Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 14
55
dylikt, så lossa alla åtsittande klädespersedlar
(strumpeband, linningar). höj upp (len blödande lemmen och anbringa
trycket på det blödande stället-
Flyter ljusrödt blod i stråle eller stötvis (blödning ur
en pulsåder), så tryck med fingret kraftigt på det blödande
stället, till dess att läkaren hinner ankomma, eller, om detta
skulle dröja, anlägg en hård kompress af linne och knyt
om stadigt med en duk eller binda.
Hjälper ic.ke detta, så anbringa äfyen tryck ofvanför
såret (mellan såret och hjärtat). Vid pulsåderblödning å
arm eller ben ombincles lemmen ofvanför såret med en stark
binda eller en flera gånger hopviken duk.
En dylik omlindning får aldrig räcka längre än högst
2 timmar i sträck.
Vid näsblod sträckas armarna rätt upp efter
hufvudet, hufvudet böjes uppåt och något bakåt och näsroten
täk-kes med kalla kompresser eller en isblåsa. Vid häftig
näsblödning utfylles den blödande näsborren med en
bomullspropp (tampon), som kraftigt hoptryckes utifrån, så att
blodet ej kan rinna ut förbi proppen.
Vid stark tandblödning hällas små isstycken i munnen,
»siler glödgar man en stoppnål och berör därmed det
blödande stället.
Vid blodhosta eller blodkräkning förfar man på
följande sätt:
1. Placera den sjuke i en bekväm, halfsittande
ställning.
2. Lossa alla åtsittande klädesplagg.
3. Låt patienten tiil efter annan svälja små isbitar.
. i. Sök att lugna honom genom vänligt tilltal.
5. Förhindra alla häftiga rörelser och alt talande samt
C. Aflägsna alla obehöriga ur sjukrummet.
—wfcv–
Landtdagsbref. XI.
Ståndens första plena efter påskferierna höllos
onsdagen den 1 april. I Ridderskapet och Adeln
remitterades därvid den viktiga
strafflagspropositionen till Lagutskottet (de andra stånden hade gjort
det redan fore påsk) sedan bl. a. friherre v. Born
yttrat några högtidligt allvarliga ord i anledning af
nämda proposition — ord, hvilka trykta komma att
återfinnas endast i Ridderskapet och Adelns
protokoller. —
Den viktiga propositionen om kronojords
upplåtande åt enskilde har utförligt behandlats i samtliga
stånd, men det ser ut, som den komme att falla, då
Adeln och Borgareståndet i hufvudsak godkändt en
till Ekonomieutskottets betänkande vidfogad
reservation, som vill så vidt möjligt skydda kronoskogarna
mot det på dem inkräktande kolonisationsintresset,
hvilket med tiden kunde medföra oerhörda förluster
för staten, utan att viirksamt hjälpa nybyggarne (i
synnerhet nu, då ständerna i princip godkändt
förslaget om rätt till obegränsad jordafsöndring och
per-cellering). De två öfriga stånden ha däremot i
hufvudsak antagit propositionen och utskottets förslag.
Frågan är emellertid icke ännu åtgjord, utan har
återremitterats till Ekonomieutskottet, som nu har den
svåra uppgiften att försöka få ett gemensamt
ständer-beslut till stånd — om detta mer är möjligt.
En ganska viktig motion väktes i början af
landtdagen af f. d. prokuratorn v. Weissenberg. Den gick
ut på, att ingen hädanefter skulle kunna dömas att
med arbete till fordringsegare aftjäna gäld, till hvars
betalande annan tillgång saknas. Alla som deltogo
i behandlingen af denna fråga voro ense om den
humana andan i den föreslagna reformen af vår
lagstiftning angående arbetstvånget, men emellertid voro
många af praktiska skäl emot dess antagande vid
innevarande landtdag. Lagutskottets pluralitet
önskade, att motionen icke skulle föranleda till åtgärd
från ständernas sida, men tre ledamöter af nämda
utskott yrkade i en reservation att den i hufvudsak
borde gillas. Adeln, Präste- och Bondestånden
förkastade äfven motionen, som förordades endast af
Borgareståndet (45 röster mot 10!), hvadan frågan
tyvärr, fallit vid denna landtdag.
En annan i vårt tycke särdeles viktig fråga har,
vi nämna det med sorg i hjärtat, fallit, nämligen den
af hr v. Wright i Adeln väkta frågan om understöd
af statsmedel åt elementarkurser för vuxna arbetare.
Landets första stånd trädde ärorikt i spetsen för
arbetarnes rätt och gillade Allmänna besvärsutskottets
tillstyrkande betänkande (40 röster mot 25, hvilka
önskade att frågan skulle få förfalla), och äfven
Prä-staståndet gillade förslaget (15 röster mot 14). Men
Borgareståndet och, besynnerligt nog, äfven
Bondeståndet förkastade förslaget, som sålunda ohjälpligen
fallit. Ett egendomligare landtdagsbeslut har icke
förut fattats, då man betänker att i denna fråga de
två första stånden, som sällan förut följts åt, nu
stannat vid ett beslut, som varit motsatt mot de två
andra ståndens, hvilka icke häller i allmänhet draga ett.
