Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 28 LAND OCH STAD.
83
2:o) de till tvångsarbete på mindre än -l år
dömda omyndiga förbrytarne skola genast
öfverföras till afdelningen för de till kolonisation
dömda.
3:o) de till förvisning dömda äfvensom de,
som efter utståndet tvångsarbete äro dömda till
förvisning, de som inom 4 år ha uppfört sig väl
och sysselsatt sig med nyttigt arbete och blifvit
bofasta och hvilka lagligen kunna efter 10 år
tillhöra bondeståndet ocli hvilka efter utgången
af dessa år på grund af godt uppförande redan
nått denna rätt; dessa personer ega numera
frihet att slå sig ner i hela riket med undantag
af hufvudstäderna och
hufvudstadsguvernemen-ten. De kvarstå 5 år under respektive
lokalpolisers uppsikt, och i stället för att beröfvas
alla rättigheter lyda de hvad rättigheterna
beträffar under paragraf 43 i straffkodexen.
4:o) de för lifstiden till Sibirien dömda,
hvilka från domens trädande i laga kraft hafva
varit bosatta däri 15 år, kunna bosätta sig i
hela riket med undantag af hufvudstäderna och
hufvudstadsguvernementen, dock utan att återfå
sina förra rättigheter.
5:o) förvisade, som begått sina förbrytelser
fore clen 15 maj 1883 och hvilka vid vår
kröningsdag genom ett allerhögsta manifest
tilldelades de nådebevis, som i punkterna 1, 3
och 4 af denna ukas äro omnämda, erhålla
följande förmåner: a) de till tvångsarbete dömda
få ett års förkortad arbetstid; b) de till
kolonisation förvisade, hvilka ha erhållit rätt att blifva
upptagna i bondeståndet, tillåtas att inskrifva
sig som medborgare i Sibiriens stadssamhällen,
såvida kommunerna härtill själfva gifva sitt
bifall, dock utan rättighet att begifva sig till
europeiska Ryssland, innan sådant medgifves
dem på grund af nuvarande manifest, samt c)
de, som dömts till kolonisation i de sibiriska
guvernementen skola, sedan de på grund af
föreliggande manifest befriats från kolonierna, icke
vidare få i sina pass antecknadt „af de till
kolonisation förvisade", ej häller att de stått inför
rätta, och de röda bokstäfverna om förlust af
medborgerliga rättigheter skola bortfalla.
G:o) till kolonierna dömda, passlösa
personer, som kunna uppgifva sitt stånd och detta
blir af lokaldomstolen bekräftadt, skola befrias
från kolonisation med förbud att bosätta sig i
hufvudstäderna och hufvudstadsguvernementen.
Tillämpningen af dessa benådningar i
enlighet med punkterna 1, 3 och 5 öfverlämna vi ät
inrikesministern och generalguvernören öfver
Irkutsk och Amur, sedan dessa tagit reda på -de
dömdas goda förhållande under strafftiden.
vüv
Stockflötnmg•.
(Fortsättning från föreg, nummer).
£j||rolket på Kannus gård liade i god tid slutat sin
« frukost ocli gått till sina sysslor, värdinnan till
sin mjölkbod. Kannus Erik satt ensam
missnöjd vid bordet i sin stuga. Den där skogsaffären
hade gjort honom tio år äldre. Visst hade han fått,
hvad ban skulle få. Guldmarkorna lågo i en
strumpa i ett kappmått, och kappmåttet stod gömdt under
säcleii i boden — men om ban väntat, hade han
kunnat få mycket mer för virket, det visste han
då alldeles säkert. Ocli pengarna sedan. Tänk om
någon skulle lura ut hans gömställe. Till alt detta
kom, att han hade mycket att göra. Våren hade
kommit så oväntadt snabt. Åkrarna stodo bara.
Brädden lyste grön. Alens och björkens knoppar
svälde. Pilens hängen började se slitna och
lurfviga ut. Skatan, som enligt folktron börjar att bygga
sitt bo nyårsdagen, hade gifvit sig af på bröllopsresa.
Lärkan var hemkommen. Alt löst folk hade sökt
sig arbete vid skogshygget, och själf måste ban nu
med en dräng förrätta alla vårkörslor. Arbetet var
för den, som icke mera var van att själf lägga hand
därvid, inte så lätt. I dag var insjön fri från den
värsta issörjan, i dag fick lian lof att med sin Liisa
ro öfver till Heinäluoto ö, för att räfsa i hop fjol
års fönan, som eljes låg och rötte på ängarna och
icke lät gräset komma fram. Liisa rodde, medan
gubben styrde och missnöjd blickade omkring sig.
Bäst det var, gick ett löje öfver lians elaka anlete,
och pekande med pipan bort mot den lilla spången
öfver bäcken, som flöt ut ur sjön, sade han:
— Han är klok lian, Matalamaa, låter sin
enda ko löpa ute på kälad mark och tugga kallt,
ruttet hö; måtte vara ondt om foder i huset.
