Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
107
där hon tagit sin väg, utsatte nu doktor Crook
gil-lerbüssor, med snören kring tryckena och riktade dem
så, att om lejoninnan kom igen och försökte bana
sig väg genom samma öppning, skulle hon efter all
sannolikhet få skotten i sig. Så vardt det kväll igen;
mesta delen af folket gick till hvila, men Ruthven
och ett par af vagnskuskarue beslöto att hålla sig
vakna ocli hade sin lägereld brinnande; de antogo
nämligen som ej osannolikt, att lejoninnan om hon
återkomme skulle taga en annan väg än där
giller-bössorna voro utsatta, ocli de hoppades då få ge
henne ett par skott. Till tiotiden på kvällen var alt
tyst, men då tyckte gamla ITinzobo, en
Matabele-kaf-fer, som alltid under min frånvaro höll vakt vid min
vagn, sig liöra något buller: „blås på elden", sade
han åt en katferpojke bredvid honom, „jag hör, att
någonting rör sig utanför hägnaden." Pojken gjorde
efter befallning och elden lågade upp, men just i det
samma uppenbarade sig lejoninnan alldeles bredvid
dem, och ögonblicket därefter var hon öfver TJnizobo
och högg honom framifrån i ena vaden, med ett fast
tag, så att tänderna möttes. Hon ämnade släpa
honom med sig, men med stor sinnesnärvaro tog
TJnizobo det förtviflade beslutet att sticka in sina händer
i hennes mun, en liand på hvardera sidan, hvilket
hade den följden att hon släppte sitt tag. I stället
flög hon dock på en annan där varande kaffer,
Im-pewan, och högg honom i bakdelen just som han skulle
springa undan. Också ban skulle värja sig med
handen, men då grep hon tag i denna och började släpa
ynglingen med sig, under det lian skrek öfverljudt af
skrämsel och vånda. Nu sköt Ruthven ett skott
efter lejoninuan, och det skrämde henne, så att hon
släppte Impevan och försvann i mörkret. Omedelbart
efter Rnthvens skott lossades två andra skott i kvick
följd. Alt detta hade gått för sig på några
ögonblick, så att doktor Crook först sedan dessa
händelser passerat kunde komma till stället för att taga
reda på förhållandet. Yid den eld, där Ruthven
suttit, fann hann han nu en af kuskarne sittande och
jämrande sig öfver en människokropp, som låg
framstupa på marken; doktor Crook vände om den
liggande och fann honom vara den stackars Rutliven,
nu ett lik, med halfva hufvudet bortskjutet. Huru
härmed tillgått, blef aldrig till alla sina
omständigheter utredt, men intet tvifvel var därom, att den
ene eller andre af oxkuskarne varit den vållande.
När lejonet kom och anföll den ena karlen efter den
andra, hade de mist all besinning och blindt lossat
sina skott med sagda olyckliga påföljd. Min tro är
att Ruthven satt, när han sköt, och att ban sedan
hastigt reste sig, och kom då hans hufvud tätt invid
mynningen af ett gevär som i det samma afsköts.
Doktor Crook fick nu fullt upp att göra med
att lugna kaffrerna, som i sin skräck mist all sans,
och att sköta om de af lejonet sårade karlarne.
Ruthvens döda kropp öfverhöljdes ined ett täcke, och
enhvar gick till sin hviloplats igen. Vid tolftiden small
ett skott från en af gillerbössorna; vid tu tiden small
det andra, och alla kaffrerna sade, att de då hörde
ett dämpadt rytande. Efter all denna uppståndelse
och de sorgliga tilldragelserna var det icke att tänka
på någon sömn den natten. I dagningen hörde Crook
ropen „gvasa, gvasa," (stick honom, stick honom!);
lian gick ut och fann, att lejoninnan, som för tredje
gången den natten återvändt till anfall, omsider fått
sin bane. Hon låg död framför ena gevärsniynningen;
kulan hade genomborrat hennes hjärta. Första
skottet, som small när hon vid tolftiden gjorde sitt andra
besök, hade ej ens trätfat henne; förmodligen hade
geväret ej varit omsorgsfullt riktadt. Denna lejoninna
var påtagligen ett djur i sina bästa år med vacker
hud och präktiga långa tänder, men mager var hon
och hade ingenting i magen, så att hon var desperat
af hunger. Det är hungern, som stundom gör
lejonen utomordentligt djärfva, isynnerhet nattetid, och
det ligger sanning i hvad en erfaren lejonjägare,
gamle Jan Viljoen, engång yttrade till mig: ett
hungrigt lejon är en värklig satan och fruktar ingenting
här i världen." (Forts.)
Trofasthet.
Af Björnstjerne Björnson.
