Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 29
LAND OCH STAD.
] 159
voro de ej rådlosa fär det; efter en stund återvände
de och förklarade, att nu hade mörkret redan
inträdt.
Så småningom koin då aftonen tyst och stilla
och lampan tändes. Nu stod glädjen högt i tak och
med spänd oro sutto barnen, lyssnande äfven till det
minsta buller, som utifrån trängde in i stugan.
Oupphörligt inbillade de sig höra bjällerklang och
upphäfde ett glädjerop. Och slutligen då de fullkomligt
säkert hörde, störtade de alla på dörren. Elsa, den
längsta af dem, höjde sig på tårna for att vrida om
låset, och de andra skakade dörren alt hvad de
förmådde och väsnades otåligt. Också Inka Pieta kom
till dörren.
„Åter är Elsa framme och väsnas, håll dej nu
i skinnet, unge", utbrast lian ocli skjutsade henne med
god fart inåt rummet.
„Ge er till tåls, barn, en liten smula; på
ögonblicket är far här", sade modren.
„Få de här att ge sig till tåls, som äro så
vilda, att de flyga som vettvilliga från plats till plats",
niurrade Inka Pieta.
Farbrodern hade knapt hunnit glänta på dörren,
innan barnen störtade sig öfver honom med sina
frågor.
„Har far min abc-bok med sig. Far! Har far?"
sporde Hilma ryckande fadren i handen. ’
„Voj, foj, foj", lallade Helli ocli hängde sig med
bägge händerna fast vid fadrens ena ben.
„Hvarför dröjde farbror så länge? Har farbror
någonting åt mig?" frågade Elsa och smog sig så
tätt soin möjligt intill honom.
Farbrodern visste icke på hvilken fråga han först
skulle svara. Han hade häller ingenting att svara,
skrattade endast åt de stojande barnen ocli löste
iinder tiden upp sitt bälte samt aftog pälsen.
Då Matti hämtade kistan in i stugan, skockade
sig barnen kring den och sökte sedan genom
ständiga ryckningar förmå fadren att öppna den;
slutligen när ej annat hjälpte släpade de, med anlitande
af alla sina krafter, kistan fram till lionom.
Nu uppstod en jublande glädje, då livar ocli en
fick hvad hon skulle få. Hilma fick en abc-bok med
roda permar. Hon begynte genast soka efter tuppen,
och då hon fana honom, började hon häjdlost skratta.
Helli fick en påse namnam. Detta nämdes hon ej
äta, ej ens smaka på, lion endast såg och såg samt
visade sin skatt åt de andra. Elsa fick rodrandiga
strumpor, som modren skickat. Dessa väkte hennes
stora fortjusning. Hon vände ocli betraktade sina
strumpor, tog af sina kängor ocli profvade dem.
Vackra voro de och roligt var det att trippa
omkring i dem på golfvet.
Men då farbrodern en stund språkat med fastern,
och berättat nyheter från staden, hvarvid samtalet
ofta förts hviskande, tog han Elsa i sin famn ocli
sade:
„Nu får Elsa resa hem igen, dit har kommit
en far åt dig."
Elsa kunde icke riktigt komma på det klara
med saken, hon tittade endast turvis på farbrodern
och fastern. Men då dessa med leende min
betraktade henne, utbrast hon frimodigt: „Nu narras
farbror!"
(Fortsättning följer.)
Bref från landsorten.
Pyttis 17 september 1890.
Vid härvarande hösteting, som pågick å Mokra
egendom, i Heinlaks by af denna socken, emellan den 4 och 18
dennes, förekommo förutom lagfarter och annat dylikt
etthundrafyratiotvå (142) inskrifna mål. Några brottmål
af svårare karaktär funnos dock icke bland dessa, utan
voro de flesta „mål" tvister endast om t. ex. skogsråar,
sjöråar, jag menar strider om fiskevatten, beskyllningar för
olofligt fiskande, kontraktsbrott, utsökningar, slagsmål och
mera sådant. Till heder för de icke processlystna vill jag
omnämna, att tinget började med två och slutade med sex
såkallade »pluggfar" d. v. s. förlikta mål. Sista
rättegångs-dagen, sedan rätten upphört „att sitta", hölls auktion å
tingsstället på af „rättvisans väktare" konfiskerade saker
såsom okrönta vikter, lönnkrögarebrännvin etc.
