Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14».
LAND OCH STAD.
N:o 37
Man kan spåra en ansats till ett bättre, men
denna är icke obetingadt att rosa.
Tidningarna skrifva t. ex.: „En bättre klädd
herre uppträdde i går på ott af stadens
utvärdshus på ett i hög grad störande vis. Drucken gick
lian omkring ocli oroade öfriga gäster, till dess
han slutligen blef bortvisad. Det är värkligeii att
beklaga, det cn bildad person kan så glömma sina
skyldigheter mot samhället".
Skulle nu denna person tillhört de arbetande
klasserna, skulle troligen fortsättningen utspelats
på poliskammaren, ocli notisen upptagit både
straffet och deii felandes namn. Med en sådan
orostiftare är inan ej så noga, ty, menar man, „iiite
tar lian sig så synnerligt af att hans namn
nämnes i en tidning". Ett dylikt betraktelsesätt, soni
gör skilnad mellan ståndspersonen och arbetaren,
är dock själffallet förkastligt. Äfven den sistnämde
bör hafva känslor för deii skam, som ligger i att bli
utskriken af tidningarna. Ocli ingalunda blir lian
förbättrad af att offentligen brännmärkas. Tvärtom
skall han ofta förhärdas af det hån, som
otvifvelaktigt från hans omgifning skall drabba honom
med anledning af hans offentligen utbasunerade
förseelse. Vi tro att mången växande pojke,
hvilken mera af okynne än af illvilja gjort sig skyldig
till dåliga handlingar, drifvits framåt på lastens
bana, just däraf att lian genom tidningsnotisen fått
så att säga svart på hvitt på siii brottslighet.
Skamstraff medföra sällan goda följder för den
afskaffade.
När vi ined detta uppträda mot ett onödigt
nanmupptagaude i notiser af antydd art, vilja vi
på intet sätt förringa betydelsen af den brottsliga
handlingen, ej häller binda händerna på
tidnigar-lias redaktioner. Hvarje brott mot lag ocli god
sed måste ogillas ocli straffas, men man må ock
se till att straffet leder till bättring, ej till trots
ocli förhärdelse. Naturligtvis kan ej i fall af ini
antydd beskaffenhet några allmänna regler
uppställas. Det måste öfverlämnas åt
tidningsredaktionerna själfva att efter bästa samvete och omdöme
afgöra om den felandes namn bör införas, oni icke.
En större eftertanke i detta afseende skulle
otvifvelaktigt hafva goda följder. Säkert är att många
bland dem, hvilka af ungdomlig obetäirksamhet
eller af svaghet låtit förleda sig att öfverskrida
skrankorna för det rätta ocli passande, skulle känna
sig djupt. tacksamma, onr deras namn ej prisgåfves
åt omgifningen hån ocli förakt.
■jm,
£n»eltfka Folkfkolan i Åronoborg
inwegs den 7 dennes. Den enkla högtidligheten
bör-jade lncd assjnllgandet as en kort psalm, hwarester bon
förrättades af teologiestnderanden D. SJi. SlJettberg,
som i korta, men wäl walda ord nedkallade den
£)ög-stes wälsignelse öswer fäderneslandet och det nll färdiga
skolhuset. Sedan några werser as en psalm åter
af-sjungits, höll en as ledamöterna i skolans direktion
ett tal af följande lydelse:
„6ster många motgångar, många swårigheter
har det lyckats oss att fa detta redan för länge
fe-dall påbörjade skolhus i sådant skid, att det kan
upp-låtas för sitt ändamål. Då wi nil ha samlats sör
att illwiga detsamma, så beder jag såsom medlem i
skolans direktion att så yttra några ord om den
upp-gist, soln tillkommer detta wårt skolhus i egenskap
af en härd för utspridande as wetande och kunskaper,
bildning och upplysning.
Den tid är ej synnerligen långt aflägsen, då
läsknnskapen i wårt land ännu stod på ganska dålig
sot. Slien i detta afseende har wårt solk emellertid
ide stått altsör lnydet ester andra solkslag, ty bild=
ning och upplysning ansågos sordom sör saker och
ting, llled hwilka endast de förmögnare ägde att
be-fatta fig. Ia, ide ens för de förmögnare har
we-landets portar alltid stått öppna. Det salins en tid,
då till och llled läsandet as bibeln, soln nll är en kär
gäst i hwarje hem, war wid stort strass förbjudet.
Slien den tiden är nu förbi. Den katolska troslärans
tusenåriga natt har klarnat, od; hwarje bildadt solk
bemödar sig nll om alt öppna portarna till
kilnska-pells lustgård äfwen för sina saftigaste, sina ringaste
medlemmar.
2ßi måste emellertid ihågkomma, att de skatter,
som denna lustgård inrymmer, äro så mångfaldiga,
så rika, så oändliga, att ide en enda människas
lifs-längd skntte förslå i och sör inhämtandet as ens en
enda wigtigare kllnskapsgren till grund och botten.