Den varmhjärtade Liisa såg med medlidande
Mattis röda ko stå borta bland gul fjolårs starr vid
brunnen nere vid spången. Så landade far ocli
dotter vid det vanliga stället under alarna, stego i land
med sina räfsor och drogo båten löst upp vid strand.
Så gingo de till deu låga delen af ön och började
att räfsa ihop safven. Arbetet pågick i timtal utan
att ett orcl utbyttes.
— Hvad tusan månne det vara, som susar så?
sade den gamle och såg sig omkring.
— Mätte vara flyttfåglar.
— Om det är flyttfåglar, så nog fins det af
dem i vår.
Och gubben blickade upp mot fästet, inga
flyttfåglar syntes till.
— Men det där suset tar till ocli tar till, hvad
kan det vara?
— Det blåser väl borta i skogen.
— Du talar som du har förstånd till.
Plötsligt for gubben förskräkt upp; lian
gnuggade sig i ögonen gång på gång, såg alldeles
förvirrad ut, hostade förläget ett par tag, kunde icke
beherska sig längre, utan gaf till ett utrop af
förvåning.
— Far! huru har du det, är du sjuk, hvad i
Jesu namn är det åt dig? sade Liisa.
Gubben pekade med darrande hand ut mot
Matti Matalamaas liem.
— Se dit, se dit!
Liisa skuggade mecl handen för ögonen och
såg uppmärksamt, ofrånvändt.
— Jag ser ingenting; du är sjuk far, du är
askgrå i ansiktet, far.
— Ser du icke, men så ser du då icke! Hvar
är sjön?
— Sjön! Herre Gud ja sjön.
Och flickan såg lika förskräckt ut, som nyss
den gamle.
Där sjön nyss speglade himlens skyar, glänste
i solens sken och krusades af vinden, där syntes en
smutsig slätt, betäckt af gröngula alger och grön
slem. Det rörde sig, bubblade och porlade, som om
den äckliga massan råkat i jäsning. En och annan
blank gädda slog volter i dyn, men föll åter ned i
smutsen. Vattnet var borta så långt man såg. Far
och dotter stodo gripna och tysta vid den oväntade
naturföreteelsen.
— Det är världens yttersta dag, sade den gamla
med klappande käkar; tecken ske i solen och månen,
jorden förtvinar och donisbasunen susar i fjärran.
Minut efter minut förgick i fasans förbidan.
— Låt oss gå mot hemmet. — De vände åter
till båten; den var borta, det fallande vattnet hade
dragit båten med sig. Midt emot därborta sågo de
öfver sjön, som nu utgjorde knappast en tredjedel af
hvad den varit, hemmet oförändradt, oskadadt.
Bäst det var gaf Liisa till ett klingande skratt.
Åh, så hon skrattade, hon skrattade häjdlöst muntert.
Gubben var både ond och rädd, ban svor och
frågade, frågade och svor; hvad i herrans namn kommer
åt dig, är du tokig, hvad skrattar du åt?
— Matti! Matti! sade flickan kiknande.
— Matti! och gubben blef än mera ond.
— Mins du, sade hon omsider, belierskande sig,
mins du hvad du lofvade här, just här på ön i fjol.
— Nej! hvad då. Hvad skulle jag lia lofvat?
— Ja, du lofvade — ocli hon skrattade igen
— du lofvade, att om Matti för mig torrskodd
härigenom Heinäluoto skall han få mig — få mig till
hustru, sade hon fnissande, och nu.
— Och nu!
— Nu kommer han och för mig — torrskodd
härifrån; det är nog ban som, som . . .
— Strunt prat, inte kan han dricka ut den
här sjön, så stortrutig lian är, och har ban gjort
clet, så nog skall det kosta honom dyrt. Han skall
få betala det, svara för det vid tinget.
— Hvad skall ban betala för, ser du inte, det är
ju lians egen del af sjön som han torkat ut, ocli det
må ban då få göra.
— Jaså, du tar honom i försvar; ocli när nu
faran tyktes vara öfver, lät gubben sin länge närda
vrede ocli ondska rinna öfver alla bräddar, svor och
bedyrade, att förr skulle han kasta Liisa i sjön än
lämna henne åt en sådan. (Forts.)
De finska gymnasterna i
Stockholm.
Om uppvisningen Pingstdagen skrifves i Stockholms
Dagblad:
I)e välkända tonerna af finska rytteriets marsch ljödo,
och in tågade med lugna, fasta steg och säker hållning en
liten skara, som svenska händer ocli hjärtan redan nu bragte
en sympatisk välkomsthälsning. Det var Finlands unga
döttrar, IG medlemmar af Helsingfors gymnastikförening
för fruntimmer, som liär trädde fram för att visa sina
svenska systrar, hur den kvinliga gymnastikens uppgift blifvit
fattad och kommit till utförande i deras hemland. Hvita
åtsittande trikotlif med mörkblå uppslag, korta, mörkblå
kjolar, mörkblå strumpor och skor utgjorde deras
särdeles klädsamma „uniform".
