Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60
LAND OCH STAD.
N:o 10
nor 1880, cii stor finsk-svensk ordhok samma år,
med flere stora arbeten. De äro alla de viktigaste
som finnas på finska språket, ocli ingen liar för
detta språk gjort så mycket soni Elias Lönnrot.
Sin läkartjänst hade han lämnat år 1853, då
lian blef professor i finska språket vid
universitetet. På denna post kvarstod han till 18G2, då lian
tog afsked ocli bosatte sig på sin egendom Niku
i Sammatti, helt nära till det torp där han blifvit
född. Senare flyttade lian till ett annat ställe,
Lanimi i samma kapell, ocli lefde där ett stilla lif,
liälgadt åt arbete ocli gudsfruktan. Här dog den
stora, anspråkslösa, renhjärtade mannen, sörjd af
liela sitt folk, den 19 mars år 1884. På lians enkla
graf vid Sammatti kapellkyrka liar Finlands folk
upprest eil vacker minnesvård.
Finska ordspråk
samlade af Lönnrot.
Yälbegynt är mycket vunnet. — Mycket ser
den länge lefver. — Ingen natt finnes så lång,
att ej dag följer på. — Ingen blir vis af sin
ålder, om ej Gud gifver förstund. — Hällre från
din jord än från ditt ord. — Städet pröfvar
järnet, ölet mannens sinne. — Den som frågar, far
ej vilse. — Flickan är ej rådlös: får hon icke
man, så är hon ntan. — Ingen friare är fattig.
— Sonen artas efter fadern, dottern ärfver
moderns vanor. — Den som uppväxer utan aga dör
utan ära. — Språng gör icke långa färder. —
Plogen går ock mellan stenar, säden växer mellan
stubbar. — Alla kunna så, spara kunna få. —
Med lånadt bröd hållas ej stora gästabud. — Fins
det öl, så fins det vänner. — Djupa brunnar torka
icke. — Knifven prisas af dess bett, människan
af hennes vett.
Lömtrotiana.
<S\J
3)
Ilas Sönnrot war eli as de lliest anspråkslösa
personer soln någonsin funnits. @li gång gid
han med eli bekant förbi eli liten byggning
^ inwid allmänna landswägen i Karislojo soden.
Byggningen stod på ell sandig bade, som förut warit
öfwersållad med stora stenar, i söljd hwaraf knappaft
ett grässtrå hade wnxit därpå. 9fu hade ägaren, ell
gammal halsherre, soln eljes ide just hörde till de
sli-tiga i landenom, rödjat ilpp stelibadeli, as
killlerste-liarna uppfört ■ ett stängsel kring den lilla possessioneli,
grästak upp jordeli samt sått dit potüter, hwilka för
närwarande stodo i fullt slor. ftan förundrade fig
öfwer alt ägaren kommit fig till att utföra ett sådant
skorwärk. Då sade Sönnrot: Ia, hade wi alla upp=
rödjat ell så stor bit as wårt land, då kmlde wåra
efterkommande fäga, akt wi någonting uträttat.
Det war de där hemska tiderna, då wargarna
grasserade i wäskra Finland ocl) åto ilpp det ena
bar-iiet efter det andra. Sönnrot bodde då med sin enda
öswerlefwande dotter på Sammi egendom djupt inne
i ödemarken. (Sli wader morgon kom dottern in od)
förkunnade, akt loargen under natten gäftat Sammi
fårahjord och dödat hwartelida får som sanns i skoden.
9iå, det war lin en riktig lyda att den ide rifwit
några barn, soni den nu gör i ftbo läit, sade Sönnrot.
Söiiiirots yngsta dotter war hans riktiga
hjärte-skatt. Så war hon odså älsklig od) wader, med
natt-swart hår od) alldeles undersköna, mörkbruna ögon
nied långa, swarta ögonhår. Sådana ögon skapas
en-dast ell gång. fèon hade nyss sylt sjutton år, då
lie-mannen gästade 9tikil och förde skön Dekla dit,
hwar-ifrån ingen wänder åter. Den undergifwenhet, med
hwilken den gamle fadern emottog budfkapet om sin
älsklings död, är storslagen. Det war kanske det
lyd-ligaste som kunde hända henne, sade han. £on hade
nil lefwat den gladaste delen as lifwet. Snart hade
lifwets sorger börjat hemsöka henne. Dem slapp hon
alla undan.