Spekulanter funnos också på såväl den ena som den andra varan;
flertalet kanske ändå på brännvinet, som vid
utauktione-ringen sparades till sist. Af hvilken anledning brännvinet
vill utauktioneringen sparades till sist, skall jag strax
upp-upplysa. Ärade läsare, om du händelsevis träffar vara
nykterist och kanske till ännu ordförande i någon
nykterhetsförening, ryser du redan på förhand öfver hvad du tror
dig få läsa angående denna sak; är du däremot vän af
„fin-lceliviina" (brännvinet) och kanske till ännu var med på ett
hörn vid ifrågavarande auktion, säger du väl lik fordom
„Judas Iskariot": ,,hvarför blef icke denna rara olja,
„mun-ter-oljan" (också brännvinet), såld för en några tiotal mark
och penningarna gifna åt de fattiga?" Försäljningen af
brännvinet gick nämligen så till, att kronolilnsmannen
härstädes hr J. E. Sallmén, som ägde fullkomlig
dispositionsrätt öfver varan och soin skulle ha fått behålla inkomsten
för densamma, nedtappade bägge kärlens innehåll på
mann-gården å tingstället, hvarest den under benämningen
„Ju-nialan viljaa" utsände starka spritångor ifrån sig. Detta
drag i befallningsman Sallméns karaktär ingaf nästan en
hvar tänkande person på stället den öfvertygelsen, att
endast rent tjenstenit utan egoistiska beräkningar
ovilkorligen legat till grund för detta beslag (hos en lönnkrögare
vid Kotka järnvägsbyggnad) samt att befallningsman
Sallmén måste ha ansett det icke förenligt med rättvisa att
inleda människor på nytt i frestelse med en vara, som ju
förresten anses vara mera skada än nytta för människan,
och som han redan lyckats rädda ur en frestares hand *).
Till instundande hösttermin vid folkhögskolan i Borgå
komma, enligt hvad undertecknad tror sig ha bekant,
ganska många elever från denna ort att infinna sig. Största
förtjänsten däraf torde kunna tillskrifvas förutom
folkfesten senaste sommar, härstädes varande f. d.
folkhögskolelever. Bland dessa elever, som särskildt tagit sig saken
an såsom en äkta f. d. folkhögskolelcv anstår och åligger
under denna, för folkhögskolan i vårt land, gryningens tid,
eller rättare sagt, brytningstid med gamla fördomar och
slentrianer bland vår allmoge, är landthandlandesonen
härstädes Kristan Wiiala. Nämda Wiiala stiftade nämligen
strax efter sin hemkomst, senaste vår, från folkhögskolan
i Borgå i sin liemby (Kvarnby) en ynglingaförening, som
fortfarande existerar och som sammanträder hvarje
söndag eftermiddag. Programmet vid dessa sammanträden eller
såkallade „diskussionsmöten" är: föredrag, »diskussion",
berättande af sagor och samsång af enstämmiga sånger m. m.
Någon stående ordförande har denna förening icke, utan
välja3 såväl ordförande som protokollist vid hvarje möte.
