skynda fram längs
trot-toarerna. För fer ni, takrännor fka ni inte kro akt
dek befkås på wara fchangtila skenhus. De ä nog dyra
eljes också, och kommer det nu och bå en katt busch
ner på oss srån höjben, så ä wi nog så wana bärmeb
akt wi inte mucka. — 2Hen be som knota och mucka här
i mensörstiden, det ä häskskackrarna, som ibland måste
släpa en släde längs bara gator och ibland ett tungt
hjuldon genom den tjocka snösörjan. 3)feti nog måste
ioåren dock komma snart, ty i Kajsaniemi hör man
redali en och annan flyttfågel kwikkra och beräkka, akk
den gifwik gob bag i södern, där de nu hafwa få kallk
akk apelfineriia frysa på träden, och söredragit att
komma hit upp. De där flyttfåglarna, de kro inte alls
på wäderleksprofeken Falb, och inke kror jag häller på
honom, ty alt hwad han har falbak i år har warit
uppåt wäggarna. 9)teii på fkäribon tror jag, ty såsom
lotsarna spådde i höftas, få har wädrek warit. Dch
nu får du Stina ej höra något widare om wäderleken.
■Ken hwad fkatt jag då wibare prata om få här
på fönbagsefkermibbagen? Iag blef riktigt på dåligt
humör nil igen, ty när jag tog en as dagens sköra
tidningar i handen, wisst såg jag där akk ryska
kib-ningar igen warit framme meb skamlösa artiklar mok
oss. Ia, om ni Kalle och Skina skutte weta, hur de
nu bråka med oss ftackars finländare och hur de måla
ilt oss som ena riktiga wargar och slnådjäslar —förtåt
fnätta Skina akk jag fwor, men sanningen sraniföralt
— få nog skutte ni klia er bakom örolien, det är wisst
och sant. 9li ska dock icke tro, atk dek ä alla ryska
kibningar, som äro så argsinka mok oss. 9U känner
orbfpråkek akk „koma kittlar fkramla meft", och nog ä
bet få, akk be kittlar som nil skramla, nog äro be
ko-mask. Så akk inke borde wi bry oss så mycket om
dek. 9)ten nog skutte man dock hällre se, atk de där
kikklarna skutte syltas nied surkål etter någok annat
godt, sa atk de skulle skramla mindre, etter hwad menar
ni? 2ßet du Katte, nu witt en ©ioskwa-kidning akk du
och alla andra soln äro etter skola blifwa ,,melangkä=
rer" fkola fkidas kitt Kaukasien etter Sibirien för akk
tjäna ilk er wärneplikk där. £wad fäger du om dek?
Dek är eljes bra lustigt att de wilja ha oss så nära
sig, ty nu ha de redan i hundratals tibningsartiklar
prebikak, akk wi sinlänbare äro riktiga kanaljer och
be-bragare och sörsalskare. Ia, wore wi enbask dek, så
wore wi ännu schangkitk folk, men bättre opp! (Sn
har sagt akk wi äro riktiga upprorsmakare, barbarer,
barnamördare, sytthitndar, idioter, obildade, snuskiga,
kobenta lurkar och alt möjligt anliak. 9fog borde nian
ju kro dek, eftersom dek är tryckt, men skam kitt
sägali-des, inke kror jag ändå precis på alk. Dek andra går
ju nog an, men akk wi wore kobenta — twi wars!
Sen dess jag läste det, går jag bara omkring och
råk-nar ester huru många kokningar jag möter på
ga-torna. Dittswidare har jag påträffat jämt ett dussin
finländska kobeningar och 17 ryska soldater.
Slien fast man nu bara borde skratta åt de där
arga ryska tidningsmännen, så nog witt man också
gråta ibland, så gammal karl man än är. Dy hwad
åsyfta de wäl annat, än att wäcka hak i ryssland
emot oss och wårt fattiga land, för hwilket wi dock
alla arbeta få mycket wi orka, och som wi dock älska
iller än alt annat på jorden. Sknlle wi nu tro, att
dek ryska solkek wore lika lttasillliadk mok oss, soln
några skräslanbe kidningsherrar, da wore dek icke trefligt
akk lefwa. -Bfeii dek är ryska folket nog icke, kwärtom!