gn gång kom jag med min far, Sönnroks gamla
wän, ell wiilterafton ilk kill Sammi. fèela dagen hade
rasat ekk det argaste yrwäder nian kan tänka sig, men
wi hade nil fatt oss söre att komma sraln, kroks alk,
och ester många timmars resa klingade äfwen wår
hästbjällra på Sammi gårdsplan. Klodan war ide
mera än 7, men alla dörrar iooro redan stängda, ty
på Sammi war man tidig om astonen, likasom nian
war tidig om morgonen. SBi bultade på, och efter
en skund hade wi gubben Sönnrot, häpen öfwer akk
främmandfolk kom i sådant wäder och så seiik på dagen,
innanför dörren och frågade hwilka wi woro. — 9iå,
öppna nil bara, sade wi. — Dörren öppnades, od)
där stod Sönnrot med ljusstaken i handen och den gröna
arbeksskärmeli för ögonen. — 9iär han fick klart för
fig hwilka wi woro, utbrast han full af förtjusning:
9iå, ni wa nit ena riktiga hederspafchor, fom kom kill
Sammi i sådant wargawäder. 9fn ska’ wi låka 93tilia
fatta på koddywakkeli.
Doddybridan kom ill, od) wi brygde i. 9iär
wäl-komstkllmkeii war nerswäljd, tar Sönnrot ett glas od)
börjar brygga i — en riktigt „wäl" brygd koddy. 9iär
den war färdig, går han kill skåpet, får fram ell flaska
rödwin och häller en skwäkk af den lllörka wätskali i
dek rykande koddyglasek. — 9iå, hwad gör bror
Sönn-rok ml? — Io, ser bror, konjaken är så ljns, akk
koddyn ide får färg. Gr skjutskarl, som skall så den
här toddyli, skii’ inte tyda akk den ä’ rikkigk skark —
fask nog slog jag killrädligk i — när den är så ljus.
Slien nu har den riktig kulör, och nil tyder han nog,
att den är stark.
Åter ett förfmskningsförslag’.
/ -O-V
if† senaten kommer snart till afgörande frågan om
Vjtj de inre anordningarna vid den nya
uppfostrings-’ - anstalten för brottsliga ocli vanartade gossar å
Nygård lägenhet i Tliiisby socken. Enligt det af
Fångvårdsstyrelsen utarbetade ocli till senaten inlämnade
forslaget till reglemente for denna anstalt, skulle
densamma, i och ftir hvilken de erforderliga byggnaderna
redan äro så godt soni färdiga, träda i värksamliet
i början af år 1891. Detta förslag är i inånga
styk-ken ett talande bevis uppå, huru fennonianerna soka
bedrifva forfinskningsarbetet. For det första borde
naturligtvis den nya anstalten, ehuru belägen på ett
hemman nied svenskt namn, Nygård, i en svensk by,
i en till - hälften svensk socken och i ett län med
svenskt namn, Nyland, få ett finskt namn.
Fångvårdsstyrelsen föreslår nämligen att den borde kallas
Koi-vula uppfostringsanstalt. Det är klart som dagen, att
redan i denna punkt den fennonianska bockfoten
stik-ker fram. Vidare föreslår man, att „med hänsyn till
de svårigheter af mångahanda art, användandet af
tvänne uudervisningsspfåk vid anstalten skulle
medföra", finskan skulle blifva undervisningsspråket vid
hela anstalten. „Dock skall religionsundervisningen
till en början, så vidt ske kan, bibringas hvarje elev
på dess modersmål". Finska språket bör äfven af
svenska eller något annat språk talande elever
inläras, heter det uttryckligen. Att den hvarje
sön-och hälgdag i anstalten anordnade gudstjänsten
äfvensom de dagligen förrättade morgon- och aftonbönerna
böra hållas på finska faller af sig själft.
Yi behöfva icke med många ord karaktärisera
detta förslag. Det är helt enkelt ett nytt anfall på
den svenska befolkningens i landet goda rätt. Vi
hoppas, att de icke fennonianska medlemmarna af landets
senat, och därjämte senator Solilman, chefen för
kansliexpeditionen, på hvilken förslagets antagande
närmast beror, att dessa på det bestämdaste skola
motsätta sig denna uppenbara oi-ättvisa.
Undervisnings-språket bör blifva detsamma som eleverna hafva till
modersmål. Ingen elev får af landets styrelse
tvingas att afsäga sig sitt modersmål. Hvad vi fordra
i detta fall är enkel rättvisa för alla.
Äfven i andra afseenden lämnar
Fångvårdsstyrelsens förslag mycket öfrigt att önska. Det säges
vara utarbetadt af en f. d. student, numera
folkskollärare Dahlström, en ursinnig fèiinoman, och
sekreteraren för Fångvårdsstyrelsen Stråhlman, äfven lian
fennonian. Att äfven öfverdirektören för
Fångvårdsstyrelsen, Grotenfelt, icke är fräiiimànde för förslaget,
kan tagas soni gifvet. Den förste af dem torde vara
afsedd att bli direktor för anstalten, ehuru lian icke
tagit en enda examen, soni borde erfordras för
besättandet af en så svår post, som foreståndaretjänsteii
vid en inrättning, så storartad, att dess årliga
utgifter enligt förslaget uppgå till 01,331 mark. Men
inan anser väl i fennomanska kretsar, att
uppfostringsanstalten framför alt bör uppfostra ungt folk till att
icke begå förbrytelsen att tala sitt modersmål, då
detta af vår Herre gjorts till svenska.
