Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 27
LAND OCH STAD.
95
Vilkoren voro hårda. Barnet skulle ändra namn
och finge als icke se modern — det skulle
fullständigt vänja sig vid de nya förhållandena ocli lära sig
att älska sin nya fader ocli sin nya moder.
Det var svårt att förstå. Och den stackars
kvinnan förstod det häller icke.
Hvarje afton, så snart det började mörkna, listade
lion sig ned i andra våningen och stälde sig att lyssna
utanför köksdörren. Men ingen hörde den djupa suck,
som steg upp från hennes bröst, när hon ängsligt
och länge hållit andedräkten tillbaka.
Där fick hon en gång höra, hur frun bannade
den lilla Mari for att hon gick ocli smetade ner sig
vid spiseln. Och där kunde hon höra när Marie grät
och när lion sade: ,,-Jag vill hein till mor."
Och dock var det hennes barn — var det icke?
Huru många gånger liade hon icke haft lust att
störta in och rycka barnet ur deras händer — ocli
så ila bort nied det och gömnia det, så att de aldrig
mera skulle få fatt i det!
Men där stod ju i dokumentet, att lilla Mari
var deras, och att löjtnanten var hennes fader ocli
frun hennes moder–men hade hon då icke den
minsta smula rätt. . . var det icke hennes? . . .
Ocli så trykte hon den liögra handen mot
bröstet så hårdt, att senorna voro nära att brista —
och så lyssnade hon med tillbakahållen andedräkt. —•
Sedan mötte madam Larsen tidt ocli ofta sin
lilla Mari på gatan, klädd så fint, så fint. Men
barnet kände lienne icke mera.
Så mången gång följde lion efter löjtnant Brandt
och frun ocli dottern, när lion såg dem gå ut ocli
promenera. Huru glad var nu icke Mari, huru
hoppade och sprang hon icke hela vägen, och huru stodo
icke sorglöshet ocli lifsglädje målade på de friska,
röda kinderna! — Ja, lion kunde nog vara glad, det
lilla trollet.
„Hade jag nu själf behållit henne ..." —
hviskade madam Larsen for sig själf.
(Fortsättning följer.)
Hågkomster från Åland.
m
w
(Jcfxf gammalt liar Åland varit jaktens förlofvade
^^ land. Det ädlaste villebrådet var älgen, men
den finnes ej mer; år 1778 sköts den sista i Lemland.
Ålands största rofdjur i nutiden är lon. Antalet
af dem liar de senaste åren starkt minskats af jägarne.
Bååt från västra Finland, hvilka dock visligen „
lämnat några kvar till nästa gång", såsom de uttrykt
sig, klarligen for „stammens" bibehållande. Ocli detta
icke utan framgång, ty vid skogshygge sista våras
varsnade en karl fyra loungar. Uti Getabärgen,
Orr-dal8klint, Långbärgsoda åsen och Fallskogarna hafva
loarna goda tillflyktsorter.
Räfven intager det nästa rummet. Ehuru
vintertid efterhållen af några allmoge fångstmän,
förekommer den talrikt ocli uppträder ganska oforsynt.
Harstammen har varit nära sin undergång.
Härtill har väl i sin mån bidragit eii långvarig harpest,
men enligt min tro är den största härtill att sökas i
vilddjurens förödelser. Efter den hälsosamma
minskningen af loarna har äfven harstammen varit i sakta
uppgående, oaktadt ett ocli annat fall af lefvermasken
iakttagits.
Ålands af skeppsbyggeriet och vedafvärkningen
glesnade skogar äro för små att hysa de djupa
skogarnas prydnad, den stolta tjädern. Ej häller hvisslar
hjärpen mera i skogslaggarna.
Däremot förekommer orren någorlunda talrikt,
tack vare obekantskapen med all snarfångst. Dock
skjutas de för „vettar" och det tyvärr äfven på våren.
Af andra landtfåglar förekommer endast morkullan.
Ripan ocli rapphönan saknas, oaktadt för båda
gynsamma marker finnas.
Men den åländska jakten består främst i säl- och
sjöfågel-jakt. De otaliga klipporna bjuda soliga
livilo-ställen åt de förra och trifsamma lästränder åt de
senare. Här träffar man dem alla, bela skalan utför,
ända från skärens stolthet, den brokiga ,.gudiingen",
till den jägaren gäckande grisslan. De förnämsta
fångstmännen äro Kokarboarna ocli Klåfskärsboiiden.