Detta protokolliserande, som fortfarande ännu användes
vid mötena, ingaf föreningen småningom — och på
initiativ af K. Wiiala —• tanken på ett eget tidningsorgan inom
föreningen. På beslut följde handling och för ungefär två
månader sedan såg „ Ynglingens vän• (så är namnet på
ifrågavarande tidning), hvars hufvudredaktör är K. Wiiala
(medarbetare äro „ An ton Nyman" och „Karl Skinnars"),
dagen. Den lilla tvåspaltiga handskrifna tidningen, som
utkommer hvarje söndag, påminner — med afseende å
uppställningen af innehållet — om „Land och Stad", hvilken
tidning äfven föreningen består sig. Någon kritik öfver
„Yng-lingens vän", hvare sig till stiliseringen eller ortografin i
densamma, kan naturligtvis härvidlag icke komma i fråga,
ty l:o saknar ju tidningen officiel betydelse, 2:o har den
hvarken „prässlag", „censor" eller bortskämd läsarekrets
att rätta sig efter, och 3:o kan hvarje tänkande läsare,
kritiken förutan, bilda sig en föreställning om hvad en
dylik tidning, hvars flesta korrespondenter dels äga dels
icke äga folkskolebildning, kan prestera. Tidningen
„Yng-lingens vän" är dock från dess egen ståndpunkt betraktad,
och oaktadt alla är bain i början, ganska pigg ocli
ungdomsfrisk samt äger en viss skärpa uti sin kamp mot „lätja"
och »likgiltighet", mot „ljusskygghet", „gamla fördomar", etc.
som gör den nästan intressant för till och med äldre
personer med större pretentioner i liisväg än den krets den
tillhör. Jag har velat omnämna denna »tidning" och denna
förening i en värklig tidnings spalter, emedan jag anser
ett dylikt företag af utomordentlig stor betydelse för en
uppväxande ungdom i det den icke allenast uppväcker håg
och lust för läsning och skrifning på »lediga stunder" utan
tillika vänjer ungdomen vid att i tid börja tänka på ädlare
och allvarligare tankar i lifvet samt att ställa sitt lif och
dana sin karaktär däreftor. Önskande den lilla tidningen
lång varaktighet och god framgång tecknar med ett farväl
till härnäst.
N. A. H.
Brefkort från Kyrkslätt och Jomala.
Jag vill för läsarena af Land och Stad berätta,
att vi Kyrkslättsbor nu hafva en egen tidning. Den
bär namnet Kungörelser och utkommer hektograferad
hvarje sondag. Stor är den visst inte och har ej
mycket innehåll, men det intresserar oss dock
myk-ket att få se svart på hvitt — eller rättare
gredelint på hvitt — hvad prästerna ha att meddela sina
församlingsbor, hvar auktioner hållas, hvilka frågor
som komma fore vid kommunalstämmorna och så
vidare. Utgifvaren af tidningen är folkskolläraren
Vineli. Bladet, som kostar 5 mark for helt år, liar nu
70 prenumeranter och hoppas naturligtvis få alt flere.
Jomala, 26 september 1890.
Med största otålighet ha vi inväntat den åländska
högtiden, nämligen marknaden. 1 veckotal hafva redan
Karin, Lisen, Mari och Olivia funderat på dessa storartade
dagar. Underkjolar ha bykts, strykts och stärkts. Nya
spetsar ha fästats vid de redan mycket begagnade, mon så
kallade nya hälgdagsdrilkterna. — En af marknadsfararena
erhöll ett oväntadt minne. En ålänning, en ung man,
reste till Aho för att handla sig häst, somnade på båten och
när han vaknade, hade 390 mark åtföljda af en klocka
försvunnit i obekanta öden. Kloka personer blefvo emellertid
*) Heder åt länsmannen! — Red.
anlitade för att i ofvannämna sak skaffa ljus. Få vi kalla
dem trollgummor? Ja, hvarför cj! Skada blott att i våra
upplysta tider spåkvinnor ha så ringa lycka!
Ålänningen till heder må nämnas att ingen af dem
under pågående festhögtid råkat taga spiskvarter i —
„but-kan". — Mera härnäst af
Farbror Fritz.
Från Ryssland.
Den ryska tidning, hvars namn i öfversättning
betyder Underrättelser från Moskva, tyckes vara outtröttlig i
sina bemödanden att upphitta nya anklagelser mot alt som
förekommer i Finland. I ett af dess senaste nummer
del-gifver bladet sina läsare anmärkningar mot vår nya
strafflag, hvilken såsom bekant vinner gällande kraft från den
1 januari 1891. — Vi meddela här några utdrag ur dess
artikel:
Den ryska medborgaren kan icke underlåta att känna
»laglig" tillfredsställelse vid åsynen af huru det ryska
rikets »värdighet" under senaste år befästs. Rysslands
betydelse och styrka i Europa iir nu större, än de varit
under ett halft århundrade.
