Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 113
Helsingfors den 5 Augusti
1891
LÄND och STAD.
ILLUSTRERAD VECKOTIDNING FÖR MENIGE MAN
Prenumerationspris:
tör helt år................3 mk 50 penni.
„ halft ..................2 „ —
.. kvart..................1 „ 25 „
H r*
Märk! Postafgifterna och ersättning för
hembär-ningen i Helsingfors äro häri inberäknade.
Redaktörer:
Doktor P, NORDMANN (utgifvare) och
magister E. LAGUS.
Tidningen utkommer hvarje
ONSDAG.
m^ –––––––rgffl^
Prenumeration
emottages ä, alla postanstalter samt i Helsingfors i
Lau-rents tidningsdepot, Nya vattenserveringen, Friis
bokhandel och tryckeriet Unionsgatau 20.
Annonser
à 15 penni för petitrad kunna inlämnas å tryckeriet
Unionsgatan 20.
Lösnummer à 10 penni.
"5*3.
sände henne regelbundet penningar, ocli de fortsatte
att brefväxla ända till hennes död, utan att de
någonsin träffades.
Jolin Ericsson var en ömhjärtad och känslig man
på sitt sätt, men lians förstånd beherskade alltid lians
känslor, och han var i ovanlig- grad oberoende af
dessa. Den mest framstående känslan var hans
tillgifvenhet för sin moder, ehuru det fans tider af ifrigt
arbete då äfven hon tyktes vara bortglömd.
Beträffande hustrun tyckes Ericsson senare hafva önskat
att hon skulle dela lians framgång i Amerika; ett
bref till honom från hennes syster visar nämligen att
lian en gång betalt öfverresan, ehuru hon vägrade
att fara.
Beacli-Street är en kort gata i västra New-York,
som mynnar ut vid Hudsonfloden. Vid den tid dä
Ericsson flyttade dit (1864), utgjorde den södra gränsen
af S:t Johns park, mot hvars ståtliga trädgrupper
Jolin Ericssons fönster vettade. Den flitige
ingeniören brukade om vårarna stå vid det öppna fönstret
och med förnöjelse skåda knoppande bokar och
kastanjer. Han älskade att se gröna gräsmattor och
JOHN ERICSSONS FÄDERNEHEM.
blommor och sökte med växlande framgång
vidmakthålla en blomsteranläggning på sin lilla gårdsplan.
Hushållet vid Beacli-Street förestods i många år
af en liten rask irländsk kvinna. Hon var mycket
van vid sin husbondes egendoniliglieter och visste på
pricken hur länge de två brödkakor, som ständigt
prydde spiselkransen i lians matsal, skulle stå där för
att bli tillräckligt hårda för att lian skulle kunna äta
dem, hon visste huru många knappnålar det behöfdes
för att fästa lakanet öfver hans madrass, så att det
blef ofelbarligen slätt o. s. v. Hon förstod att göra
åtminstone en medlem af kvinnokönet oumbärlig för
den man, som trodde sig fullständigt kunna undvara
detta.
*
Jolin Ericssons vänfasta och hjälpsamma
sinnelag-är tillräckligt bekant för att behöfva vidare
framhållas, Hans inkomster voro under en stor del af lians
lif mycket stora — liksom ock naturligen utgifterna
för hans många experiment ech undersökningar. 1871
skref lian till en släkting att lians inkomst ej uppgick
till mera än 70 000 kronor om året, då han ej längre
deltog i några mekaniska spekulationer. Hans kapital
uppgick nämligen till omkring en miljon kronor,
hvarjämte han besatt egendom till ett värde af omkring
150,000 kronor. Kapitalet ville ban på inga vilkor
röra, „då jag byser stor fruktan för att bli fattig på
min ålderdom". Inkomsten däremot använde ban på
sina solundersökningar och åt sina „pensionärer".
Bland dessa voro många som förut varit medhjälpare
i hans stora företag, men som nu voro gamla och ej
i stånd att försörja sig. För dem af hans släktingar,
som behöfde hans bistånd, stod hans hand alltid
öppen, och till alla sände han presenter och vänliga bref.
Stor var ock hans
frikostighet mot
nödlidande i Sverge vid
missväxtår och vid eldsvådor.
