Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•66
LAND OCH STAD.
N:o 11
Protektionist. Köparenas förlust uppväges ju af
den vinst mina arbetare erhålla genom sitt yrke.
Priman. Så säges det, ty det är livad man ser,
men låt oss ej glömma hvad nian icke ser. Jag vill
förtydliga min mening med ett allmänt exempel. För
några år sedan köpte jag for 50 mark en maskin.
Dess användning behöfver ej framhållas. Kort därpå
bygde du upp din värkstad for tillvärkning af
likadana maskiner, ocli styrelsen, som kände medlidande
nied dina bedjande blickar och din släkts böner,
bestämde att 10 mark skulle betalas i tullafgift för
hvarje importerad utländsk maskin af samma
beskaffenhet som dina. Det tyckte du godt oni ocli höjde
äfven för jämn räknings skull ditt pris med 10 mark.
Sedan dess betalar jag således 60 mark för hvarje
sådan maskin, vare sig jag tar den från utlandet eller
från din fabrik.
Protektionist. Ja, men genom denna samma
skyddstull kan jag ej blott hålla upp min värkstad, utan
äfven utvidga min rörelse ocli sysselsätta snart 200
arbetare. I den mån de få Ökade inkomster, gora
de äfven större utgifter, och penniiigeomsättningen
vidgas på liela trakten.
Friman. Men ur hvilkas fickor tagas alla de
där 10 markorna, soni utgöra den omtalade tullen?
Jo, iir smedens, jordbrukarens och deras gelikars. * Har
du någonsin hört att en person, som håller 10 mark
i sin vänstra blir rikare, oni han flyttar slanten i sin
högra? Nej. — Låt mig iin återkomma till mitt
exempel. Samma dag soni jag köpte den första af
de ifrågavarande maskinerna för 50 inark, köpte jag
af en skärgårdsbo en ny båt för 50 mark. Därpå
vek jag in i en boklåda ocli tillhandlade mig
Meiir-mans lexikon för 10 mark. Hade jag icke således
den dagen understödt det nationela arbetet med 60
mark?
Protektionist. Ja visst och det var rätt gjordt!
Friman. Nu kan jag det ej mer. I morgon
skall jag för 60 mark köpa en af dina maskiner;
någon annan utgift liar jag ej råd att göra. Jag
kommer således vid denna liandel att lida en förlust
på det jag från annat håll kunnat få för 10 mark.
Protektionist. Men denna summa har kommit mig,
d. v. s. den inhemska industrin, till godo, och det
nationella arbetet vinner dessutom därpå.
Friman. Nej, det vinner icke, nu eniottar dii
ensam summan 60 mark, under det att den förra
gången fördelades mellan båtbyggaren ocli
bokförfattaren. Elliot en vinst på 10 mark, som tullen
förskaffat dig, står fortfarande två förluster. Jag har —•
såsom tydligt är — förlorat 10 mark på handeln,
men dessutom liar någon annan gren af nationelt
arbete äfven förlorat 10 inark, då jag ej ined denna
summa kunnat göra något inköp och således
uppmuntra det. Denna historie om en vinst på ett håll mot
två förluster åt andra håll vill du ocli dina släktingar
herrar Protektionister ej förstå!
Protektionist. Jaså!
Tändstickorna.
^Qpi tändsticka! Kors ett så wanligk ting! — Ia
wisfk! 93Jen wet du, hur ett sådant litet ting
göres? — Den täljes wäl nied knif och få
* fästes tändsatsen på dess ena ände. — Dror
dil det? — 9Jå, oln dell inte förfärdigas för hand,
så går det wäl nled en maskin. — Dd) widare wet
dil "ej? — 9iej! — Då är det bäst att du följer med,
få göra wi tillsammans ett besök i en tändsticksfabrik.
2Bi träda in på en rymlig gård. Där ligga
flora npplag as „äspe", såsom aspwirkel här kallas,
och sllrllftockar. Därinwid är fågen fysfelfatt med
att affkära de wäldiga ftockarlla i klibbar af en och
en half fots längd. Desfa läggas därefter i en ftor
lår för att „ångbafas". £är undergå kubbarna ett
slags kokning, hwarigenom kådan drifwes ilt nr
film-wirkek och kålen nr „äfpet" oln willteril. (I
allmän-het föredrages afpwirke för tändfticksfabrikatioilen,
eme-dan det är mera rätklnfwek, löfare och hwitare.)
Då kubbarna blifwit tillräckligt „bafade", skalar
man af dem barken, och de införas i mafkinhnfek. SBi
följa dem dit in. £är möter ofs förft ångmaskinen,
en lågtrycksmaskin as 12 hästkrafter, hwilken medels
långa, breda remmar fäller en mängd olikartade
ma-fkiner i gång. Ungefär midt i rummet står en swarf,
och denna tager nu kubbarna om hand. Af den fwarf-
was kubbett förft fullkomligt trind, och fedan detta
inom ett ögonblick är gjordt, ser man bakom knifwen
en lång träskifwa af en ländflickas tjocklek glida fram.
