Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14».
LAND OCH STAD.
N:o 37
I denna ljufva tid det fins dock månget hus,
som ingen glädje har ocli intet juleljus.
I denna ljufva tid clet fins så mången vrå,
där fattigmannen sjuk får hvila uppå strå.
I)är spraka annorstäds väl brasor öfveralt,
men mången stuga fins, där det är mörkt och lcallt.
De rika barnen gå i dans ocli öfverflöd,
men många små det fins, som längta efter bröd.
Sä gifve den, som kan! O öppna, öppna blott
din mun till vänlig tröst, din hand att göra godt!
Ocli hvad åt andras barn du glädtigt ger, det få
till godo visst en gång just dina egna små.
I denna ljufva tid livar skärf välsignad är
och af gudomlig nåd förborgad ränta bär.
I denna ljufva tid ur drifvor ocli ur snö
clu rosor mana kan, som aldrig skola dö!
C. D. af Wirsén.
gJnjjra øpnbMs-MIdir p julluuälkn.
„lodali slog 6, och nit stod julgranen tänd i
barnkrllbbans stora, snygga sal. mar|ien skulle
på wanlig kid gå till sängs, och därför tog
man in helgeli få tidigt. Ute fprilngo beskäftiga
män-niskor gata upp och gata ned; de hade älilm mycket
att ombesörja, medan be små i den warma saken behöfde
blott stiga fram till en färdigt klädd gran och ett dll-
kadt bord. SBänliga händer hade förjt för deras wäl*
fägnad och trefnad, och utöfwer stunden sträckte sig ej
de wärnlösa barnens tankar. De wärnlösa? — nej —
wärn- och hemlösa woro de ej mer; de sattigas wän,
den goda fru komlnerferådinnan hade tagit dem under
sitt beskydd och giswit dem ett hem mider uppwäxte
åren. — ^ll öppnade jilst hon dörreli och steg in
nied famnen full af finå jnlgåfwor. 2Bar det då
un-derligt, att barneli nied jubel hoppade omkring henne
och att glädjen strålade nr deras ögon? 92ej.
Sßäl-görarinnan dröjde en ftnnd; feil skyndade hon åter bort.
Det frustande fpalinet wid porten skulle älinil föra
henne till nödens boningar ilt i den stora staden. —
*
Den gallila dammiga wäggklockan i korparskugali
slog 7. Ia, nil war det tid att sätta sig till bords-
Far, som med de siua gått i badstugan, tagit på rena
kläder och sjungit några julpsalmer, sköt bokeli åt si-
dan och gömde tobakspipan i fickan, ^an war nöjd
nied sin dag. I boden falls både salt och sisk, och i
taket hängde långa rader as präktiga mjöliga
hålka-kor i långa rader. Alla utskylder sör året wara
be-talade; arbete war utlofwet för flere månader framåt
och olll också det war si och så med potäterna i
gro-pen, tydes den närmaste framtiden ljus. ©lld
wäl-signe maten, yttrade nior llled glädtig uppsyn och öste
för hwart och ett af barneli flere slefwar risgrynsgröt.
Sftjölk fingo de dricka så mycket de wille, mycket
sprakades ej wid bordet, ty maten tystade munnen. — @n
timme senare war det mörkt i stugan; solket hade
tidigt krupit till kojs, ty klockan 4 sknlle far och mor
åter wara llppe för att hinna till ottesången i kyrkbyn.
Inga drömmar störde den goda sömnen. Den war en
skänk af hilstomteli. Somliga fäga dod att den
gåf-wali skänkes äswen af kroppsarbete, ett lugnt falllwete
små behof.
*
^askorn hade kallat upp siua underhaswalide på
slaget s. Där stodo de nu alla i stor krets kring
jul-granen od) hörde på halls tal om Frälsarens ankomst
till wärlden. Det war warma ord, meli ide alla
wärm-bes lika däraf. Deii gamla fogden, folll redan på
tu man hand med fig själf förrättat sin julandakt,
undrade huru länge ljusen i granen borde kunna
brinna, £ans granne, köksan, stod wisst med korslagda
händer och såg from ut, men från 93etlehems stjärnan
flög hennes tanke jämt od) ständigt till den stora kor-
gen med julklapper. 3Jiåmie hon skulle så tyg till en
bomullsklädning eller till en swart söndagsklädning?
Drällggossen stod llled öppen mun od) åt i tankarna
llpp alla äpplen och pepparkakor, soln hängde i graneli;
det wattliades honom så i mumien, att han glömde hwar
han befann fig od) spottade på stora mattan. Det
märkte pastorskan, och så war det slnt på hennes
an-dakt. |wnsgilmmali, som warit 26 år i gården och
sett syra husbönder komma och tre flytta, bad få
in-nerligt till ©lld, att hon ej sknlle behöfwa dö winter-
tiden; annars hade hon då rakt ingenting att öllska.
hönsen skötte sig så godt som ensamma under sommaren,
och att hwila i frllsen jord — hu, hwad det kålides
hemskt och kallt. Äåra Iesils, låt mig få lefwa titt
2Bakborgsnläfs, bad gummaii. — Så kommo och gingo
tankarna underliga; hweln kunde hindra deras gång
ens på jnlkwällen?
