Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 29 LAND OCH STAD. ] 131
Regementets son.
(Ur en svensk tidning.)
„Ali, stoppa min pipa!"
.,Strax, licrr kapten"
„Ali! Ropa på min betjänt!"
„.Ta, herr major."
„Ali, skaffa mig en grogg!"
„Skall ske, herr löjtnant."
„Ali! Skaffa mig tjugu tusen francs i ärlig ränta",
ropade till sist en väldig bas.
„Lille far är dä alltid så rolig", sade den lille
negerpojken, som snodde omkring i lägret från tält till tält och
log åt alla människor, så att hans hvita tänder glänste i
mörkret.
Alis „lille far" var den store sergeanten Ravinac,
den starkaste karlen bland dc afrikanska jägarne, som
nyligen kommit öfver till Mexiko, ban var stark och fyndig,
ett mönster för en god kamrat och munter som en björn
framför ett fat med honung. Han hade blott en familj,
som han brydde sig om, regementet, blott ett barn, Ali,
och bara en fiende, rättskrifningsreglerna’
Ali var ett adopteradt barn och hade bokstafligen
kommit ofvanifrån. Ravinac hade en kväll varit ute på
äfventyr på Casbas gator i Algier. En negrinna som satt
på ett tak med ett barn i famnen hade lutat sig för långt
fram öfver takkanten för att se och beundra den ståtlige
franken med den klirrande sabeln och den granna
uniformen. Hon tog öfverbalansen och störtade ned på gatan
till Ravinacs stora häpnad. Men samtidigt med fallet kom
en kula, som träffade Ravinac i hufvudet. Det var
neg-rinnans barn, som under moderns fall glidit nr hennes
armar. Tillstädeskommet folk lyfte upp den stackars
negrin-nan. Hon var död, men den lille, som liade haft Ravinacs
starka skuldror att taga emot första stöten, låg så godt
som alldeles välbehållen.
Han tog upp pojken, bad öfversten att få behålla
honom och lia lionom hos sig på kasernen. Hans anhållan
beviljades, och från den dagen var Ali regementets son.
Tack vare den vänlige öfversten, som lärde honom läsa,
Ravinac, som föregick honom med goda exempel och
mar-ketenterskorna, som lufvade om lionom, när så behöfdes,
växte Ali npp till en hygglig gosse. Han var visserligen
svart, men betraktades af alla de afrikanska jägarene med
oskrymtad fadersglädje.
* Då regementet kommenderades till Mexiko, följde
Ali naturligtvis med. Hans officiella titel var biträdande
kock, men han tjänade för öfrigt i alla möjliga
egenskaper. I lägret var han officerarnes kammartjänare,
sko-putsare och stallknekt. Än hjälpte lian marketenterskan,
än manade ban på dem som tyktes vilja bli efter, så
sjöng eller livisslade lian en munter arabisk visa.
Öfver-alt var han med ocli öfveralt mottogs ban med vänliga
leenden.
När lian var mindre, hände det ibland, att han blef
trött. Då tog Ravinac honom på sin breda rygg och bar
honom så försiktigt genom hetta och dam, att Ali kunde
ta sig en lur lika trygt, som han legat på den mjukaste
soffa. Då lian var femton år, bar Ravinac honom med
samma lätthet, som då ban var fem år.
De voro oskiljaktliga när ej tjänsten kallade dem till
skilda håll. De kunde hela timmar sitta och prata med
hvarandra. Ali satt med gapande mun och
vidtuppspär-rade ögon och lyssnade, medan hans „lille far" berättade
sina äfventyr i striderna eller talade 0111 den lilla staden
vid Rhones stränder, där ban lekt som barn, där hans
två små bröder, de sista af släkten utom honom, lågo
nedbäddade i samma graf.
Ej ens om nätterna kunde de vara från hvarandra.
De lågo i samma tält, och Ali ville aldrig låta en blund
komma i sina ögon, innan han hört „lille fars" dånande
snarkningar.
Så hade de nu lefvat tillsammans i mer än femton år.
