Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 89
Helsingfors den 5 Augusti
1891
LAND och STAD.
ILLUSTRERAD VECKOTIDNING FÖR MENIGE MAN
T
Prenumerationspris:
för helt är................3 mk 50 penni.
„ halft „ ................2 „ —
,, kvart „ ................1 „ 25 „
Mürlc! Postafgifterna och ersättning för
hembär-ningen i Helsingfors äro häri inberäknade.
Prenumeration
emottages å alla postanstalter samt i Helsingfors
Skilnaden 15, Laurents tidningsdepot, Nya vattenserveringen,
Friis bokhandel och tryckeriet Unionsgatan 20.
Annonser
k 15 penni för petitrad kunna inlämnas i
pappersbutiken Skilnaden 15 samt å tryckeriet Unionsgatan 20.
Redaktörer:
Doktor P. NORDMANN (utgifvare) och
magister E. LAGUS.
Tidningen utkommer hvarje
ONSDAG.
Lösnummer à 10 penni.
T^ØXb-T"
1’om’i
Ett besök hos Otto Funeke.
Tf|jp meddela här ur „Förr och Nu" en skildring af
N. P. Ödmans besök hos den ryktbare
predikanten och skriftställaren Otto Funeke i Bremen.
Det var den 20 augusti 1878. Jag befann mig
i Bremen och promenerade vid 12-tiden på dagen
raskt framåt på en af dess vackraste gator; jag mins
nu ej hvad den hette, men den var rik på
planteringar och täcka trädgårdstäppor framför trefliga
villalika hus.
Och hvart styrdes kosan? Ja, hvad hade öfver
hufvud en skolmagister som jag i Bremen att göra?
Bremen är "ju en affärsstad, som ofta besökes af
svenska köpmän men sällan eller aldrig af svenska
skol-magistrar; och dessutom låg det alldeles ur min
egentliga väg, då jag nu stod på hemfärd efter en åtta
veckors studievistelse i Leipzig. Några affärer hade
jag sannerligen ej i tankarna: den enda handel
jag gjorde under hela mitt besök var tre å fyra
cigarrer, som jag köpte i en bod nära mitt
hotell. Och som vanlig turist, bara för att se
mig omkring, hade jag inte råd att resa till
Bremen. Hvad gjorde jag då här?
Jo, här midt i handelsstaden bodde och
värkade en man, hvars skrifter jag sedan flere
år hade läst med det största intresse — och den
mannen ville jag en gång i lifvet se för att
personligen få trycka hans hand och tacka honom
för alt det goda lian med sina böcker skänkt
såväl mig som tusentals af mina landsmän.
Mannens namn var — Otto Funeke — ett namn
som redan då hunnit få en god klang i vida
kretsar hemma i Sverge. Och besöket hos
honom var enda ändamålet med den lilla kroken
till Bremen.
Och nu stod jag på viig till hans bostad,
som jag efter mycket frågande fått reda på.
På hotellet kände man ej till honom, men jag
fick slutligen veta på annat håll, att lian skulle
bo vid „Frie(lenskirche", den kyrka där han
söndagligen predikade, och som just var belägen
vid den täcka gata, där jag nu vandrade fram.
Ändtligen fick jag sikte pä en vacker kyrka
till höger hand, halft dold af lummiga träd och
belägen ett stycke åt sidan, således ej invid
själfva gatan. Kommen ungefär midt tör
stället, fann jag en grind som ledde dit fram. Nu
såg jag ock skymten af ett trefligt hus bredvid
kyrkan, tydligen pastorsgården. Jag förstod,
att jag gått rätt, och vandrade in, gick en liten
kort allé framåt och kom vid dess ända till en
ny grind, som förde in på själfva gården. Just
när jag passerade genom denna grind, såg jag
en man gå ut genom en annan på motsatta sidan.
Men vid det buller jag gjorde, viiude ban sig om,
stod ett ögonblick tvekande och gick mig därpå raskt
till mötes. Det var en medelålders man med dystra
drag. Jag frågade honom, om det var här pastor
Funeke bodde.
„Ja väl", blef svaret
Och var det bekant, om ban var hemma?
„Nej, hemma är ban inte, ty ban håller just
nu på att gå ut och har mycket brådtom", svarade
mannen.
„Men jag ville gärna träffa honom, jag är svensk
och har tagit en lång omväg på min hemfärd för att
få se honom och språka ett ögonblick."
„Jaså, då ser ni honom nu".
Det var altså Funeke själf som stod framför mig.