Men om en sådan styrka gör sig gällande i vårt
förhållande till utländska makter, huru mycket mer borde
detta icke vara förhållandet inom våra egna gränser.
Därför arbetas äfven steg för steg och låtom oss hoppas med
framgång på ett sammankedjande med riket af de delar,
hvilka såsom gränsområden svagast äro förenade med det
egentliga Ryssland, ja till och med i följd af tidigare
misstag hotat att affalla. En sund eftertanke hos dessa
gränsmarkers befolkning kan icke undgå att finna det gagn, som
innebilres i en nära anslutning till ett mäktigt rike, och
endast några få klasser eller rättare små grupper ocli
enskilda individer höja bullrande protester däremot i
förhoppning att i sina händer få bibehålla de privilegier, som
de under en förgången tid tillegnat sig och hvilka de
naturligtvis icke ha lust att förlora.
Utan skada för statens värdighet och niedborgarenas
rättigheter kan icke under normala förhållanden inom
samma rike, under en och samma spira, tillåtas att i eii
trakt tillämpas en strängare lag än i en annan, att på en
ort samma brott straffas, som på en annan icke iir bclagdt
med ansvar, att uti ett område gäller en rättvisans
vågskål, i ett annat en annan.
Vid sådant förhållande utgör vår norra gränsmark
Finland en så mycket mer skärande motsats. Om än där,
i följd af vår Kejsares härskarevilja, redan tagits några
steg för höjande af ryska rikets värdighet från den
outhärdliga förnedring, hvari den befunnit sig, så äro
företeelserna på lagskipningen område därstädes blott så mycket
mer nedslående. Där är icke tal om enhet, om ersättande
af den medeltida finska rätten och dess urgamla (»före
syndafloden tillkomna") bruk, med en ny allmän rysk lag,
ehuru så mycket skäl förefinnes därtill. Nej, i motsats
därtill skall från den 1 instundande januari tillämpas en
ny, af den ryska lagstiftningen oberoende strafflag.
Hvad det är för en lag, ha vi redan flere gånger i
anledning af enskilda stadganden däri uppvisat. Den har
af landets politiker afsetts icke att bidraga till ett
starkare samband med Ryssland, utan att utgöra ett nytt och
väsentligt skiljemärke mellan riket ocli dess gränsland.
Denna »ensidiga" strafflag framträder såsom en öfverflödig
djup kil, som indrifvits mellan de finska och öfriga
guver-nement i riket; såsom hvarje kil, sönderdelar den det som
förut, om sedan till nytta eller skada, hållit ihop. —
Detta och mycket mer yttrar bladet om Finlands
strafflag, som tyckes blifvit det en svår nagel i ögat.
Från hemlandet.
Till invigningen af Kotkabanan afreste härifrån
i förgår en stor mängd senatorer, järnvägsingeniorer,
tidningsmän m. fl. ocli emottogos på bästa sätt af de
gästfria kotkaboarna. Banan öppnas i dessa dagar
för allmän trafik.
Föreningen S. V. TF. i Åbo beslöt vid sista
mötet med anledning af ett hos föreningen framstäldt
förslag att bilda en folkliögskolefond for västra
Finland, hvilken skulle emottaga gåfvor för ändamålet
samt forökas genom insamlingar, föranstaltade af
föreningen.
Den fruktutställning, som Nylands och
Tavastehus läns landtbrukssällskap ärnade anordna i liost
härstädes, är inliiberad, emedan från flere håll ingått
uppgifter att frukten dels är skadad af mask, dels
nedskakats af orkanen i slutet af augusti. — N. Pr.
Trogen in i döden är rubriken på en notis i S:t
Miclielstidningen Suoini, i hvilken förtäljes huru eii
bondson i Jockas, då lian nied sin unga hustru
befann sig på sjon ocli lade ut nät och båten stjälpte,
i stället for att rädda sig genoni att simma i land,
hvilket lian mycket lätt kunnat gora, stannade kvar
lios siii maka vid båten for att gå nnder med henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
