Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 16 LAND OCH STAD.
59
Plikten framför alt.
En händelse på hafvet.
lof ör många år sedan återvände jag från Amerika till
Europa med ångaren „Siberia".
Kapten Cameron, „Siberias" befälhafvare, var
vid denna tid kommendör. Han ansågs som den duktigaste
oceanfararen, vakade alltid med största nit öfver sitt fartygs
säkerhet ocli tillsåg, att besättningen gjorde sin plikt.
Hans blotta närvaro väckte tillförsikt. Man kände sig
jämförelsevis säker, äfven under en storm, blott kapten Cameron
fans på kommandobryggan.
Hans son Ronald hade anställning om bord som fjärde
officer — en präktig yngling, vacker, gladlynt och med
hjärtat på rätta stället. Hans släktskap med befälhafvaren
gaf honom inga särskilda företrädesrättigheter. Ombord
behandlade honom fadern nästan som en främling. Men
trots detta, kunde man väl förstå, att de vid hvarandra
voro fästa genom de starkaste band af tillgifvenhet. Och
man behöfde ej vara mycket skarpsynt för att upptäcka,
att kommendören var mycket stolt öfver sin son.
Resan led mot sitt slut. En afton förkunnade
kaptenen. att man i gryningen troligen skulle få se irländska
kusten. Flere bland oss passagerare beslöto därför att
tidigt på morgonen vara uppe på däck.
fatten blef svår. Det var mörkt, det blåste en häftig
storm och sjön gick hög. Jag låg länge vaken i min hytt,
lyssnande till vindens tjut och brottsjöarnas dån, när de
slogo mot fartygets sidor. Salongen var öfvergifven och
ljusen slakta. Då ljöd i midnattens tystnad ett rop, som
väckte en kall rysning af fasa hos hvar och en som hörde det,
„Eld!"
Jag sprang ur min koj, kastade på mig kläderna och
rusade upp. Jag befann mig snart midt bland
besättningen, som trängdes i trappan upp till däck. Halfnakna
män och kvinnor, vilda af förskräckelse ocli skrikande som
som galningar, tumlade ut ur hytterna.
Det första jag satte min fot på däcket, såg jag att
en förfärlig katastrof var förestående. Vansinniga af
förskräckelse rusade människohoparna till skeppssidorna och
bemäktigade sig båtarne. De trängde sig fram tils de
bildade kompakta högar, där ingen kunde röra sig.
Åtskilliga af matroserna lämnade fegt sina poster under
förevändning att hålla passagerarne tillbaka. I själfva värket
tänkte do blott att rädda sig själfva.
Kapten Cameron störtade in i den förvirrade hopen.
Han had, han besvor, lian hotade, men alt förgäfves. Han
var maktlös mot den besinningslösa hopen.
Aldrig har jag sett sådana hemska scener. Don
kämpande människomassan, belyst af den flammande elden,
bildade en tafla som aldrig går ur mitt minne. I5åt efter båt
sänktes ned, men då de till ytterlighet öfverlastats sjönko
de så godt som genast. Kvinnornas skri, de drunknandes
nödrop, männens eder och förbannelser bijdade tillsammans
en förfärlig korus. Inom en halftimme voro alla båtarne
försvunna, borta för alltid med sin lefvande last. Elden
utbredde sig stadigt mot fartygets akter, där bortåt hundra
mänskliga varelser packat ihop sig.
Hela natten kämpade vi oupphörligt mot de
framryckande lågorna, bemödande oss framför alt att hålla elden
från maskinrummet. Men våra ansträngningar mäktade ej
hejda den förfärlige ödeläggaren på hans väg.
Slutligen upplystes scenen af en gråblek gryning. Vi
sågo oss omkring med förtviflade blickar. En svag
blåak-tig strimma varsnades i nordost. Land! Ack, om vi kunde
nå det!
Kapten Cameron gick upp på bryggan. Med en enda
blick fattade lian situationen. Hans beslut var ock med
detsamma färdigt. Han lät skeppets bog vändas rakt mot
land och signalerade till maskinisten att låta gå för full
maskin, så länge maskinen kunde hållas i gång.
Den förfärliga spänningen, det oafbrutna arbetet och
den kväfvande hettan började tillintetgöra krafterna hos
det stora flertalet. Men det fans en ibland oss, som tyktes
begåfvad med en öfvernaturlig motståndsförmåga och energi.