Jag hade då ej ännu sett hans porträtt, annars hade
jag väl genast känt igen honom. Men kunde detta
värkligen vara han? Jag stod framför en man med
ett långt, magert ansikte, dystra, något slappa drag
och ett vemodigt, halft drömmande uttryck i ögonen.
Så hade jag sannerligen icke tänkt mig honom,
mannen med den spelande humorn midt i det kristliga
allvaret. Här såg jag bara allvaret ocli — tröttheten.
Och dock, huru ofta se icke våra humorister, både
de kristliga och icke kristliga, just ut på det viset!
Men denna reflexion tog blott ett ögonblick. Vårt
samtal afbröts icke.
OTTO FUNCKE.
„Till något samspråk har jag dock icke nu tid",
fortsatte ban. „Jag är öfverhopad af arbete och täta
besök ocli har just nu fått ett andrum, som jag ville
passa på att använda för viktiga göromål ute i
staden. De komma säkert att upptaga bela dagen.
Beklagar altså, att ni gjort er så mycket omak, men
ni är ej den första resande, som jag nödgats mottaga
lika ohöfligt. Vore jag tillmötesgående mot alla
vänliga besökande, som önska samtal, så skulle sanner-
ligen bela min tid upptagas af sådant. Och jag har
äfven annat att göra. Farväl därför, om ni tror på
Gud och Herren Kristus så träffas vi en gång
där-ofvan!" Och så gaf han mig en varm handtryckning
och en vänlig blick, och ville skynda bort.
Men jag måtte ha sett mycket besviken och
ledsen ut, ty ban hejdade sig hastigt, såg först på mig,
så på klockan, tvekade en sekuud och sade därpå:
„0m ni är nöjd med en kvart, så låt oss gå in
i den lilla paviljongen här i trädgården och språka
bort den stunden — men jag kan ej ge er en minut
längre."
Jag förklarade mig glad öfver anbudet och vi
vandrade raskt tillsammans in i en vacker trädgård
ocli styrde kosan mot ett lusthus i dess bortersta
hörn. Det var icke utan, att jag kastade en blick
af saknad uppåt boningshuset, där jag så gärna hade
inträdt för att kunna berätta för mina landsmän,
hur det såg ut i Funckes arbetsrum ocli i hans —
barnkammare. Men jag fick vara nöjd, som
det var.
Ett ögonblick senare sutto vi bredvid
hvarandra på en bänk i lusthuset, inbegripna i ett
lifligt samtal. Dörrarna ut till trädgården stodo
öppna, middagssolen kastade sitt rika ljus öfver
träd, buskar och blommor därute, och hin och
humlor kommo då och då surrande iii till oss,
likasom ville de deltaga i samtalet.
Jag började med att säga honom, att hans
skrifter i goda öfversättningar voro spridda i
bela Sverge och mycket lästa och värderade.
„Godt!" sade ban, „men det är underligt,
att de svenska förläggarne inte ha sändt mig
ett enda exemplar — det kunde de väl ändå
ha gjort. Jag har där uppe i min bokhylla
engelska, danska ocli franska öfversättningar,
men ingen svensk."
Naturligtvis beklagade jag denna
försummelse från de svenska förläggarnes sida, men
jag kunde i stället glädja honom med den
underrättelsen, att hans skrifter hos oss gjort mycket
godt. De voro ock där mycket behöfliga ur
flere synpunkter. Först ocli främst hade den
strängaste pietismen hos oss alt mer stängt sig
inom sig själf, krupit som snigeln inom sitt skal,
förlorat intresset och blicken för det allmänt
mänskliga, för sociala och politiska
angelägenheter, för det rika jordelifvets mångskiftande
sidor och därmed alt mer för sig förminskat
det område, där den kristna kunde enligt
Herrens bud värka som „jordens salt". För denna
„kammarpietism" hade Funckes från kristlig
grand uttalade och varmt tolkade niliil humani
milli est alienum (intet mänskligt är främmande
för mig) varit en mycket behöflig väckelse och
hade som sådan äfven flerstädes gjort sin goda
värkan; om ock å andra sidan många af denna
strängaste riktning redan af den humoristiska tonen i Funckes
skrifter afskräkts från en fortsatt läsning af dem,
betraktat dem med misstänksamhet, kallat dem ytliga
och äfven sökt afliålla andra ifrån dem.
„Alldeles som hos oss här hemma i Tyskland",
svarade Funeke. „I början väckte mina skrifter hos
’die lieben Christen, hesonders die Pietisten’ mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