Korta på slättbygden i min hemtrakt bodde ett
fSsZ äkta par med sex söner; de sträfvade troget på
en mycket stor men vanskött gård, till dess att ett
vådahugg ändade mannens lif, och hustrun satt ensam
kvar med det svårskötta jordbruket och de sex bar-
nen. Hon förlorade icke modet, utan ledde de två
älsta sönerna fram till kistan och lät dem där öfver
deras faders lik lofva henne att sörja för
småsyskonen ocli vara henne till hjälp så vidt Gud gaf
krafter. Det lofvade de, och det gjorde de, ända tils den
yngsta af sönerna var konfirmerad. Då kände de sig
lösta från sitt löfte, den älsta äktade enkan efter en
heminansegare, och den näst älsta kort därefter
hennes välburgna syster.
De fyra återstående bröderna skulle nu styra
det bela, efter att hittils själfva oaflåtligen ha varit
styrda. De kände sig icke synnerligen modiga till
detta; de voro från barndomen vana vid att hålla
tillsammans, två och två eller alla fyra, och gjorde det
ini så mycket mera, som de måste söka hjälp lios
hvarandra. Ingen gaf tillkänna någon mening, innan
ban ansåg sig säker om de öfrigas, ja, i grunden kände
de icke sin egen förr än de hade sett på hvarandras
ansikten. Utan att ha gjort något aftal, var det dock
en tyst öfverenskommelse mellan dem, att de icke
skulle skiljas, så länge modern lefde. Hon själf ville
emellertid ha det något annorlunda och fick de båda
utflyttade öfver på sin sida. Gården hade blifvit
dugtigt uppbrukad; det behöfdes mera hjälp, hvarför
modern föreslog att utlösa de två älsta och dela gården
mellan de fyra. så, att två och två höllo tillsammans
om hvar sin del. Det skulle uppföras en ny huslänga
vid sidan af den gamla; det ena paret skulle flytta
in dit, det andra paret stanna hos henne. Men af
det par, som flyttade ut, måste en gifta sig; ty de
måste ha hjälp till hds och fä, — och modern
namn-gaf den flicka, som hon önskade sig till sonhustru.
Det hade ingen något emot; men nu var frågan
bara: hvilka två skulle flytta ut, och hvem af dessa
två skulle gifta sig? Den älste sade, att han nog
kunde flytta ut, men åldrig ville ban gifta sig, och
livar och en af de andra sköt det också ifrån sig.
Då blefvo de ense med modern om, att flickan
själf skulle få afgöra saken: Och uppe vid sätern en
kväll sporde modern henne, om hon ville flytta in som
hustru på Dalskog, och flickan ville nog gärna det.
Ja, hvem af gossarne ville hon då lia, — ty hon kunde
få hvem lion ville. Nej, det hade lion inte tänkt på.
Så måste hon nu göra det, ty det berodde på henne.
Ja, då kunde det ju bli den älsta; men honom kunde
hon icke få, ty ban ville icke. — Flickan nämnde
då den yngsta. — „Hvarför den yngsta". — Så den
näst yngsta. — „Hvarför inte den näst älsta?" —
„Ja hvarför inte den näst älsta?" svarade flickan; ty
det var honom hon hade tänkt på bela tiden, därför
hade hon icke nämnt honom. Men modern hade anat,
alt ifrån den stund den älsta vägrade att gifta sig,
att då måste ban tro, att den näst älsta och flickan
hade ett godt öga till hvarandra. Den näst älsta
äktade altså flickan, och den älsta flyttade ut med
honom. Huru gården nu blef delad, fick ingen
utanförstående veta; ty de arbetade tillsammans som förr
och bärgade in tillsammans, än i den ena, än i den
andra ladan.
Om en tid började modern bli klen; hon behöfde
hvila, följaktligen hjälp, och sönerna kommo öfverens
om att städja en flicka, som eljest gick i arbete där.
Den yngsta skulle fråga flickan nästa dag, då de
samlade in löf; ban kände henne bäst. Men den yngsta
måtte länge i tysthet ha tykt om flickan, ty då lian
skulle fråga gjorde han det så underligt, att flickan
trodde ban ville fria och svarade ja. Gossen blef rädd,
gick strax till sina bröder och sade dem, huru galet
det hade gått. Alla fyra blefvo allvarsamma, och
ingen tordes säga första ordet. Men den näst yngsta
såg på den yngsta, att ban värkligen höll af flickan,
och att det var därför som ban hade blifvit rädd.
Hau anade med detsamma sin egen lott, den att
förbli ungkarl; ty skulle den yngsta gifta sig, så kunde
han icke. Det var litet hårdt, ty ban hade själf
en, som ban tykte om; men det var nu intet att göra
åt den saken. Han sade då det första ordet,
nämligen att de vore säkrast på flickan om hon blef hustru
på gården. Strax som en hade talat, voro de andra
ense, och bröderna gingo för att tala med modern,
Men då de kommo hem, hade modern blifvit sjuk på
allvar; de måste vänta tils hon blef frisk, och då hon
icke mera blef frisk, höllo de åter råd. Därvid dref
den yngsta igenom, att så länge modern låg, skulle
de icke göra någon förändring; ty flickan borde icke
få flera att sköta än modern. Därvid blef det.