Ronald Camerou var alltid närmast elden. Och fast hans
kläder voro i trasor, hans ansikte svärtadt, hans hår
bortbränt ända till rötterna, arbetade ban utan att en enda
gång pusta eller slappna af.
Han höll just på att äntra upp på hackbrädet,
dragande sprutslangen efter sig, då jag plötsligt hörde ett skri
af bestörtning och fasa. Jag vände mig hastigt om och såg,
att den unge mannen mist sitt fotfäste och baklänges
störtat öfver bord.
Jag såg upp åt kommandobryggan. Kaptenen stod
där och hade bevittnat händelsen. Jag såg ett uttryck af
ångest flyga öfver hans härdade drag. Han tog ett steg
framåt i den tydliga afsikten, att ge order att stoppa
maskinen. Men i samma sekund föll lians blick på den
hoppackade människoskaran i fartygets akter. Han stannade
tvärt och hans utsträkta hand föll slapt viel hans sida.
Om fartyget backade, skulle den enda utsikten till
passagerarenas räddning kunna bli till intet! Hvarje minut var
dyrbar.
Han stod inför ett förfärligt val. Skyndade han sin
son till hjälp, måste han kanske offra hundrade kvinnors
och barns lif. För ett ögonblick eller två tvekade han, men
striden varade ej länge. Han lämnade Ronald åt sitt öde!
Omkring tjugu alnar akterut dök unge Ronald upp
till ytan. Han lyfte upp handen öfver hufvudet, men det
låg ingentiiigr af förtviflan i åtbörden, och intet rop om
hjälp hördes. Han viftade belt enkelt farväl, och med sin
klara, manliga röst ropade han:
»Gå på, gå på! Bry er inte om mig".
Kaptenen grep krampaktigt tag i räcket på bryggan
och vände med bister uppsyn ansiktet mot land ocli såg
sig ej mer tillbaka.
Situationen liadc under tiden blifvit alt förfärligare.
Vinden och den snabba farten ökade naturligtvis eldens
häftighet. Maskinisterna, som hållit ut till sista
ögonblik-ket, kommo nu upptumlande och föllo maktlösa neil vid
våra fötter. De kvarvarande männen med kaptenen i
spetsen stälde sig framför kvinnorna och barnen, för att skydda
dem i det längsta. Hettan började bli olidlig. Vi tyktes
snart bli nödsakade att bara välja mellan elden och
vattnet. 1 detta ögonblick sände jag en lägtande blick mot
land. Himlen vare lof! Jag såg båtar sticka ut från alla
vikar ocli sund och en snabbseglande kutter gick i spetsen
för dem. Jag bad en innerlig bön till Gud, att
ångpannorna skulle hålla stånd ännu en kvart timme.
Inom tio minuter hade kuttern nått fram och vi
lyk-kades föra kvinnorna och barnen öfver på den. Andra
båtar uppträdde också snart på skådeplatsen och hjälpte till
med bärgningen. Men oaktadt den korta tid hela denna
transport kräfde, liade elden gjort förvånansvärdt snabba
framsteg. Det var omöjligt att längre hålla sig på däcket.
„Kast loss ändarna och hoppa i sjön!" skrek kaptenen.
Vi lydde ögonblickligen. När vi kommo upp till
vattenytan, voro vi omgifna af en sannskyldig flottilj af båtar
och utan dröjsmål bärgades vi alla.
Plötsligt hördes en våldsam explosion, och brinnande
plankor och timmer kastades högt upp i luften och föllo
fräsande ned i vattnet. Strax därefter sjönk „Siberia".
Alt, som återstod af det ståtliga fartyget, var några spillror,
som drefvos omkring på vågorna.
Vi landsattes nära signalstationen och så många som
möjligt af de skeppsbrutna sökte skydd inom stationens
väggar. De andra fingo nöja sig med att i uthusen få tak
öfver hufvudet. Folket på stället gjorde sitt bästa, och
bud afsändes genast till närmaste stad för att skaffa oss
hjälp.
Men ett visst svårmod förmörkade glädjen öfver vår
rädddning, vi kände alla, att vi för densamma hade att
tacka det ädla offer vår kapten gjort.
Vi fingo stanna på stationen bela dagen. Framemot
kvällen märkte jag en ovanlig rörelse bland stationens
tjänstemän och gick till dem för att, få veta orsaken.