*
I eli mörk portgång stodo twänne liiäli. Att
bjällrorna klingade srån gatan eller att tornuret
kläm-tade 9 aktade de ej det minsta. De hade blott att se
upp för polifen. Dch att dessa ej jnlbrådskan skutte
märka deras förehafwande, beräknade de rätt. De
hade intet hem. Den ene hade förrän frostnätterna
kommit logerat] i en stor soplår i af stadens parker,
od) den andra hade af några bräder od) matt-trasor
redt sig ett bo i eli bralldgata mellan twänne hus.
woro de sedan flere wedor tillbaka fullständigt
hilswttta; de hade bott „hwar det passat sig". Den
si-sta dageli hade för båda warit inbringande, ©enom
att från torget bära hem köpta julgranar till hemmen
hade hwardera förtjenat sin marksslant. 3Jien dessa
funnos ej mera i behåll; i en lönkrögares börs lågo
de wäl bewarade, och de båda männen hade i utbyte
er-hållit hwar fin flafka bränliwin. Dessas sista inne-
håll höll nu på att sörswinna utsör de hesa struparna.
— ©li skål för jnlkwällen, mumlade den ene. |l fkräp,
swarade den andre, men en skål för julgranarna; det
war de fom skaftade oss lite starkt. $ej stopp, ditt
nöt, drid ide sista droppen, den ska jag ha, fortsatte
han häftigt. 2M famlande hand grep han flaskan och
kömde den. 9hi ä kaleset slut, adjö. — De båda
wän-nerna skildes med stapplande steg hwar åt sitt håll.
Den sina hwila snön fött ned i stora mjuka fliugor.
Under fitt täcke dålde den äfwen de mörkaste spår.
*
skodan på slaget 10 stängde handelsmannen meb
förliöjb min fin butik, handeln hade gått utmärkt,
plånboken i barmfidan loar wål fpådad med sedlar,
och i kassalådorna lågo högar af silfwer och koppar,
fèwarifrån de kommit och hwad de sett det skwattrade
de ej om. fèandelsbikrädena hade fått fina jnlgåfwor
i mynt, od) nu skyndade deras principal hemåt med
stora steg. 23åde i händerna och sidorna bar han flere
pakett, innehållande jnlgåfwor, uttagna ilr hans rika
warulager. Därmed skutte hustru, barn och
tjenske-solk sägllas. — Så många tankar brusade genom hans
hjärna under det han skyndade hemåt. Iulljusen i
fönstren påminde honom om de tider, då han som gosse
i wedotal tänkt på jnlkwällen och gladt sig åt dess
ankomst. Dd) nil war det sörst sent på kwällen han
däråt kllnnat egna en flyktig tanke. Det war dod alt litet
synd llled barneli, som så länge i hemmet fått wänta
på honom. Dänk oni de redan i sin otålighet tagit
fram sina julklapper, tänk om de glömt honom, liksom
han imder dagens kopp förgätit dem. |jan kände fig
helt underlig till mods och nådde nästan springande
sitt hem. Dörren slogs upp och fadren märkte, att han
ej kommit sör sent. ©nd ske los, tänkte han. Det blef
en jnlkwäll sådan han ej på länge upplefwat; i
bar-llens lekar och fröjd lefde hans egna barndomsminnen
åker upp. I hemmet war han ej mer den omtänksamme
köpmannen, han war far och barn på en gång.
*
Inlkwätten led mot midnatt. De lnänskotoma
gatorna lågo mörka; endast här od) hwar spridde en
ensam lykta en liten ljuskrets omkring sig. Iulljusen
hade äswen blifwit slädta i de flesta hem, och där man
ännu war llppe, sutto glada, glammande skaror kring
borden llled julmaten; granen stod för ögonblidek glömd
sin wrå. — £åt oss kaska en blick in i en as de
upply-sta wållingarna. Den är så olik de andra. Dess
ägare, en äldre man, walidrar af och an i fitt
arbets-rum; tjoda mattor förtaga ljndet af hans fteg. fèan
går här elisam som han i årtionden aliena wandrat
på sin lifsskråt; inga barn, inga wänlier sira med ho-
nom jnlaftonen. fëan å* C" gammal ungkarl, eli
enstöring, soln hemma från eli annan trakt i landet
i hilfwudstaden funnit sin utkomst på
ämbetsmailna-banan. 9]u stallnar han wid ett fönfter och blidar
ut i natten. Öfwer östra horisonten, där få ofta en
klar fol etter tindrande stjärnor strålat, hängde nu
tunga, dystra moln. fëwad bådade wäl de? Den
en-fanimes tankar dröjde ej wid honom fjäkf, utan ut
öfwer fofterkandet flögo de. fèroikka öden föreftodo det?