Denna fkifwa eller „faner" är bod icke
fallimalihäli-gande på bredden, ntan delad i åtta flnå fkifwor, lika
breda fom en tändfticka är lång. Strax öfwer den
ofwannämda fanerknifwen fitter nämligen en
inrätt-ning, fom kallas låfet, hwari finnas en mängd fmå
knifwar eller „rilfar", hwilka, innan kubben fkäres af
den fkora knifwen, rista skåror i densamma. $på en
minut kali på detta sätt swarfwas af en 120 fot lång
fkifwa om l*/2 fots bredd, och då den af ritfare är
delad i åtta fmala fkifwor, ilkgöra desfas längd till-
famnlan 960 fot.
De fmala fkifworna föras nu till eli alman
ma-fkili. Där läggas de llpp i fyra lager bredwid
hwar-andra med imgefär 100 fkifwor i hwarje. 9iär denna
lnafkin fättes i gång, kommer en knif eller fallbila i
rörelfe, hwilken med ett enda fnitt fkär igenom hela
packen af de liyfsnämda fkifworna. Samtidigt föras
fkifworlla af falnllla mafkin få fmåningom fram under
knifwen och fkäras af till lika stora flickor, hwilka
salla ned i en under knifwen befintlig lår. För hwarje
gång knifwen går ner, affkäras 400 stickor, och fom
detta fker 100 gånger i minuten, får man här 40,000
stickor på 60 sekunder. Sßanligen tillwärkas skidor
för 100,000 affkar oni dagen.
Då låren är fnll, ilppöfes defs innehåll i lådor
och föres till ett alinat rum för att torka. Därpå
wandra de till „islagningsfalen", där eli sinnrik
in-rättning radar dem.
Stickorna ordnas nled bestämda mellanrum så
att alla framskjuta nled ungefär 1 tum lltoln ramens
ena sida. Så snart ramarna blifwit fylda, tagas de
ilr mafkinerna och insättas i skåp, som hwila på fyra
hjul. Därefter doppas de omkring V2 t"m djupt i
fmält paraffin och infättas åter i fkåpet. Då alla
flickorna däri äro doppade, få de åka in i „fatsrillnmet".
^är finnas bord ined fyrkantiga fkifwor af
gjut-järn, på hwilka är utbredd en brun deg. Denna är
beredd af filrt kromfyradt kali, fwafwel, glas, rödfärg
och brlnifteli. I denna doppas nu flickornas ändar,
och då ramen upplages, fe wi, alt de alla äro
för-fedda med en liten brun klump; det är ländfatfen.
9iamarna infattas i wäggfafla fkåp, hwilka i mängd
finnas i della rinn, och efter ell par limmars
lork-ning äro ländflickorna färdiga akt begagnas.
Sedali föras de till en ilrtagniligslnafkin, genom
hwilken de befrias från ramen och åter ordnas i
traf-war. Desfa bäras upp på „fyllningsfalen". fèär
möter ofs en liflig anblick. 2Bid långa bord fe wi
ett halft hundrade unga kwilmor i raftlös wärkfamhet
med att lägga tändftiäorna i askar, åtskilliga bland
dem haswa härutinnan uppnått eli märkwärdig
fär-dlghet. Att från trafwen taga en lagom lllängd
flik-kor, ordna dem, få dem ned i lådan och denna in i
„kapseln" är för dem ett ögonblicks wärk. Dckså fylla
de fkickligaste bland dem fyra titt femtusen afkar om
dagen.
fiåtom oss nu pröfwa på fäkerhetsflickorna. 2Bi
flryka med en fådali mot wäggen, men den tänder
icke, och lika litet mol fandpappret. Detta beror
na-turligtwis därpå, att tändfatfen ej är få eldfängd;
jag påminner att i den ingår ingen fosfor. Det är
oekfå därför, äfwenfom till följd af desfa flickors
ofkadlighet för hälfan, fom de fått namnet
fäkerhets-ländflickor. — ©enolll sin swasrøelhalt är dock
tänd-fatfen få pafs lätt antändlig, att det blott behöfwes
den ringaste gnista för att försätta den i brand. Den
tändande gniflan får nian genom att ftryka
tändfat-fen mot plånet, hwilket beftår liäftatt endaft af
eld-fängda ämnen (fosfor och fwafwelantimon). Så fnart
antändiüngen Rett, börja kaliumföreningarna,
brilnste-nen m. ni. i tändsatsen i ymnigt mått aflämna fyre,
och lågan flammar häftigt upp. Den fortfar att fladdra,
få länge något brännbart finnes kwar i tändfatfen;
men då elden öfwergått titt weden i stickan, brinner
den med med mera lugn. Pånet åter antändes ide,
ty där finnas inga ämnen, fom frambringa fyre och
„blåfa under" elden.––
[Dfwanstående skildring är sammaliskäld efter en
fwelifk tidfkrift.]