Uppvisningen leddes med en van instruktörs lugn och
säkerhet af fru Kallio, var i allo mönstergill och
företedde ett stort antal nya och för oss. svenskar ovanliga
rörelser. Bedan marschöfningarna med sina stilfullt
anordnade turer, en och en eller parvis, samt vackra
genomdragningar korsvis erbjödo en behaglig omväxling. De
fristående rörelserna utfördes med ott lif och en pecision,
som skulle hedrat hvilken manlig gymnastikförening som
hälst, men likväl mjukt och smidigt, ocli armgången på
horisontal eller lutande stege vittnade om en muskelstyrka
och spänstighet, som vakte liflig beundran, på samma gång
den erinrade om ett nytt sätt att använda detta, som det
tyckes numera nästan bortglömda gymnastikredsakap. De
fria sprången öfver snöre utfördes nätt och hurtigt,
sprången öfver barr utmärkte sig för vighet och säkerhet, mon
vackrast voro utan fråga de s. k. „fria språng med ansteg".
l)å dc unga damerna under en af sina marscher af
en tjänstvillig väninna läto i förbigående väpna sig med
„i handen gevär", undrade nog mången hvad komma skulle.
Det såg ju i början onekligen litet hotande ut, när den
näpna amazontruppcn uppmarscherade, formerade ett led
och gjorde „i handen gevär". Men — ett, tu, tre! stod
den med några lätta, elastiska steg på fyra linjer, med
stora luckor, och nu började en serie „stafrörelser", som
väl hörde till det vackraste ocli på samma gång
ovanligaste i denna på omväxlingar så rika uppvisning, hvilken
under bela sitt lopp framkallade de lifligaste
bifallsyttringar. —
Sedan engelsmännen dragit sig tillhaka, inmarscherade
en skara af 21 unge män, kraftiga, fullt utvecklade
gestalter, i hclhvita dräkter, med blått skärp kring lifvet och
järnstaf i handen. Efter några vackra, väl kombinerade
marschrörelser formerade de front framför stora läktaren,
en frontlinje så utmärkt ,.grann", att den genast
framkallade en smattrande applåd. Det var finska studenter,
medlemmar af Helsingfors gymnastikklubb, under anförande af
dess skicklige instruktör, hr AVænerberg.
Att i detalj skildraden uppvisning som följde vore
visserligen mycket frestande, men därtill räcka hvarken
förmåga eller utrymme. Lyckligtvis äro två korta ord nog för
att angifva dess beskaffenhet och resultat. Det var belt
enkelt en glänsande succés från börjau till slut. Denna
staf-gymnastik, dessa öfningar på barr, räck, häfplanka och
ribbstol voro någonting så helgjutet, så altigenom
förträffligt, dessa språngöfningar på plint mod lina, öfver „tysk
häst" och öfver lina något så öfverlägset i vighet och
säkerhot, att man trygt torde kunna beteckna finnarnes
uppvisning såsom glanspunkten i denna dol af gymnastikfesten.
„__
-fi FRÅN HEMLANDET p-
© ©
Vid svenska Uteratarsällskapets senaste möte
an-mältes att från landtmäteriöfverstyrelsen hade
ankommit en skrifvelse, åtföljd af 5 exemplar af
öfverstyrelsen år 1863 utgifna karta öfver Finland.
Ett bref från folkskolläraren H. P. Pettersson i
Nagu upplästes, däri denne erbjöd åt sällskapet till
inlösen en samling sagor, visor, ordspråk, danslekar
ni. ni., åtföljda delvis af liuisiknoter, och tillsammans
upptagande 200 ark, för hvilka han anhöll om 800
mark i honorariuni. Beslöts att uppmana hr
Pettersson att insända någon fullständig afdelning af sina
samlingar, hälst sagorna, hvarefter sällskapet kunde
öfverenskomma med honom om priset.
En mindre samling folkvisor från Korpo erbjöds
af egarinnan åt sällskapet till inlösen för 10 mark,
hvilka skulle åt henne utgifvas.
Magister I. Smeds öfverlämnade åt sällskapet till
inlösen en samling folkvisor, folklekar och
folkdanser delvis med noter, upptecknade i Petalax och
omgifvande socknar. Samlingen öfverlämnades åt mag.
E. Lagus för att granskas.
Professor A. 0. Freudenthal anmälde till
intagande i sällskapets förhandlingar en uppsats mecl
titeln : Porthan, Finlands första svenska dialektforskare.
Statsarkivarien Hausen meddelade för att införas i
sällskapets förhandlingar ett bidrag till aflidne A. I.
Arvidssons lefnadshistoria.
Det öfverlämnades åt sällskapets funktionärer att
tillsammans med mag. E. Lagus närmare bestämma
beloppet af det honorariuni, som skall tilldelas studenten
J. Thurman för särskilda af honom värkstälda samlingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