Detka folk är få hjärtegodk och i grunden rättänkande,
akk dek snark skall läka bli akk läsa den smörja, som
några elaka kidningsherrar sprida ilk. doppas dessa
akk så oss så uppretade, att wi begå llågoli stor
dum-het, så misstaga de sig. 9iej, Katte och Skina, låt dem
prata, wi ska arbeta! 9Mgok ondt kunna
tidnings-herrarna, dek ska wi hoppas, inke göra oss,ky wi
skyb-bas ju af wår älfkabe Kejsare och Storfurste, som nog
tänker lika mycket på sina finländska undersåtar soni
på alla sina andra, och soln nog witt Finlands wäl
lika innerligt som han witt Rysslands. 2Bi skola hålla
oss till honom, wi skola bygga på wår lag, wi skola
arbeta för wår torfwa och icke från wårt håll wäcka
fplit emellan twå folk, hwilkas öden blifwit förenade.
9lll blef brefwet redan få långt, atk mycket follt
jag ämnade beräkka oni illåske bli kitt härnäst. Snark
skall jag skriswa likek om dek sköra lotteriet, som malt
ämnar anställa i hösk för Swenfka folkfkolans wämlcr.
9tu blokk fä nlylfek, att det arbetas sör det på tiotal
olika håll, och akk dek lofwar bli få fkorarkadk, akk
wårk land ännu icke fett något slikt.
Adjö nu, Kalle och Skina! |jälfa nu de andra
atta och glöm inke bort er
9tiklas.
Från allmänheten.
Giftermälsannonser
ingå numera dagligen i hufvudstadens stora tidningar. Än
ilr det „en ung anspråkslös tjänsteman", „en 24-årig
yngling" eller„en familjefar" som söker sig en älskvärd
lcdsa-garinna genom lifvet, än åter „en glad 19-årig flicka", „en
ung äkta nordisk flicka", ,,en giftasvuxen dam" eller „ett
bildadt fruntimmer" som tillropar herrarna olioj! och söker
sig en lämplig man. Naturligtvis äro de flesta af dessa
annonser idel skämt, oaktadt skämt på det enständigaste
un-danbecles, men vi hålla för, att det är ett otillbörligt skämt.
I oförståndigas ögon och främst barnens måste det väcka
rätt underliga tankar att se, huru än en, än en annan
genom annons söker att skaffa sig en man eller en hustru.
Giftermål är ju ingen lek. De som inlämnat annonserna
skola dock kanske föga fästa sig därvid, men kanhända
de i någon mån skola tveka att inlämna nästa annons, om
man säger dem rent ut, att upprepandet af ott gammalt
skämt eller en utsliten kvickhet bevisar, att personen i fråga
som gör det ej blott är litet dum, utan tämligen starkt
enfaldig.
-d.
t
Från hemlandet.
En språkfråga. Oni de svenska kolonisterna i
Kronoborg: yttrar Viipurin Saiiomat bland annat:
„Några tiotal familjer flytta till Karelen från
Österbottens svenska bygder, hvilka förblifvit svenska
därför att de hållit sig fullkomligt skilda från det,
bildniiigsarbete, som höjt vårt folk till en nation ined
egen bildning och återfört hundratals familjer, hvilka
stått på en högre bildningsståndpiinkt, på den rätta
vägen att blifva sin finska moders barn. De där
svenskspråkiga familjerna ha funnit en ny hembygd,
där de trifvas väl ocli ha vant sig vid de nya
förhållandena så, att därest icke det språk de hämtat
med sig i den svenska kulturens namn skulle
upp-styltas (pöngitetä), de utan att veta det, eller frivilligt
till ocli med gärna skulle lämna sin svenska rotvälska
(miirrekangerrus), på det att deras barn kunde bli
räknade bland ortens egna barn."
Uttalanden sådana som detta återkomma tid efter
annan i endel feniiomanska tidningar, ocli nian kan ej
nog förvåna sig öfver dem. De bevisa eii hög grad
af kortsynthet. Huru skall nian nied skäl kunna
fordra, att de, hvilka tala svenska, skola öfvergifva
detta och upptaga ett annat, som talas af ett mindre
antal människor i världen. Hvad nytta ha de väl
däraf? Ingen. — Eii helt annan sak är det att
uppmana personer att utom modersmålet lära sig ett eller
flere andra. Helt säkert hafva också de svenska
kolonisterna i Kronoborg insett vikten af att de, såsom
bosatta inom en finsk ort, behöfva känna det finska
språket, men hvarför i all världen förmena dem att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