„Jo, man signalerar hit från Fastnot", svarade en af
dem. „Men det är för mörkt nu för att läsa signalen.
Jag kan bara se: „Vi ha fiskat upp—", resten förstår jag
icke. „Men de ha sändt ut en båt, ser jag".
Fastnets skär reser sig ur hafvet på en 7 à S sjömils
afstånd från fastlandet. När jag såg bortåt den, kunde
jag endast urskilja fyrens konturer. Jag gick in igen i
stationshuset.
Omkring en timme senare hörde jag ett oväntadt
larm utomhus. Det var inga regelrätta hurrarop, det var
ett vildt ihållande tjut från en upprymd ocli entusiastisk
folkhop. Jag rusade ut och mötte en ifrig hop, som trängde
sig fram mot dörren. Men var det väl möjligt? Ja, midt
i hopen såg jag Ronald Cameron!
Kaptenen hade också hört sorlet och hurraropen ocli
följt med ut. För första gången under detta förfärliga
dygn svek honom hans styrka. Han föll sin son om halsen,
och en ström af tårar flöt ned för lians väderbitna kinder.
„Xå", sade Ronald, när vi trängdes omkring honom,
ifriga att få trycka hans hand, „ni väntade väl aldrig att
få se mig mer, kan ja tro? Men min räddningshistoria är
snart berättad. När jag i morse tumlade öfver bord, kände
jag, att hvarje försök att simma endast skulle vara ett
gagnlöst slöseri med den kraft jag ännu hade kvar. Jag
lade mig på rygg och försökte flyta så länge det kunde gå.
Jag kastade först en blick omkring och märkte då att
floden dref mig nod åt Fastnet. Då först beslöt jag att kämpa
för mitt lif.
Jag började långsamt simma bortåt skäret.
Fyrkarlarna sågo mig lyckligtvis och satte ut en båt. De fingo
fatt i mig just som jag höll på att gå till botten. Jag
förlorade medvetandet och förblef i detta tillstånd större
delen af dagen. Den glada underrättelsen om er räddning
kryade slutligen upp mig."
Jag tvekar ej att säga, att trots alt livad vi utstått,
alla förluster vi denna dag lidit, säkerligen högst få af
oss någonsin känt en så sann glädje, som när vi nu stodo
där med ilen unga, käcka officern åter midt ibland oss, den
man, hvars hjältemodiga uppförande vi till stor del hade
att tacka för vår räddning.
och placering’. Därvid beslöts med 5 emot 1 att
förorda folksholans förläggande till Esbo.
Beslutanderätten tillkommer g-arantitecknare, hvilka
sammankallas till allmiindt möte inom förra hälften af maj.
General K. Ehrnrootlis afsked och utnämningen
af genaral von Daelin till lians efterträdande såsom
ministerstatssekreterare meddelas numera officielt
genom Finlands Allmänna Tidning.
Svenska Folkskolans Vänner hafva genom sitt
ombud i Viborg, hr Henrik Backlund, fått emottaga en
gåfva om 1,000 mark, utgörande behållningen af en
ringinsamling och en soiré i Viborg.
FRÅN HEMLANDET ^
En ny öfversättning af det kejserliga reskriptet
utkom i förgår. Anledningen därtill förklarades genom
följande ord:
Emedan Hans Kejserliga Majestät behagat fasta
nådig uppmärksamhet därvid, att det i n:o 13 af
Finlands Författningssamling införda Nådiga Reskript till
Generalguvernören öfver Finland den 28 februari 1891
i dess affattning på svenska språket icke fullkomligt
riktigt och koncist återgifvet’ Reskriptets ryska text,
har det Nådiga Eeskriptet, enligt hvad
Generalguvernören i skrifvelse af den 28 mars (9 april) 1891
meddelar Kejserliga Senaten för Finland, blifvit, på Hans
Kejserliga Majestäts Nådiga befallning, från den
ryska texten öfversatt till svenska språket i förestående,
allernådigst godkända nya lydelse, i följd hvaraf
förberörda, den 19 mars 1891 utgifna n:o 13 af
Finlands Författnings-Samling härigenom anmilleras.
Helsingfors, å Kejserliga Senatens Allmänna Kansli, den
13 april 1891.