Bevillningsutskottets förslag angående bevillning
af spelkort har antagits af alla stånd. Under åren
1892—94 kommer sålunda landet att ha en
bevillnings-inkomst af 60 penni på hvarje i landet tillvärkad
kortlek.
Alla stånd utom Prästerståndet ha förkastat
lagutskottets förslag att Hans Kejserliga Majestät
täk-tes i nåder taga under ompröfning, huruvida de
missförhållanden, som i särskilda delar af landet uppstått
genom missbruk af växeln såsom kreditpapper och
genom ett tilltagande procenteri, kunde i någon mån
afhjälpas genom förändringar i vår kreditlagstiftning
eller andra lämpliga åtgärder. Hr Piipponen hade
nämligen i Prästerståndet petitionerat, att
förordningen af 1883 angående räntans frihet borde
upphäfvas, men denna petition har således nu icke föranledt
ständerna att vidtaga någon åtgärd.
Till ståndena ha utdelats: Finansexpeditionens
i kejserliga senaten för Finland berättelse 1888—1890;
Berättelse oin förvaltningen af Finlands bank år 1890
(dess 79:de förvaltningsår); Meddelanden från
industristyrelsen i Finland. Trettonde häftet;
Industristatistik 5, År 1888. Förra delen: Bitrgshandtering
och maskinindustri; mynt- och kontrollväi’ket.
_. __
BREF FRÅN LANDSORTEN
<§> © ■
Brandö den 27 mars 1891.
Här i vår lilla skärgårds-kommun ha vi äfven
så mycket gemensamt med andra bättre lottade
kommuner i vårt land, att vi här ha en folkskola. Denna
skola tillhör dock ej hela kommunen, utan blott två
byar, Lappo ocli Asterholma, som tillsammans med
Björkö by i Kumlinge socken inrättat densamma. Ifrån
denna skola, som öppnades år 1887, utgick i sista
höstas den första elev-upplagan. Undertecknad har
ej varit i tillfälle att närmare taga kännedom om andra
folkskolors elever, men då det är troligt att de
elever, som utgingo från skolan härstädes, voro jämngoda
med sådana ur andra folkskolor, så kan man genom
dem göra sig en föreställning om våra folkskoleelever
i allmänhet. Hvad man, då nian egnar dessa unga
samhällsmedlemmar sin uppmärksamhet, först kommer
att fästa sig vid är, huru illa den spådomen slagit
in, som af så mången folkskolans motståndare ibland
folket så ofta har uttalats, nämligen att barnen i
folkskolan skulle „lära sig till bara herrskap".
Tvärtom tror undert. att mången kommit till den
erfarenhet att folkskolan, sådan den nu är, hinner göra för
litet för sina elevers utbildning. Att detta är fallet
beror först och främst af att skolkursen är så kort,
eleverna så unga och deras fattningsförmåga så klen.
Om eleven i folkskolan dock skulle kunna
riktigt tillgodogöra sig sin skolas undervisning, borde han
då han lämnade den, vara 14 à 15 år. Någon
förändring i folkskolans vårksamhet anser underteckn.
sig ej vuxen att föreslå, men vill dock som sin åsikt
framhålla önskvärdheten af, att eleverna vid densamma
så mycket som möjligt sporrades till begär efter
vetande samt väcktes till tänkande. Äfven vore
önskligt att de fingo klarare begrepp om betydelsen af
renlighet och hyfsning så till sitt yttre som i sitt tal
>ch uppförande, hvaruti, som man vet, många bland
vår allmoge fela.
I samma by af vår kommun där folkskolan är
plaserad finnes äfven ett folkbibliotek, som existerat
en åtta eller nio år. Med all aktning för den förra
tror man sig dock kunna säga att det senare värkat
än mäktigare tör folkets höjande i bildning, vetande
och tänkande, än livad skolan på samma tid kan
uträtta.
Man hör ofta sägas och ser äfven ofta skrifvas
att fördom och vidskepelse ännu råda hos vårt folk.
Detta är ej att undra öfver, då folket ännu känner
så litet och i många fall intet om den natur som
omger det och de lagar som beherska densamma. Gif
folket kännedom därom och äfven om det själf, och
fördom och vidskepelse skola försvinna tror o. T.
––;u§> ––––-
FRÅN FRÄMMANDE LAND gg
© (-<>
Mordet ä bidgariska ministern Beltschev. Om
förloppet af det mordattentat, som den 27 mars pä
aftonen egde rum i Sofia i Bulgarien, föreligga
följande enskildheter.