Ingen af dem anade, att deras skilsmässa var så nära
förestående. —
Månen kastade sitt skimmer öfver lägret. Alt var
så tyst. Fågelsången liade tystnat i de kringliggande
skogarne, där gummiträd och bamburör aftecknade sig som
mörka skuggor mot den blå natthimmeln. Långt borta
hördes då och då döfva tjut från rofdjuren, som voro ute
att söka byte. Eljes var alt så tyst.
Medan Ali skaffade löjtnanten den begärda groggen
gick Ravinac in i sitt tält.
Enligt vana tänkte ban röka en pipa, innan han
gick till sängs. Då han viste, hvar tobaken låg, ansåg
han sig ej behöfva tända ljus. Han stack ned handen i
sin kista eller tobakspungen, men bleknade plötsligt ocli
uppgaf ett svagt skri. Han liade vidrört ett iskallt
föremål och kände i detsamma ett stygn i ena fingret. "
I hast fick han ljuset tändt och såg då en liten orm
som låg hopkrupen i ena hörnet af kistan, strax under
tobakspungen. Han kände den. Det var deii s. k.
„Cora-lix", don giftigaste af alla Mexikos ormar. Förfärad
kastade ban ljuset från sig och rusade bort till majorens
tält, där lian berättade hvad som händt.
Hela lägret kom i rörelse. Alla de hjälpmedel, man
kände, tillgrepos, men ingenting hjälpte. Armen svullnade
npp till hela sin längd, häftiga frossbrytningar genomilade
den sårades kropp, och han föll till marken med ett
fruktansvärdt skri.
Därpå fördes han till sjukhuset, hvarest officerarne
samlade sig omkring hans bädd. I ett hörn stod Ali och
stirrade på sin „lille far" ined ögonen fulla af tårar.
Majorens befallningar ljödo korta och bestämda och blefvo
ögonblickligen åtlydda, men icke desto mindre tilltog det
onda mecl förfärande hastighet.
En infödd mexikanare med uttrycksfulla ansiktsdrag
och en brokig spansk duk lindad omkring hufvudet
banade sig väg genom mängden ocli trädde fram till sängen,
„För sent!" sade han på bruten franska till majoren.
„Officer mena det godt, officer kan spara sitt arbete. Alt
förgäfves. Har sett ormen. Elak orm! Fransmannen
måste dö".
„Känner du icke ett enda motgift?" utbrast majoren.
„Dina klagovisor hafva vi ingen nytta af."
,,Motgift?" svarade mexikanaren. ,.Ah, jo. Känner
motgift. Prustrot, stött prustrot, bra mot ormbett. Men
hvar vill officer finna prustrot?"
„Yilxer den icke här i närheten?"
„Icke i lägret, icke i skogen, men i cn laiultmans
trädgård bortom Chiquihita.
„Så hämta den! — Hämta den strax."
„Laiidtmännens hus är besatt af mexikanska soldater.
Mexikanska soldater hålla god vakt."
„Hündra piaster, om du kan skaffa oss plantorna",
sade majoren i bestämd ton.
„Hundra piaster? Hm! Mycket pengar. Men om
jag ilör, måste Paquita och de små gå med tiggarpåsen
från dörr till dörr."
„Hundra piaster till dig själf och två hundra till
Paquita, om du dör."
„Topp!" sade mexikanaren, i det hans ögon strålade
vid tanken på de myckna penningarne. Och ban skyndade
ut ur tältet. — Minut efter minut förgick. Officerarne
stodo i andlös spänning, och endast den sjukes klagan
afbröt den hemska tystnaden. Efter en lång stund hörde
man två gevärsskott i fjärran.
„Dct var på andra sidan, i riktning mot Chiquihita",
sade majoren allvarligt.
Officerarne sågo på hvarandra förfärade och under
tystnad. De viste hvad skotten betydde: mexikanarens
försök hade misslyckats! De slöto sig närmare
tillsammans omkring den döendes bädd och afbidade endast ett
ögonblicks sansning hos den sjuke, då ban möjligen kunde
säga dem sitt farväl.