Men det var ej blott i sitt
hemland han utöfvade
välgörenhet; äfven i
Amerika var han de lidandes
vän. Ingen tiggare, som
bad om mat, fick gå
obön-liörd från hans hus, ocli
det kunde falla honom
in att en kall dag låta
hämta upp en pojke, son»
sprang barfota på gatan
i kölden, låta ge honom
varm mat och köpa skor
åt honom. —
Ehuruväl", sade han, Jag själf
vid den där åldern
brukade tycka om att springa
ute barfota när det var
kallt". De fattiga och
värnlösa hade alla i
honom en god vän, son»
med råd och dåd hjälpte
dem till rätta.
Ericsson var stolt
öfver sin fysiska kraft
och han hade goda skäl
att vara det. Det misshagade honom att se de
framträdande tecknen till ålderdom, och då hans hår
började gråna, tog ban konsten till hjälp för att dölja
det. Han gjorde ingen hemlighet däraf och
förklarade att lian gjorde så för att tillfredsställa sill egei»
smak. Det var obehagligt, sade lian, att se sina gråa
lockar i spegeln.
Ericsson hyste förhoppning om att få lefva
århundradet ut, men hans enda önskan var att till sin
lefnads slut få behålla sin arbetskraft. Arbetet var hans
enda nöje. Hans närmaste vänner gingo bort före
honom, och han inskränkte på sistone sitt umgänge
Smådrag ur John Ericssons lif.
VSt"i ha i en af fjolårets nummer (N:o 20) af
tid-ningen meddelat en kort framställning af den
berömde svenske uppfinnaren John Ericssons lif
och viktigaste uppfinningar såsom text till ett porträtt
af den snillrike mannen. Då vi nu äro i tillfälle att
i bild visa våra läsare Ericssons barndomshem, den enkla
stuga i Värmlands bygd, där denne Sverges store
son föddes, vilja vi på samma gång genom att
anföra några smådrag ur hans hemlif söka gifva en bild
af honom såsom människa, för denna gång förgätande
hans betydelse som en af världens förnämsta uppfinnare.
År 1826 "öfverflyttade Ericsson till England. Han
var på den tiden en angenäm, sällskaplig och ståtlig
ung nian, som var ytterst noggrann rörande sin dräkt
och sitt yttre uppträdande. Bland hans första
bekantskaper i England var hr Charles Seidler. Denne liade
en då mycket ung halfsyster Amelia Byam, hvilken
under årens lopp uppväxte till en ung dam, mycket
vacker, intelligent och musikalisk. Mellan Jolin
Ericsson och den unga
Amelia uppstod ett tycke, och
och då lion var 19 och
han 33 år gammal, gifte
de sig. Brölloppet stod
den 15 oktober 1830.
Ericsson yttrade trettio
år eftei’åt, att han ej
besökt en kyrka på länge,
undantagandes „denna
morgon, då han var nog
oförsiktig att gifva ett
löfte som var svårt att
hålla".
Då John Ericsson
183’.) reste öfver till
Amerika, synes det till
en början ej ha varit
lians afsikt att stanna
där. Han åtföljdes ej
häller då af sin hustru,
ehuru hon ganska snart
följde efter honom.
Fru Ericsson var ei»
ståtlig dam; hon hade
något manligt i sina
anletsdrag, men förde sig
med kvinligt behag.
Hennes skönhet och värdiga
sätt gjorde, att hon
observerades i hvilket sällskap hon än befann sig.
Hennes man var stolt öfver hennes skönhet, liksom hon
var det öfver hans snille, men hans tankar voro för
mycket riktade på hans arbeten för att lämna honom
tillfälle till att egna sig åt hemmet. Hans hustu var
ej den kvinna som fann sig i att bli försummad och
var, som hennes man sade, ^svartsjuk på en
ångmaskin". Hon tröttnade på sin ensamhet och tykte ej
häller om Amerika; då hennes man var inbegripen i
en alt ifrigare kamp för lyckan, beslöts det till sist
att hon skulle återvända till sina släktingar i Engand,
till dess Ericsson finge tillfälle att återvända dit. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 14:46:22 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/landostad/1891/0113.html