I sexton år låg modern. I sexton år vårdade
den blifvande sonhustrun henne tyst och tåligt. I
sexton år möttes sönerna hvarje kväll vid hennes säng
för att hålla andakt, och om söndagarna äfven de båda
älsta. Hon bad dem ofta i dessa tysta timmar att
komma ihåg den, som hade vårdat henne; de förstodo
hvad hon menade, och lofvade det. Hon välsignade
under alla dessa sexton år sin sjukdom, emedan den
låtit henne smaka eu moders glädje intill det sista,
hon tackade dem vid hvarje sammankomst, och en gång
kom sålunda den sista.
Då hon var död, möttes de sex sönerna för att
själfva bära henne till grafven. Här var det sed, att
äfven kvinnor följde med till grafven, och denna gång
följde bela socknen, män och kvinnor, alla som kunde gå,
ända ned till barnen. Först klockaren som försångare,
så de sex sönerna med kistan, och därefter bela
socknen, alla sjungande, så att det hördes en
fjärdings-väg bort. Och då liket var jordadt och de sex hade
skofiat igen grafven, drog bela tåget in i kyrkan, ty där
skulle den yngsta vigas med detsamma; de ville ha
det så, bröderna, emedan det ena i grunden hörde
tillsammans med det andra. Här talade prästen, som
var min nu aflidne fader, om trofasthet, och talade så,
att jag, som tillfälligtvis hade kommit tillstädes, tykte,
då jag kom ut igen ur kyrkan, att det stämde ihop
med fjällen och sjön och storheten i bela nataren.
Helsingfors Djurskyddsförening,
i spetsen för hvilken står skalden Z. Topelius, liar med
anledning af det grymma utrotningskrig, som höst och
vår föres emot våra nordiska flyttfåglar under deras
flykt öfver medelhafskusterna, beslutit tillsända
drottningen af Italien nedanstående adress, för hvilken
underskrifter samlas från särskilda djurskyddsföreningar
i Sverge, Norge, Danmark, norra Ryssland ocli Finland.
Till hennes majestät drottningen af Italien.
Eders majestät!
Vi djurskyddsföreningar i den europeiska norden
hafva med mycken bedröfvelse erfarit, att våra här
liemfödda mindre flyttfåglar, hvilka om hösten tåga
till sydliga länder och om våren hit återvända, blifva
till många lmiulradetusental jagade och dödade under
sin flykt öfver medelhafskusterna. Vi hafva
förnummit, att våra mest älskade sångfåglar ocli med dem
äfven svalan, som öfver alt hos oss är fridlyst i
folktron, utan misskund dödas i Eders majestäts rike och
närgränsande länder, icke till hungrandes näring, utan
såsom en läckerhet eller prydnad för de rika. Det
har gått oss nära till hjärtat, att detta sköna, af Gud
välsignade Italien, som vi lärt oss beitndra och älska,
vill blifva en graf för våra korta nordiska vårars
budbärare, våra skogars sTingare, våra barns förtrogna
vänner, våra åkrars och trädgårdars omistlige
bundsförvanter. Vi kunna icke tro, att Italiens rättänkande
folk, af hvilket vi lärt vår högsta bildning och vår
ädlaste konst, skall längre tillåta ett barbari, som detta.
Vi förstå, att en beklaglig folksed kan utrotas
endast genom långsamt mognande öfvertygelser. Men
i Eders majestät klappar Italiens hjärta, öppet för
rättvisan, öppet för ädelmodet, såsom det är öppet
för alla naturens lifvande intryck. Därför våga vi
genom Eders majestäts högsinta bemedling vädja till
det italienska folkets rättskänsla. Vi bönfalla med
vördnadsfullaste tillit, att Eders majestät täckes taga
de förföljda nordiska flyttfåglarna under sitt höga
beskydd och, på det sätt Eders majestät finner
lämpligast, utvärka lagar samt befordra öfvertygelser, i
ändamål att höst och vår freda dessa våra pilgrimers
färd öfver Italien och närgränsande medelhafsländer.
___(S^___
FRÅN FRÄMMANDE LAND |§
© ©
Freden i Europa. Från Tyskland meddelas, att
enligt uppgift af Kejsar Vilhelm själf,
försvarsförbundet mellan Tyskland, Österrike-Ungern och Italien
förlängts för en tid af ytterligare sex år.
Underrättelsen härom kan med skäl betraktas som en
säkerhet för den europeiska fredens fortbestånd under dessa
år. Detta så mycket mer som i de båda
stormakterna Ryssland och Frankrike de styrande männen
visat sig vara fredsvänner.
En ytterligare garanti för världsfredens
bevarande under de närmaste åren är Englands
benägenhet att ställa sig på tremaktsförbundets sida.
Skördeutsikterna. Trots tidigare ogynnsam
väderlek gör man sig nu säker på en god medelskörd
i Ungern, på grund af tillförlitliga dagligen ingående
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
