Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10
N:o 13
med alla ståndens bifall. Redan häraf ses, af
hum oändligt stor betydelse ständernas beslut i
landets viktigaste frågor äro.
Måhända främst af alt livad vi i
lagstiftningsväg hafva att skydda är vår landtdagsordning, som
förlänar våra laiultdagsrniiu rättighet att deltaga
i stiftandet af en stor del de lagar och
inrättningar, på hvilka hela vår tillvaro beror. Redan den
omständigheten, att landtdagsman ej kan ställas
under tilltal eller beröfvas sin frihet för sina
yttrade åsikter eller meningar under förhandlingarna
vid landtdagen, är ett så viktigt stadgande i
landt-dagsorduingen, att den, som känner till vårt lands
nuvarande förhållanden för öfrigt, icke nog kan
sätta värde därpå.
Enligt Kejsarens ocli Storfurstens kallelse
öppnades i går Finlands, efter ståndsrepresentationens
återupplifvande år 1S63, i ordningen åttonde lagtima
landtdag, som troligtvis kommer att fortvara hela
våren. Land och Stad skall under landtdagens
förlopp i mån af utrymme låta sina läsare följa med
det viktigaste af det som förhandlas och beslutes
under detta ständermöte.
Ständernas sammanträden ha i vårt land ännu
större betydelse än i de flesta andra länder
därigenom, att de hos oss återkomma så
jämförelsevis sällan. Vi påpeka det nödvändiga i att hvarje
vuxen person i detta land med lif och själ följer
med landtdagens förhandlingar. Ingen får numera
stå likgiltig eller frånvarande inför ständernas
arbete. Alt hvad de göra sker för fosterlandets
bästa. Hvad de besluta sker i fosterlandets namn,
ty det heter uttryckligen i landtdagsordningens
§ 1: „Storfurstendömet Finlands Ständer, samlade
till landtdag, representera finska folketMed
glädje och förtröstan hälsar landets hufvudstad
representanterna för landet återigen välkomna inom
sina gränser. Med glädje och förtröstan ser hela
landet nu åter sina förtroendemän sammanträda
för att bygga land med lag. Den landtdag, som
nu tagit sin början, blir måhända deu viktigaste
som någonsin hållits i detta land.
vlsv
Björnskytten Erik Johan Heinäkangas.
iJTf n af de djärvaste ocli skicklig-aste jägare, som
nå-’i la gonsin trampat stig i skog, var Erik Johan
Hei-kangas. Han föddes 1799 på Heikkilä
frälsehemman i Hauho socken. Denna och grannsocknen
Vanaja blefvo hans jaktmarker. Då lian fylde 14 år
gaf lians far, som också var en flitig skytt, åt honom
en bössa, och nu drog honom hågen både sommar ocli
vinter till skogen. Månget år sköt han 30 och 40
tjädrar och ända till 100 harar. Vargar fälde han
till ett antal af summa 24 och dräpte 70 vargungar,
tagna ur 14 skilda lyor; ’24 loar liade lian äfven
skjutit. Vid 31 års ålder fälde han sin första björn med
ett gammalt soldatgevär.
På hemfärden, efter det Heinäkangas skjutit sin
första björn, köpte lian en hund från Hyömäki
herre-gård i Hauho socken. Denna hund bar namnet Polle,
och blef honom under många år en modig och
tillgifven jaktkamrat. Polle var en stor och stark hund
med ett djärft sinne, lugn och stilla; i stugan låg lian
mest och sof vid väggen, på hvilken gevären hängde;
men i skogen var han eldig i sitt angrepp och
modig till oförvägenliet, då det gälde att försvara sin vän
och husbonde.
Vi vilja låta gubben Heinäkangas själf, enligt
uppteckning af hr O. Wetterhoff, berätta sin första jakt
med Polle:
„Några dagar efter clen, då jag hemförde Polle,
gick jag ut en kall men vacker morgon på nyåret,
för att i Harviala-storskogen söka björnspår. Jag hade
vandrat till 3-tiden med Polle i koppel utan att finna
något; de lospår, jag påträffade, voro för gamla att
följa, och min håg stod till att finna något björnide.