Världens; gång..
En liten berättelse af P. Kordmann.
(Forts, från N:o 14).
Rå dagen två månader senare var det hast å färde
-’J^ uppe på patron Lindinans kontor; den ena koni
’ ocli den andra gick. Alla besökande ville träffa
patronen själf, men han var icke hemma, hette det.
Förste bokföraren Velén förde lians talan ocli
lämnade upplysningar, ehuru ej så goda soni nian liade
önskat dem. Tyvärr fans ej häller kassören i dag
vid siii lucka, hvarför de flesta helt snopna vände
åter från kontorslokalen. De skulle i morgon få likvid,
sade man, ocli en dag förr eller senare betydde ju
ej så mycket. —
Det stora vägguret slog tre. Middagstimmen
var inne.
Inom ett par minuter hade hela skaran af
kontorister öfvergifvit sina pulpeter. Endast den gamle
bokforaren dröjde kvar vid sitt med papper belastade
bord långt efter det alla de öfriga aflägsnat sig.
Slutligen steg han iipp och gick nied en packe bref i
handen in till patronen. Demie var endast för honom
hemma.
Patron Lindman blickade förvånad upp, då
dörren till lians sirligt smyckade gemak öppnades, men
gaf till ett muntert skratt, då bokforaren yttrade:
— Herr patron får taga på sitt samvete alla de
osanningar jag sagt i dag åt människorna, som sprungit
liär ut och in for att lyfta penningar.
— Altfor gärna, de tynga ej mycket, du vet ju
att jag plär väga sådant gods med decimalvikt;
dessutom är det ju mycket möjligt, att jag ännu i dag
kan anskaffa summan jag nödvändigt behöfver. Får
jag sedan köpet på järnbruket uppgjordt, så är jag
åter räddad. Velén vet, att det i dag icke är första
gången vi vandra på lina. Bara nian skickligt
förstår att svänga balancerstången faller man ej. Ho, ho.
— Men om nian redan tappat den?
— Ja, då springer man framåt med god fart,
så hinner nian icke falla. — Men hvad nytt höres
det från sågarna? Har det influtit något mynt med
dagens post?
-— Från förvaltaren på Aspvik har
lialfårsarreii-det, stort 2,400 mark, anländt. Häraf hade jag
ämnat skicka en del till Sundö-sågen, ty sågställaren
Eriksson har å egna och å sina kamraters vägnar
klagat öfver att afloningarna for de tvänne senaste
månaderna tils dato uteblifvit. Dessutom önskade lian
nied anledning af sjukdomsfall i familjen få uttaga
65 mark af de penningar han säger sig hafva
inne-stående. Dem har jag ej förut hört talas om.
— Jag har själf emottagit dem.
— Jaså, de finnas således, yttrade bokforaren
långsamt.
— Eller rättare sagdt: hafva funnits, skyndade
sig patron leende att tillägga. Det är en duktig karl
den där Eriksson, men nu måste han litet gifva sig
till tåls; först måste man tysta munnen på de ulfvar,
som tjuta närmast och värst, tillade han, i det lian
emottog brefven och flyktigt började genomögna
deras innehåll.
Bokforaren satte sig på en stol for att vänta
på vidare order. —
En kvart timme förgick, och ju flera bref patron
Lindman läste, dess mulnare vardt hans uppsyn.
— Det ser i sanning mörkt ut, kära Velén,
utbrast liäp. slutligen; men det är också alldeles
förbannadt, hvad björnarna nu börja ansätta mig. Den
ena uppsägningen efter den andra inkommer på våra
lån. Det är en sammansvärjning mot mig. Och jag
som ändå gjort alt mitt till för att skrapa ihop
styf-rarna. Hvad menar du, Velén, oin alt det här?
— Jag menar, lydde det långsanit afgifna
svaret, att man börjar draga öronen åt sig; ja det
livi-skas ute i staden, att debet ocli kredit for rike
patron Lindman ej mera stämmer ihop.
— Det ha de ej så orätt i. Vågbärget följes
af vågdalen. Men som sagdt, knipan vore slut, oin
jag blott kunde gora eii riktigt god affär. Redan
länge har jag spanat efter en sådan. Växlarna äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