Redan själfva naturen liär, de höga, kala
bärgmas-sorna, afbrutna af små dalgångar där enen ocli alen
krypande finna ett skydd mot sydvästen, hänvisar
befolkningen till hafvet. Deras klippor äro dem dock
kära och äganderätten till dem så dyrbar att en
in-kränktning däri mången gång kommit dem att
öfverskrida sina befogenheter. Berättelserna om
stridigheterna rörande några väl belägna klippor upprulla
mången mörk tafla. Den tyska klippan vittnar ej,
och hafvet återger ej sitt rof.
Utbytet af fågeljakten, cirka 200 par per hushåll,
utgör ett icke oviktigt bidrag till näringsmedlen.
Tyvärr är oseden att ägga i stor skala allmän. I
Geta hade eii fiskare ända till 50 liålkar for knipor
och skrakar. Att kullarna bli klenare ocli forsenas
genom ett dylikt förfarande är själffallet.
Den, som pröfvat skärgårdsbefolkningens
sängställen och bolstrar, vet nog att han hvilat på
äjder-dun. Insamlandet af denna vara utgör en stor
inkomstkälla. Ett ordnadt förfarande härutinnan äger
mig veterligen rum endast inom Lågskärs fyrbåks
övärld, där dunet insamles och rengöres af
båkbesätt-ningen ocli vinsten fördelas emellan den. På själfva
Lågskärs hemlandet är aflossandet af skott bestämdt
förbjudet och följden är att ådorna äro tama soni
grisar. Det är här den af „Marieh. Posten" årligen
omnämda på ena Ögat blinda ådan häckat bevisligen
redan i 13 år. På de andra holmarna i gruppen, där
jakt är tillåten, har erfarenheten lärt äjdrarna att
iakttaga en större försiktighet.
Ur Sporten.
brefkort från ISafa.
Den 1 juni 1890.
Den soln en afton nnder wårtiden begifwer fig
ner till SBasa stads hallin, är där osta wid
ångbåtar-nas afgång i tillfälle att fe egendomliga fcener. Stora
grupper af allmoge äro samlade på stranden, medan
ilppe på ångarens fördäck [kår en mängd af ilnga,
raska karlar och kwillnor, fägande farwäl åt de på
stranden warande. Stämningen är allwarlig, ty det
gäller att begifwa fig okända öden till mötes i det
fjärran landet på andra fidan Atlanten. @j underligt
fåledes att månget öga fuktas, och fåfängt föker en och
annan nied en klunk nr brännwinsbnteljen bemanna
fig, medan kamraten bredwid på en illa stämd
drag-harmonika spelar glada dansmelodier, sökande sålunda
skingra de welnodiga känslorna hos kamraterna. Dch
samma scener upprepas ilnder hela wåren.
Då hwarje ångbåt bortför 100—200 emigranter,
beröfwas jordbruket lika många par kraftiga armar.
I fjälfwa wärket lär man i mången focken för när-
warande ide weta, hilru man fkatt kunna förrätta de
nödwändiga åkerbruksarbetena i folnniar od) höst, då
alt arbetsdngligt folk har rest till Amerika. 3Jien folket
tror att man där borta „fkar gnld med täljkniswar"
och talar om, huru Iohan eller 5Me har det bra i
Amerika, men omnämner alls ide alla de många,
hwilka gått under i det främmande landet. Dch att
man gör orått i att undandraga fig wärneplikten, fom
man dod borde underkasta sig, innan man begiswer
sig bort hemifrån, därpå tänker ingen af desfa ilnga
män, hwilka llll, fedan ångaren lagt xit från
stran-den, tittwinka de kwarbliswande ett sista farwäl.
Ia, det war en gammal historia!
—t.
brefkort M Land o<$ £tad.
(Från onämd man.)
ycfet har talats Oln professor Sönnrots
an-. fpråkslöshet Och humoristiska sätt att se
lif-tøft wet, men följaiide lilla hiftoria torde bra litet
wara känd, ehllru den är få karaktäristisk
som så andra,
ßönllrot besökte några år söre sin död
solkskole-läraren i 8. soden. hemkommen därifrån, berättade
hall för fin dotter — som mydet tykte om kattor, —
att han hos läraren sett en stor, wader katt, som
legat i gungstolen, ha» antog att hans dotter sä=
kerligen tydt mydet olil den, hwarwid slidan yttrade,
att antagligen war katten bra bortskämd, såsom en
sjäsad faworit i familjen. 3)Jen ßömirot inwände
här-till på sitt torroliga sätt: „9Jå inte wet jag just det
ändå, ty nog körde de ner katten od; bad mig sitta
i gungstolen".