Interimsbestyrelsen för den blifvande folkskolan i
mellersta Nyland sammanträdde senaste söndag å Finns
gästgifveri för att diskutera om skolans organisation
Två nya ryska reallyceer i Finland. Med
anledning- af ryktet härom yttrar Päiväleliti:
Hvarifrån skulle då elever komina till de två
nya gymnasierna? Troligen väntar man, att finska
föräldrar skola sätta dit sina barn. Man kan ju lofva
dem, som genomgått de ryska gymnasierna, särskilda
förmåner på tjänstemannabanan, hvarigenom
föräldrarna lockas att skicka sina barn till dessa
lärovärk. Men månne det värkligen finnas i vårt laud
ett tillräckligt antal föräldrar, hvilka för det priset
vilja köpa åt sina barn en lysande framtid?
Tilsvidare tvifla vi åtminstone därpå.
Men när man sträfvar till en fullständig
likformighet, så är det naturligtvis en obetydlig sak, om
lärovärken ett eller annat år stå toma.
Nylänclska afdelningen firade senaste torsdag sin
årsfest i studenthusets vackert prydda sal.
Festen öppnades med ett föredrag af fil. mag.
Axel Wallensköld om lingvistikens betydelse som
vetenskap. Efter föredragets slut redogjorde t. f. kurator,
med. kand. M. Gadd för dispositionen af årets
räntemedel från Kiseleffska donationsfonden. I
reseuntler-stöd liade afdelningen beslutit utge: åt fil. kand. Hj.
Grohns och fil. kand. G. Dahl enhvar 800 mark för
historiska studier, åt fil. mag. G. B. Snellman 900
mk för matematiskt-pedagogiska studier, åt stud. Jean
Sibelius 1,000 mk för musikaliska studier, åt stud.
K. M. Enckell 800 mk för studier i måleri äfvensom
åt redaktör B. Rostedt 500 mk för studier på
folkhögskolans område. Åt afdelningens komité för
åstadkommandet af bondeföreningar ocli läsestugor på
landsbygden liade lämnats 200 mk samt åt redaktionen för
folkbladet Land ocli Stad 500 mk. Dessutom
reserverades 400 mk till ett stipendium för författande af
Baseborgs historia, och slutligen tilldelades för en
historisk afhandling åt fil. kand. T. Hartman 200 mk
samt åt stud. H. Stadius för ett häfte poesi 50 mk.
Efter intagen supé vidtog raden af tal. För
fosterlandet och de inbjudna landtdagsmännen talade
lektor K. Lindström.
Talet besvarades af landtmarskalken,
geheimerå-det V. von Haartman. Till de under året aflidna
ny-ländingarnas minne talade fil. mag. K. Modeen. Därpå
hälsade stud. E. Estlander de inbjudne välkomna.
På denua hälsning svarade i ett längre,
hög-stämdt tal afdelningens inspektor, prof. B. A. Vrede,
universitetets rektor, kanslirådet Th. Rein, prof. frih.
M. V. af Schultén samt stud. G. Rein. En skål för
hembygden utbragtes af stud. IL Dalström.
Nykterhetsföredrag i Sibbo höllos senaste
söndag på uppdrag af Nylands läns kretsbestyrelse af
folkskolläraren M. Forss. Ett tredje föredrag hålles
af samme man i Helsinge kyrkoby förstkommande
söndag kl. 5 e. m.
Den komité, som tillsats i Petersburg för
revision af bestämningarna angående brott, begångna i
kejsardömet af finsk man, eller i Finland af
kejsardömets inbyggare, liar de senaste veckorna
samman-trädt under ordförandeskap af senatorn Tagantseff.
Därvid torde tämligen vidtgående yrkanden blifvit gjorda
bl. a. beträffande förbrytelser vid finsk trupp, som
befinner sig i kejsardömet. — Från finskt håll har
senatorn E. Streng varit ledamot i komitén, hvarjämte
lidanoten i lagberiduingen, hofrättsassessorn L.
Ho-mén vistats i Petersburg, senatorn vStreng till biträde.
N. Pr. _
Finska folkskolans vänner sammanträdde i onsdags
till årsmöte. Mötet öppnades af ordföranden doktor L.
Neovius med ett tal, hvari han fann lämpligt att
utslunga omotiverade beskyllningar mot svenska partiet
och de svenska talande i landet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