Plötsligen hörde man glädjerop från de yttersta
vaktposterna, och strax därefter kom Ali instörtande i tältet
med famnen fyld med blommande örter.
»Räddad! räddad!" ropade han och räkte örterna
till majoren, som genast gaf befallning, att de skulle
tillredas.
Medan läkedrycken häldes mellan den sjukes
krampaktigt sammanbitna tänder, blef Ali tagen i förhör. Han
berättade att lian smugit sig efter mexikanaren ända till
Chiquihita. Där såg lian honom gå in i en trädgård och
strax därefter vända tillbaka. Men i detsamma hördes
ett skott från ett af fönsterna, och mexikanaren störtade
till jorden. Ali närmade sig försiktigt och lyckades nå
den fallne. Han var död, men de räddande örterna liade
ban i sin hand. Det fortaste lians ben kunde bära honom
skyndade sig därpå Ali tillbaka till lägret med det
dyrbara bytet.
Alla officerarne trykte negergossens hand, men själf
stirrade ban endast bort mot sängen, där den sjuke låg.
Småningom blefvo den sjukes andetag lugnare och
feberfantasierna upphörde. Omsider öppnade han ögonen
och lian såg sig omkring som om ban vaknat upp från
någon ryslig dröm. Faran var förbi; en kvarts timme
efteråt kunde lian tala.
„Hvar är Ali?" var lians första fråga.
Majoren förde gossen fram till sängen och berättade
för honom, att det var fostersonen ensam lian hade att
tacka för sin räddning.
„Kom i mina armar, min gosse", sade Ravinac i det
han drog Ali till sig ocli upprepade gånger kyste honom
på munnen.
„Är du nöjd med mig, lille far? frågade Ali; men i
detsamma reste ban sig plötsligen upp, slog ut båda
armarne ocli föll framstupa på Ravinacs bädd.
Då majoren slet upp hans kläder, såg ban att hans
sida var genomborrad af en kula. Det första skottet hade
träffat mexikanaren, men det andra hade råkat Ali, medan
ban böjde sig ned öfver den döde.
Nästa dag dånade gevärssalvor öfver Alis graf, och
icke ett öga var tort, då majoren i regementets namn
sade dess son sitt sista tack ocli farväl.
Men från den tiden såg man aldrig mera ett leende
på Ravinacs läppar. Ett halft år därefter tog ban afsked
och reste hem till den lilla staden vid Rhönenoden.
Från främmande land.
utgör ett oberoende arabiskt rike. Men sedan
England numera äfven här förskaffat sig inflytande, har
sultanen nyligen, oaktadt sina undersåtars motstånd,
förbjudit handeln nied slafvar och gjort en början till
slafveriets fullständiga afskaffande.
Likbrännings fr agan vinner alt flere anhängare i
England enligt hvad biskop Barry nyligen meddelade
på engelska kyrkliga föreningens för reform i
begraf-ningssättet tolfte årsmöte. Bland mera framstående
personer soni inskrifvit sig i föreningen märkas
Englands tronarfvinge, femton biskopar, ni. fl. Barry
förklarade att det största hindret föreningen liade att
öfvervinna för uppnående af sitt mål låge i
allmänhetens fördoiiisfullhet gent emot likbränningen ocli
dess forkärlek for de nu vid begrafningen brukliga
ceremonierna, hvilka talaren fann mindre lämpliga,
då „ denna vår kropp icke är den soni skall
återuppstå".
Frän Armenien omtalas fortfarande talrika
grymheter, som begås af turkarne mot landets kristna
befolkning. Soldaterne, som ju borde upprätthålla
ordningen, gå aldrig förbi en kristen utan att misshandla
liononi. Emellanåt roa sig turkarne att nedskjuta de
kristne utan andra skäl än att de misstänka dem for
upprorslusta, hvarefter de plundra deras hus och
for-Öfva alt slags öfvervåld. Oni någon klagar, kastas
lian i fängelse. De europeiska makterna fordra
visserligen gång efter annan af sultanen, att lian skall
göra slut på missförhållandena, men oaktadt lians
löften förblir alt lika. Enda utvägen för de pinade
armenierna blir väl slutligen att göra uppror mot sina
fortryckare.