Snön var lös och icke djup, hvarför jag utan skidor
med lätthet kunde ströfva omkring. Slutligen, på en
kulle, där en fura af ålderdom fallit, gaf Polle lials
och ville springa fram; i det samma såg jag tre
bjö-nar, som reste sig ur ett ide, bäddadt i mossen mellan
den fallna furans grofva grenar. Jag sköt ett
snabb-skott och lyckan fogade så, att den ena af de
fullvuxna ungarna föll död på stället, träffad i hjärtat.
Polle följde, med kopplet släpande etter sig, under argt
skall de båda flyende björnarna. Jag laddade om, men
det gick långsamt; ty mina knän ocli händer darrade
af denna underliga skälfva, som jagtifvern framkallar
och som jag under mitt långa jägarelif alltid erfarit
vid riktigt lifvande tillfällen, Det var den tiden,
flintlåstiden, en lång historia att omsorgsfullt ladda sitt
gevär. De många klickar, man hade i minnet,
manade till ytterlig noggrannhet. Då skottet var färdigt,
med harullen öfver fängpanuan och flintan synad,
hördes redan Polles skall helt svagt och på långt afstånd.
Jag skyndade efter, genande mot skallet, det fortaste
jag kunde. Efter en stund träffade jag spåren, och
r
La_
faun att Polle hatle endast en björn framför sig.
Skallet var slutligen knapt hörbart, och jag sprang
flämtande i spåren. I skymningen hörde jag slutligen Polle
på långt håll gifva ståndskall, och då jag sent
omsider framkom, fann jag att hunden fastnat med
kopplet vid en trärot. Mörkret var nära, ocli det var ej
att tänka på något vidare förföljande den dagen.
Björnen hade bugtat så, att jag, hemmastadd på hvarje
punkt i den stora skogen som jag var, visste att det
ej kunde vara mer än ett par verst till det ide,
dälden skjutna björnen låg. Med Polle kopplad gick jag
till idet och beslöt att där taga nattläger. Af den
fallna furan gjorde jag ett bål, och snart fladdrade
en väldig brasa, under det röken steg mot skyn
genom öppningarna emellan de täta kronorna, hvilka
bildade liksom ett tak, uppburet af de tjocka stammarna.
Björnarnas ide var rymligt och bekvämt samt erbjöd
ett bättre läger än något jag i en liast kunnat göra
mig, och den skjutna björnens hårrika pels var en
bra kudde nnder hufvudet. Under denna natt i
björnidet knöts emellan Polle och mig det trofasta
jägarförband, som upplöstes först åtta år senare, då min
högt värderade hund efter många gemensamma
björnjakter på en spejar färd, som han på egen hand
företog sig, föll for en flock vargar, som för mina tårade
ögon ej kvarlämnade mera af honom än några
hårtofsar och en bit af svansen."
„Följaude morgon, vid första skymt af dager,
delade jag min sista brödbit med Polle, och så gingo vi
på björninnans spår. En half mil från förra idet ringade
jag henne, men vågade ej medtaga Polle, då jag skulle
smyga mig på björnen, som, då hon nyss lagt sig, nog
var vaken och på sin vakt. Jag band därför
hunden vid en trädstam utanför ringen; det kloka
djuret, som tycktes förstå, hvad det gälde, lät höra ett
sakta kvidande, då jag ensam gick framåt i björnens
spår, men hade förstått tillsägelsen att ej skälla. Snart
såg jag på långt håll björnen ligga vid rothvalfvet
af en vindfäld gran, och med yttersta försiktighet smög
jag mig med ljudlösa steg bakom honom i skotthåll.
Länge siktade jag och tog korn på vänstra sidan, som
i förkortning var vänd åt mig. Jag hörde tydligt,
huru kulan slog in i kroppen, men björnen reste sig
och vandrade långsamt ur min åsyn. Polle hade vid
skottet slitit sig ur kopplet och kastade sig med argt
skall på spåret; inom några ögonblick gaf lian
ståndskall. Sedan jag laddat, skyndade jag till stället ocli
fann björnen död. Skogen genljöd af Polles modiga
skall: men lian rörde aldrig något villebråd, sedan det
var dödt."