Sknlle det gamla året — en olydsdiger tid — lämna
rum för en ännu forgefuttare? Skulle lag och rätt akkas,
od) fklltte landets föner weta att ställa mannaheder
och plikt framom alt annat? D hwad han gärna
wille —–Den gamle drog en djup slld; kanske
julens ande hörde den och bar den fram kitt ®nd.
% 51.
Ur lir J. Alirenbergs nya intressanta samling af
berättelser „ Österut" infora vi med författarens
benägna tillstånd
WUfeyttauniG*
är ute vräkte vågorna skum ocli isflakor iipp niot
skären; vinden brusade ined makt, skakade
not-liiis och den mera än enkla bryggan vid stranden.
Men vågorna voro icke höstens tunga, grå böljor, som
tröttade af maktlös kamp, suckande slogo mot
hällarna. Nej, det var den tidiga vårens friska, fräsande
ocli segervissa vågor, som krossade vinterns bojor,
stänkte skum och iskristaller högt upp på de röda
afslipade granit-hällarna. Vinden var icke höstens
melankoliska brus, utan en nyckfull vårstorm, som väl
sjöng sina frihetssånger i forte fortissimo, men som af
enhvar på det ensliga skäret, långt söderut i Finska
viken hälsades som en befriare, ty den förkunnade,
att vintern, och hvad bättre var, vårvintern, då det
hvarken bar eller brast, var slut.
Det oaktadt satt fyrvaktaren Leander Wirolainen,
med psaltaren i hand och glasögon på näsan, dyster
och nedslagen vid bordet i sin stuga. Han hade också
flere skäl därtill. För att nämna, hvad som närmast
frätte på hans hjärta, så var det hans gamla vän
Petter Himmanens, fyrmästarens, död. För tvänne
dagar sedan hade han själf tagit iipp
begrafiiingspsal-nien, själf läst Herrens välsignelse öfver den döde
kamraten och yrkesbrodren. Ty där ute på–skärs
ensliga oar och holmar, 30 sjömil söderut från
Wiborgs läns kust, fans ingen präst, som kunde dopa,
viga och begrafva folk när som hälst. Prästen kom,
när det var lägligt for honom, och förrättade då alla
de heliga handlingar, som kiinde komma i fråga, på
en gång. När prästen icke var till hans, hade
Leander Wirolainen, som ansågs ha en ypperlig rost, och
som fått namn om sig att vara en bibelsprängd man,
liksom genom en tyst öfverenskommelse utsetts att
sörja för skärfolkets liturgiska behof. I hans stuga
samlades skärkarlarne, deras hustrur och barn hvarje
sondag ocli hörde, huru han med sjungande, släpig
stämma läste iir sin gamla postilla.
Där satt han äfven nu, och bläddrande tankspridt
i den heliga boken och blickade då och då
svårmo-digt iit genom fönstret. Sanningen att säga var det
icke blott sorgen, som frätte lians själ. Att Petter
Himmanen var död, var ju en bedröflig sak, men nog
hade han därtill dött på en ganska oläglig tid. Just
då när säljakten stundade, då kuten ännu bar sin grå
päls, fin som sammet, då sjuknade han. Och nu —
ännu liade det icke varit för sent att mellan
isfiakor-na, mellan kubbar och sten smyga sig på de feta
djuren, som vrålade och jodlade sina kärlekssånger på
de soliga hällarna — nii var lian dod, dod oaktadt
badstuga, krutbrännvin och dyfvelsträck. Hvad tjänte
det till att tänka på jaktlifvets fröjder, inte kiinde
man väl jaga säl ensam. Petter Himmanen, han var
borta för evigt och de andra skärkarlarne, ja de voro,
hvar och en, som kiinde sköta bössa, på jakt sedan
fyra dagar. Leander drog en djup suck, som han själf,
med postillan i knäna, i fromt själfbedrägeri trodde
vara egnad alltings fåfänglighet, jordelifvets korthet
och dödens visshet — en suck, soni dock icke bedrog
hans hustru; ty af åtta års erfarenhet visste hon, hvad
hans våroro betydde. Hon förstod de många och långa
blickarna dit iit mot den strålande isranden och de
blå skummande vågorna.
Hon sysslade nu i spiseln med kaffekittel och
koppar, medan hon då och då med sina små emaljblåa,
men kalla ogon betraktade sin man. Hennes
väderbitna drag voro, då lion icke talade eller log
tilloch-med vackra, men så snart hon öppnade munnen,
blottade hon en rad små katthvassa tänder och ett
blod-rödt tandkött, som jämte dragen i munvinklarna gaf
henne ett uttryck af hårdhet och elakhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 14:46:12 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/landostad/1890/0208.html