Efter slutad konselj gjorde de båda ministrarna
Stambulov och Beltschev en promenad och gingo sedan,
såsom de brukade, in pä ett konditori. De lämnade
detta ställe inemot kl. 8 för att begifva sig hem till
sig. Båda gingo på stadsparkens trottoar och hade
ej kommit mer än omkring 100 meter frän
konditoriet, då ett skott affyrades, som träffade Beltschev.
I sällskap med den, som aflossat skottet, befunno sig
två andra likaledes beväpnade personer. Stambulov,
som såg den beväpnade öfvermakten, skyndade i viig
till polisen, altjämt ropande på hjälp, under det
Beltschev flydde iii i parken, dit mördarne efter honom
aflossade ytterligare två skott, som sträkte honom
till marken. Efter några minuter uppgaf ban andan.
Strax därpå anlände den af Stambulov
rekvirerade polisen och en stark afdelning kadetter från den
i närheten belägna krigsskolan, hvilka trupper nu
af-spärraile bela platsen. Emellertid hade
gärningsmännen lyckats undkomma i mörkret. Senare anlände
äfven några kompanier infanteri, som bildade en
kor-dong kring platsen.
Såsom var att vänta, väkte det begångna
blodiga dådet en stor allmän uppståndelse i staden. Detta
så mycket mer som den mördade finansministern var
en af alla högt aktad man.
Man tror allmänt, att mördaren i själfva värket
åsyftat Stambulov, hvilken såsom hufvudman tör det
bulgariska nationalpartiet var föremål för det
lifligaste hat från panslavisternas sida. Denna förmodan
Anner sin bekräftelse redan i Beltschevs personlighet.
Denne skildras samstämmigt såsom en man, hvilken
var mindre politiker än fackman.
(sLs.______
FRÅN HEMLANDET
© ©
Folkhögskolan i Borgå har äter afslutat en, sin
tjärde, lärokurs. Elevantalet har under clenna
lärokurs uppgått till 28, hvaraf 9 manliga och 17
kvinliga. 8 af elverna voro från Borgå stad; de öfriga
fördela sig på följande kommuner: från Borgå socken
5, Mörskom 2, Liljendal 1, Sibbo 2, Sjundeå 2,
Helsinge 2, Pärnå 1, Esbo 1, H:fors 1 och Karis 1. Den
älste af eleverna är 29, den yngsta 14 år gammal.
Liksom under föregående lärokurser har
undervisningen i de flesta ämnen försiggått hufvudsakligen
medelst föredrag. Likaså ha elever deltagit i
undervisningen i härvarande skolor med praktiskt syfte ss.
slöjdskolan, sy- och väfskolan.
Vid de sedvanliga lördagssanikvämen eller
diskussionsmötena, som äro afsedda att öfva eleverna att
tänka sig in och yttra sig i torekommande frågor, föra
protokoll ni. ni., lux en eller annan saga eller någon
dikt blifvit uppläst; likaså alltid ett föredrag, hållet
af någon bland eleverna; då och då liar äfven ett
nummer af en af eleverna skrifven tidning utkommit. För
att få omväxling i programmet och lifva samvaron
ha under kvällens lopp afsjungits flere fosterländska
sånger.
Vid afslutningen utdelade skolans föreståndare
magister V. Forsius såsom minnen från folkhögskolan
gåfvor i böcker åt ett tiotal bland eleverna. Särskildt
blef eleven K. M. Åberg såsom flitig föreilragare ocli
för sina förtjänster om kamraternas trefnad inom
skolan ihågkomnien ined en större premie.
Därpå uttalade föreståndaren sin tillfredsställelse
öfver elevernas flit och den goda anda, som varit
rådande emellan eleverna af hvartdera könet. Talaren
hoppades, att de alla skulle blifva plikttrogna
arbetare i det godas och en sann upplysningstjänst.
Visade de genom sitt lif och sina handlingar, att
vetandet alstrar ödmjukhet samt adlar och höjer människan,
skulle de i sin mån bidraga att skingra den misstro,
som delvis fortfarande förefanns hos allmänheten.
Sedan därpå bön hållits, tackade rektor
Strömborg å folkhögskolans stiftares vägnar de lärande för
det arbete och den kärlek de egnat undervisningen.
Han uppmanade dem att icke förtröttas, om det
äfven räkte länge, innan de finge se frukterna af sitt
arbete — långsamt växer plantan i vår kulna nord
och dess torftiga jordmån — drifves den
brådstör-tadt fram, blir det en drifliusväxt, hvilken icke som
fullmogen står fast i tidens stormar. Så var det
äfven ined den andliga planta, de här planterade; det
erfordrades tid, men helt visst skulle den engång bära
frukt.
Äfven till eleverna talade lian varmhjärtade ord
och uppmanade dem, att hvar och en på sin hemort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