M
Från främmande land.
En grupp nihilister blefvo för några dagar
sedan fängslade i Paris. Upptakten föranleddes däraf,
att man utanför Paris fann en plats där man
företagit experiment nied sprängämnen. Man hittade också
metallliylsor, som inneslutit de explosiva satserna-
Polisen började sina spaningar. Från upptäkt
till upptäkt följdes den funna ledtråden ända fram
till det hus, hvarest häktningarna egde rum.
I de häktades bostäder anträffades metallhylsor,
krut, böcker ocli anteckningar rörande sprängämnenas
tillvärkning och bombers beredning. Till något
bestämdt resultat rörande ändamålet med användningen
af dessa farliga saker har man ej ännu kommit, men
man förmodar att afsikten var att föra dem till
Ryssland och därmed utöfva nya dåd.
En finsk arbelareklubb ärnar i Stockholm bosatta
finska handtvärkare in. fl. stifta i förening med
lijälp-och reseunderstödskassa. Omkring 30 deltagare hafva
allaredan antecknat sig å en kringsänd lista.
Järnvägsolyckan i Kalifornien. Angående
järnvägsolyckan i trakten af Oakland i Kalifornien
föreligga nu förfärliga detaljer. I följd af en brovakts
vårdslöshet blef en dragbro öfver den djupa floden
öppnad just då ett snälltåg fullt med lustresaiide
anlände. Maskinisten, som sedan drunknade, bromsade
för sent. Lyckligtvis sönderbröts tåget vid det
häftiga fallet, i följd hvaraf endast en salongsvagn
störtade i vattnet. I denna vaggon befunnno sig 50
personer, af hvilka väl 30, för det mesta kvinnor ocli
barn, drunknade. I vattnet egde en förfärlig kamp
rum, såsom det senare visade sig: flera lik, alldeles
utan kläder och med fradgande mun, blefvo funna
ocli buro alla hemska kännetecken på, att en
fortvif-lans kamp egt rum. Huru inånga personer som
oinkommit har ännu icke kunnat med säkerhet
bestämmas, man förmodar att ännu flera passagerare af den
starka strömmen drifvits ut i hafvet. Antalet
omkomna skulle varit ännu större, om salongsvagneu,
efter det den sjunkit, icke åter hade kommit upp,
hvarigenom några personer, hvilka klättrade upp på
vagnens tak, kunde rädda sig.
Från hemlandet.
För folkbildningen i västra Nylands socknar
återstår mycket att göra. Det är lätt för iakttagaren att
finna vid jämförelse mellan allmogebefolkningen i de
svenska talande socknarna i västra Nyland, Pojo,
Ka-ris, Ténala nied liera, och i de angränsande finska
talande, att i de senare allmogen mera följer med sin
tid, liar mera reda på och ett vaknare intresse for
dagens frågor, visar ett själfständigare ocli
frimodigare uppträdande ocli mera hyfsning. Måhända
beror detta på större läslust, bättre folkbildning. I
detta afseende göra ingalunda de svenska talande
socknarna skäl för namnet „ kulturens vagga i
Finland". Folkhögskoleidén, som väkt sådan anklang
hos Nylands studenter, skall väl ock i västra Nylands
socknar bland dem finna varma anhängare, soni redan
i sommar skola värka för saken genom folkfesters
anställande, och skola de väl säkert finna intresserade
medhjälpare och lämpliga platser.
Helsingfors stads historia från 1640 till Stora
ofreden, af Erik Ehvström, har i går utkommit af
trycket såsom XV af „ Skrifter utgifna af Svenska
literatursällskapet i Finland". Boken, som omfattar
171 sidor, är försedd med flera litografiska aftryck
af gamla planer ocli kartor öfver Helsingfors,
däribland eii utsikt öfver stadens belägring 1713.
Gustaf Wilhelm Lybeck. Den 2 dennes på
aftonen afled, efter en längre tids tärande sjukdom,
kapellanen i Mustasaari, vice pastorn Gustaf Wilhelm
Lybeck. Den aflidne föddes i Vasa 1822, blef
student 1840, prästvigd 1844, vice pastor 1800,
utnämdes till kapellan i ofvannämda socken 1872, och
tillträdde tjänsten 1875. Närmast därförinnan liade
Lybeck tjänstgjort soni sockneadjunkt i Solf.
Eyktet att generalguvernören grefve Heideii skulle
lämna sin befattning i medlet af juli torde ej vara
tillförlitligt. I den omständighet att han nyligen i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