Dagligen göras nya upptädter på alla wetandets
områden; wetenskapermr gå oafbrutet framåt och llled
desamma det allmänna wälståndet. Snart reser
lo-komotiwet förbi dessa skogar, uti hwilka I,
hitflyt-tade österbottningar, sörst sör några tider tillbaka
fälde de första träden sör att göra marken lämplig
till odling. Delegrastråden, som på sin tid wäkte så
lundell häpnad, ben stryker redan nu förbi dessa
byg-der, hwilka sör hundra år sedan kanske woro en enba
ilrskog, men den tyds redan bliswa gammalmodig
od) torde kanske inom kort nödgas afstå sin plats åt
telefontråden, som fortplantar fjälfwa ljndet, så att
en talandes röst höres på ett afstånd as tiotals mil.
Dessa och andra uppfinningar bära wittne om
män-lliskoanbens stora kraft, om ben nytta wetanbet också
uti materielt eller lekamligt asseenbe lnebsör. Slien
be äro oss tillika en erinring om, huru litet wi
en-hwar weta as alt det, soln weteliskapen redan har
ilpptädt, och huru litet eu enda människa hinner
in-hämta, om hon också egnade hela sin lifstid till
kull-skapers inhämtande. Det bör därför ide häller
för-wåna ofs, att den upplysning, som folkskolan är
as-sedd att meddela, ej är synnerligen stor. Folkskolans
ändamål är så att säga endast att öppna portarna
titt kunskapens wingård för hwarje samhällsmedlem,
att genom utspridandet af läs- od) skrifknnnighet sätta
hwarje samhällsmedlem i tillfälle att framdeles själf
förkofra sig llti wetande od) att gellom underwisning
i kristelldonlsklmskap, sedelära, wärldshistoria,
natur-kunskap od) andra allmänna lärbomsämnen af wikt
wäda förädlande på det uppwäxande slägtet och hos
detsamma wäda håg och lust sör alt, soln är ädelt,
rätt od) godt.
Slian har klandrat folkskolan för att den
upp-fostrat personer, som, öswerskattalide sitt wetande,
seder-mera wisat förakt för kroppsliga sysselsättningar. Ia
— kanske har man häruti hast rätt, ty den, som
en-dast wet litet, tror sig weta ofantligt lnydet, under
det att personer med högre bildning öblnjukt erkänna,
att jll mera be warit i tillfälle att inhämta, bessto
bättre inse be huru litet, hllrll oändligt litet de i
själfwa wärket weta. — Att sysselsätta sig nied
kropps-ligt arbete är ide någon skam. kroppsarbetet har
sitt wärde likasåwäl soln tankearbetet, och sedan
solk-bildningen blifwit allmännare, skatt det ide längre
simlas personer, som sätta större ära i att stå bakom
en handelsdisk od) handskas llled saltiga sillar, än
llti det tyngre arbetet med yxan eller plogen.
Det har på wissa håll wädt bitterhet att „en
handsull" swenskspråkiga österbottningar llti en
assi-des bi) af .Rronoborgs soden welat inrätta åt sig en
egen swenskspråkig skola, att de welat meddela åt sina
barn ben första unberwisningen på bet språk, på
hwil-ket de själswa sörst bliswit tilltalade af sina lara
lllöd-rar och på hwilket de själswa sörst uttalat sina enkla
barnsliga tankar. Att wilja beröswa en människa
hennes modersmål är att klandra henne sör den kärlek
hon hyser titt sina föräldrar, od) ändå fitger fjärde
budet „hedra din faber od) bin lnober,på bet att big
må wäl gå od) bll må länge lefwa på jorben." Iag
uppmanar eber att ide förakta mobersmålet, ett af
be käraste arswen ester edra föräldrar, men wifen
ide häller förakt emot personer med annat språk. I
egenskap as finske medborgare ären I finnar, att
kunna finska skadar ide häller, men sör eder swenska
härkomst behöfwen I ide blygas.
Slutligen kan jag ide annat än uttala såsom
synnerligen lydligt att wid denna skola blifwit fästad
en lärarinna, sroken fëanna Sliettberg, som med
syn-nerligen goda witsord assliltat fullständig kurs wid
Ekenäs seminarium och därefter under flere år warit
anstäld som lärarinna på platser, srån hwilka hon
likaledes har särdeles utmärkta betyg. Sßisen henne
deltagande, wänlighet, hjärtlighet under hennes
ar-betsdryga, answarssulla kall, som kommer att bliswa
att hos edra kära barn nedså frön till upplysning
och förädling, rennes tunga arbete skall kannas
lät-tare, hennes nlod skatt ide i sörtid sörslappas, olll I
själswe wisen wärme od) deltagande sör skolans
wärk-samhet. Dch i detta afseende är det att hoppas, att
detta wadra skolhns, på hwilket I själswe arbetat*)
och hwars nppsörallbe ersorbrat ftora kostnader, ej
skall behöfwa stängas as brist på ett tiffrädligt antal
elewer. 23etänken att en god uppfostran är ett bättre
ars än förgängliga rikedomar, och hafwen I gett en
sådan uppfostran åt dessa späda plantor, som en
gång skola plöja de tegar I själswe rödjat od; odlat.