Värka för spridningen af Land och Stad I
Historien om »Enigheten",
ag vill nu berätta för er, huru „Enigheten" tog slut.
^ Själf var jag icke nied, då det hände, men
Gustafsson, fiskaren på Ednäsudden, han kände till
det där.
Svårt var det dock till en början att få veta
någonting. — När nian gjort en dumhet, så gömmer man den
hälst långt inne i minnets ruff bland annat gammalt
och fult skräp. —
Men i dag var det då riktigt en „märkisdag".
Åtta fullgoda tunnor storströminlng hade man på
morgonen plockat ur skotoriia kring Klofharu, takåsen på
det lilla fähuset för kuddan — den enda på bela
Stor-Pellinge landets västra hälft — reste sig löfprydd ett
stycke från stugan, ocli Fiu, stora flickungen, som sof
i den ännu lediga vaggan, fylde kantänka i dag två
år. Då dessutom magistern i kväll bjöd på toddy ocli
papyrosser ute på bärgsklacken, så kom den gamla
historien ändå fram.
-— Ja, det var jämt kl. 3 på fredag-morgon
efter höstmarknaden i Helsingfors 1874, började
Gustafsson sin berättelse, soni vi kastade loss våra
trossar, togo in landgången och läto skutan för en sakta
niorgonnordaii segla ut iir Södra hamnen. Nynian,
svåger min, båtbyggaren — honom soni magistern nog
känner — stod till rors. Saiido-Gustaf och pojken
klarade däcket, ocli jag stod i ruffen ocli stälde till kaffe.
Ja, det var alt litet kyligt på morgonkvisten, hvarför
vi hade beslutit att taga en liten värmare under
västen. Alt hade också gått galant. Strömmingen hade
vi sålt niest för 26 mark tunnan, och det var inte så
få röda sedlar och hvita slantar jag liade i min svarta
läderbörs nied dubbelknäppen. Se, saken var
nämligen den, att vi liade kommit öfverens om, att jag skulle
vara som nian säger kassör och taga emot penningarna.
Dem sku vi sedan på hemvägen dela efter hvar ocli
ens andel i lasten.
När kaffet var färdigt, drucko vl en kopp eller
par och litet skeppargrädde följde med, förstås! Sen
satte vi oss alla akterut kring rorsmannen for att
resonnera. Vi tykte det var en god resa vi hade
gjort, ocli så drucko vi igen en liten tår för
enigheten."
Ja, så hette hon, skutan vår, och fin ocli smäcker
var hon soni en sjöjungfru. Hvarenda planka var stark
ocli kvistfri, ocli trossar och segel voro nya och täta.
Det var första hösten hon nu gick i sjön.
Se saken var den, att jag, Nyman — svåger min
— och Sando-Giistaf for två år sedan kommit öfverens
om att på tredje part bygga oss en herrskapsskuta.
Och så gjorde vi. Kolen sträkte vi i november på
egen strand, och den sista april så hurrade vi, när
„Enigheten" skots ut. Men det var ett dåligt skämt
hon gjorde oss, fast inte var felet mitt, ty —–
Ja, det var sant, så långt hade vi ännu icke hunnit
ined den här historien.
Men om början är det inte mycket att berätta.
Den ena timmen efter den andra led. Skutan lioii
gick dock den gången dåligt fram, men det var icke
hennes fel, ty hvem kan segla i lugnt väder?
Närmare middagen strök vinden öfver på ostlig, hvarför
vi måste kryssa. Först kl. 6 på eftermiddagen hade
vi hunnit till Äggskärsholinarna. Härifrån liade vi,
som magistern vet, en mil till liemstranden.
Vinden friskade duktigt i, ocli vi gjorde nu goda
slag.
Men då tykte vl likaväl att det glck långsamt. —
Vet magistern, jag tror vi liade druckit för mycket
ocli for starkt kaffe! — Jag stod till rors.
Sandö-Gustaf låg ocli spotta till måls på fiskarna i sjön, som
han sa’, under det att Nynian, svåger min, det fånet
bara satt på rufftaket och sjöng:
„I engelska kanalen stà trettio skepp i en rad,
Och hundradetolf sjömänner de hvila i hafsens djup,
Sjung fadidirallallej, hej!"
Pojken fattig, ban var rädd han, ty lian tykte att
det liade blifvit storni, men jag, soni nu stod vid
ratten, tykte att det var godt väder ocli roligt väder.
Vi liade redan hunnit så långt, att vi icke liade
mera än några hundra famnar till udden där, oni
hvilken vi skulle vika. Jag ropade clå åt Sandö-Gustaf,
att han skulle komma akter öfver ocli styra. Han kom
ocli jag tog fram raketten, soni jag fått af kapten
Viklund i staden. Jag skulle kantänka nu låta den
gå till väders, for att kvinfolket på stranden skulle
få se på härligheten.
Tre tändstickor hann jag dra, men de slocknade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