Koleran liar åter börjat härja i Spanien ocli
Portugal. Antalet dödsfall liar dock tilsvidare icke stigit
synnerligen högt.
Ett nordiskt skolmöte öppnades den 5 dennes i
Köpenhamn. Deltagarne uppgå till 5,000 personer,
bland dem 155 från Finland.
Andel i vinsten. Under förlidet år blef ett system
genomfördt vid Londons södra gasvärk, hvarigenom
arbetarne tillförsäkrades andel i vinsten.
Värkställande direktören för gasvärksbolaget, Livesey, soni
utarbetat förslaget till andel i vinsten, liar varit
utsatt för mycken misstänksamhet från arbetarnes sida,
men liar nu fått en lysande upprättelse. Eu fest var
nyligen anordnad af arbetarne till hans ära, hvarvid
den mest vänskapliga ocli animerade stämning’ rådde.
Det upplystes att arbetarnes bokförda vinst sedan juni
förlidet år uppgår till 7,000 pund st. eller 175,000
mk. Flere af arbetarne ha fått en vinstandel af 500
mark.
Dödsstraffet har i Portugal ej tillämpats sedan
1843, i Holland sedan 1800, i Belgien sedan 1863,
i Italien sedan 1876. I Tyskland ocli Italien
användes det mycket sällan, i Frankrike något oftare, men
dock ej i liogre grad, äu att år 1877 blott 6 af 28
dödsdömde blefvo afrättade. I England försiggå de
flesta afrättningarna; under tioårsryindeu 1879—1889
hängdes där icke mindre än 145 af 299 dödsdömde
förbrytare. I Sverge blef ännu häromdagen en
iiiör-derska halshuggen. Hos oss i Finland liar soni
bekant någon afrättning icke egt rum på mer än 60 år.
Kejsar Vilhelm af Tyskland liar efter sitt besok
hos kungen af Belgien gjort en resa till England, där
han sammanträffade ined sin niormor, drottning
Viktoria. Han skall äfven lia begagnat besöket för att
göra politiska aftal nied den engelska regeringen.
Härefter stälde han kosan till den lilla ön Helgoland
i Nordsjön, hvilken i dessa dagar afträdts af
engelsmännen till tyska riket. Och sedan reser den unge
kejsaren igen utan att unna sig någon hvila for att
åskåda de ryska militärmanövrerna.
Inbördeskriget i Argentina liar nu äntligen
blifvit afslutadt, sedan den hatade presidenten Celnian,
oaktadt sina framgångar öfver de upproriske, blifvit
tvungen att lämna makten ifrån sig.
Från hemlandet.
Slafhandeln i östra Afrika kan numera anses nära
sitt upphörande. Såsom kändt har "större delen af
dessa trakter under de senaste åren tagits i
besittning af de europeiska stormakterna, hvilka alltid nied
stränghet uppträdt mot slafhandeln. Medelpunkten för
denna skamliga rörelse liar hittils varit Zanzibar, som
Folkfesten viel Baseborg till förmån for eu
folkhögskola i Nylands län försiggick den 3 dennes.
Festen öppnades med 3 kanonskott från den flagg-prydda
ruinen, hvarpå Ekenäs frivilliga brandkårs
musikkapell blåste flere stycken. Folkskolläraren J. Slotte,
soni från Barosund af en händelse kommit till festen,
uppträdde på talareestraden ocli förklarade att
fest-bestyrelsen varit öfvertygad om att från Helsingfors
skulle infinna sig en festforedragare, emedan löfte
därom erhållits, men då denne likvisst uteblifvit hade
hr S. blifvit uppmanad berätta en saga.
På ett utmärkt sätt deklamerade nu lir S.
Skogsbruden af Geijer ocli lönades härför med applåder.
Senare berättade lian dessutom eii humoristisk bit på
österbottniskt bygdemål „Hoi’r strottan fortsena
jiil-penga" hvilken tyktes roa publiken mycket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