*) Sffii sakna i det för öfrigt goda talet ett ord oni
Siuenfka folkskolans wänner, soln dock gjort alt för att fä
skolan till stånd. — 9}ed.
då kunnen I wid lifwets slut lugnare sluta edra ögon.
De nll få späda händerna skola kanske i en framtid
strö blommor på edra grafwar, tadsalnt erkännande
att ett genom bildning förädladt finne är mera wärdt
än gnld.
SJiåtte den Allfmäktige hålla fin hägnande hand
öfwer denna läroinrättning, od) deli fådb, fom
kom-mer att fås inom besfa wäggar, bära rika frukter."
Det tyktes fom habe be llärwarande infett
ftlln-dens betydelfe, ty månget modersöga tårades, och
månget förut misströstande faders ansikte hade nll ett
förhoppningsfullare llttryd. Dill följd af bristallbe
tittgångar habe man nämligen reban fmått börjat
misströsta om möjligheten att så skolan i gång srån
och meb betta läseårs början. Dess wärksamhet har
nll emellertid widtagit od; finnas wid denfamma för
llärwarande 32 elewer.
—n.
Om svenska ortsnamn i Kimito,
f|- akt ocli mening’ att upplysa ocli påminna
allmo-geii i Kimito om deras härkomst, vill jag här
för dem klargöra, att skandinaver (såsom
svenskar, norrmän ocli danskar med ett gemensamt namn
kallas) liär till först rödjade skogen, plöjde jorden,
dikade kärren ocli odlade denna bygd, ocli att vi
svenskar liär i Kimito därför med alt skäl kunna
kalla ocli anse denna jord för våra skandinaviska
fäders jord. Såsom bevis för saken, vill jag taga
våra bynamn i skärskådande. Många af dem bära
vittne oni hög ålder och gå ända tillbaka till
hednatiden, då våra fäder ännu trodde på hednagiidarna
Odén, Tor, Frej, Balder in. fl. ocli offrade till deras
ära uti sina gudahus eller tempel för att få komnia
till Gimle, till gudarnas lieni.
Af sådana bynanin, som tyckas stå i förbindelse
med Åsaläran, såsom våra förfäders liednatro
kallades, lia vi Torsböle, uppkalladt efter åsaguden Tor,
som efter den tidens uppfattning körde åskans vagn
öfver himmelen i vild jakt efter jättar ocli troll,
efter hvilka lian slungade sin hammare så att det
blixtrade. Fröjbole bär namn efter Frö eller Frej,
årsväxtens ocli yinnighetens gud. Hofva kommer från
hof såsom åsatemplen kallades, gifvande sålunda vid
handen, att liär under hednatiden varit ett gudahus
och offerställe åt åsagudarna. Templets ägare, soni
tillika var präst och förrättade offren, kallades
liof-godi. I Dragsfjärd finnes byn Finnhofva; liär är
således hofgoden Finns namn förknippadt nied det
tempel lian ägde. Finn är likasom Törd, Gudniiiud,
och Helge ett fornnordiskt mansnamn, som med finné
såsom folkslagsiiamn intet har att skaffa. Finnhofva
är således efter nutida språkbruk liktydigt med
Finns-hof. Härsbole har sitt namn af härse, hvilket är
titeln på en sådan höfding, som tillika var hofgodi
ocli torde i denna by äfvenledes funnits ett gudahus.
Åsatemplen skulle i så fall varit lika talrika soni de
kristna templen och gifva vid handen, att här redan
fore kristendomens införande varit en ganska talrik
svensk befolkning.
Andra bynanin leda sitt ursprung från norräna
ord och gifva därvid sin höga ålder ocli sitt
skandinaviska ursprung tillkänna. Norränt mål kallades
det språk, som våra förfäder talade tillika nied
norrmän ocli danskar. Detta språk talas ännu på Island,
en o ute i Atlantiska hafvet. Sådant namn är
Haiii-niarsboda, hvilket kommer af hammar, som på
norränt mål betyder klippa. — Isländingen kallar ännu
bärgstroll for „hambra troll". — Tjuda är en
förvrängning af isländska ordet thioda, som betyder en
större älf. Bäcken neroiii byn, hvilken fordom varit
ansenlig, förklarar bynaninets härledning. Kila
kommer af isländska ordet kil, soni betydde smal vik,
och förekommer i namnen Kila, hviket legat vid en
numera igengrundad vik Kalkila, hvilken legat vid
Orrnäs vikens nu igengriindade förlängning ocli
hvarest, enligt sägen, båtliustomtar ännu skulle kunna
ses på en äng, och Makila, som legat vid en vik
från det såkallade Trotbyträsket, hvilken numera
består af låga ängar. Dessa ängar ofversvämmas
ännu vår och liöst af träskvattnet. Förstafvelsen
Må kommer troligen icke från finska ordet liiaa, land,
utan af isländska ordet Må, soni betyder nyodling.
— Böle, som bildar ett bynanin for sig, men också
förekommer i slutet af många namn, kominer af
norräna ordet bæla, som betyder bebygga eller bebo;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