„Det öfriga af dagen använde jag till att
försöka ringa den tredje björnen, men detta lyckades ej,
och då mörkret slutligen hindrade att se spåren,
vandrade jag gent genom skogen till den dagen förut skjutna
björnen. Icke långt från idet såg jag flere vargspår,
och bestarna skulle troligen den natten kalasat på
björnen, om ej Polle och jag hållit vakt. Jag tände
bålet ocli öppnade björnen, för att få kvällsvard åt Polle,
men först sedan jag på elden rostat några stycken,
lät hunden det sig smaka. Med en klunk ur
jagtfla-skan till underlag förtärde äfven jag ett par
munsbitar. — I första daggryningen på morgonen gick
jag med Polle i koppel till björnspåren, där jag
föregående afton lämnat dem. Långt in på denna tredje
dag gjorde jag det ena försöket efter det andra att
ringa björnen, men lian var fortfarande på vandring
ocli jag afkopplade slutligen Polle. I fullt skall gick
hunden genast raskt i spåren, och jag följde det
fortaste jag kunde. Björnen hade, ända sedan lian gick
ur idet, bugtat i trakten, troligen i hopp att träffa de
sina. En knapp half mil från idet gaf Polle
slutligen ståndskall. Hunnen till stället, såg jag björnen
uppe i en tall, ett par famnar från roten omfamnande
stammen med ramarna. Jag sigtade bakom
frambo-gen och lian föll till marken. Polle rusade på och en
lustig brottning uppstod, hvarvid den sårade björnen
flere gånger, stående upprätt på bakbenen, med
ramarne lyfte hunden i luften och skakade honom.
Under alt detta blandade sig björnens skräckinjagande
vrålande med Polles arga skall och tjut. jag hade
redan’ börjat ladda; men Polles våda, oaktadt björnen
var dödligt sårad, tvang mig att blanda mig i
slagsmålet, och med ett kraftigt hugg af yxan afgöra
striden. Lämnande alla tre björnarna, där de lågo,
tågade jag nu hem. Polle kved hela vägen af smärta
efter björnens liårdhändtna famntag. Några blodsår
eller brutna ben kunde jag icke upptäcka, och efter en
vecka var hunden frisk och färdig igen. Efter denna
minnesbeta såg jag aldrig Polle rusa på så oförväget,
om ej jag var i personlig fara; men då gick han
alltid utan besinning lös på björnen. — Då jag kom
hem, berättade jag för far, livad jag uträttat i
skogen under dessa tre dagar. Sedan Polle och jag gjort
ett stadigt mål, reste far och jag med två slädar till
skogs att hämta björnarna. Sent på natten i vackert
månsken återkommo vi till byn, där det rådde
uppståndelse ; ty ryktet om ändamålet mecl vår sena
skogsfärd hade spridt sig. De båda unga björnarna voro
nästan lika stora som modren, och hade hon icke gått
gall de senaste åren, skulle sönerna redan förra
vintern legat i skilda iden och varit myndiga."
Så slöt gubben Heinäkangas sin berättelse om sin
första björnjakt tillsammans med den tappra Polle.
Biomständigheter, som skulle varit upplysande om
björnens lif och vanor, hunno vi ej denna gång anteckna.
Jag minnes att han sade sig iakttagit att gamla
björnar aldrig under jakt gå upp i träd; däremot hade
detta många gånger inträffat med de unga.
Tiden var nu långt skriden på aftonen, och vi
förmodade att den gamla mannen behöfde söka hvilan.
Han bestred likväl att han vore trött. Det hade roat
honom, sade han, att framkalla hågkomster från sin
mannaålders bragder i skogarna. Vi bådo att snart
få återkomma, för att höra flere berättelser, och han
önskade oss hjärtligt välkomna.
Nya böcker för skolan och hemmet.
Foster/ändska bilder är namnet på en ny svensk
läsebok för hem och skola utgifven af professor I. A.
Heikel. Slår man upp innehållsförteckningen, finner
man genast, att arbetet gör skäl för sitt namn. Det
är ur skildringar om fosterlandet, dess natur och folk,
historia ocli samhällsskick, som det omväxlande
innehållet blifvit hämtadt. Finlands förnämsta författare
äro representerade genom utdrag ur sina arbeten.
Måhända att några af dessa utdrag kunnat vara längre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
