Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•130
LAND OCH STAD.
N:o 51
■dela sig på 13 skoldistrikt, och enär tvänne af dessa
redan äro försedda med skolor, 11 nya skolor
inrättas.
Då detta komitéförslag behandlades vid allmän
stämma, beslöt kommunen att godkänna det till alla
<less delar och vidtaga åtgärd om dess bringande i
värkställighet.
Kampen mot rusdryckerna i Finland.
(görtfättuiiig frflit föreg, nummer.)
, ykterhetsrörelsen, som framkallat en mängd för-
euingar i olika delar af landet, waim i enhet
od) styrka, då dessa såsom filialföreningar
lin-fcerordnat fig "Nattiuden ystäwät" t Helsingfors. Till
intressets uppehållande bidrogo äfwen de årligen
åter-iommaude allmänna nykterhetsmötena; det första hölls
1883 i flbo. ©euom utsändande as föredragare,
ut-gifware af talrika uykterhetsfkrifter od) tidskrifterna
„Nykterhetswäuuen" od) „3laimmairut" hafwa
rusdryk-keruas motståndare sökt göra den stora allmänheten
uppmärksam på sin sak od) äfwen lyckats winna många
anhängare.
äfwen wid landtdagen hafwa de genom dr sl.
©ranfelt od) några andra sökt styra
brämtwinslagstift-ningen efter sin önskan. Nesultatet af deuna sträfwan
wid senaste ständermöte utföll wifst icke efter absolu=
tisteruas önskan, men på det stora hela kunna de do<k
wara belåtna med de flesta af de nya paragrafer, fom
Antogos.
9Bi wilja i det följande efter „Nykterhetswännen"
anföra hufwudfuntman af de beslut, som af
laudtda-gen fattats i rusdrhcksfrågait.
Hwad bränwiustillwärkningen beträffar, är
främst att märka, att skatten sör litern ljöjts srån 62
till 65 penni.
9lnfwarsbestämningarna hafwa förändrats till
of-wereusftämmelfe med den nya strafflagen, och böterna
tillfalla uteslutande kronan. J stället för de
ande-lar, som hittils tillfallit angifware od) åtalare, berat=
tigas regeringen attutgiswa särskilda belöningar åt
åkla-gare eller andra, som ådagalagt synnerligt nit wid
upp-täckande od) beifrande af brott emot denna förordning
Ingående bränwinsförsäljningen innehåller
§ 2 en miktig bestämning, hwarigenom tillwärkare
för-bjudes att försälja sin wara åt andra än återförsäl-
jare. 33rott häremot straffas för första resan med bö*
ter från 150 till 1,000 mk., tredje resan medsör utom
böter tillwärkningsrättighetens förlust.
Minsta mängden, som sår utminuteras, är fråu
.21/2 nedsatt till 2 liter.
Nya bestämningar hafwa införts om
utskanknings-bolagen. Städerna kunna ester behag bortgifwa
rät-tigheter till ntminutering od) utskänkning af in- od)
utländska spritdryder antingen helt och hållet eller
del-wis åt dessa bolag. §8olag, som erhållit uteslutande
rätt, kan berättigas ntarreudera särskilda hotell- eller
restauratiousrättigheter samt utminutering af
utland-ska spritdrycker äfwen åt enskilda. 2lf wins tmedlen
tillfalla tre femtedelar staden och twå
fem-tedclar statens kommuuikatioussond.
23ränwinets styrka, som hittils warit bestämd till
40 procent, får numera nedgå till 35.
9lll bränwinsutmiuutcring förbjudes ide blott
un-der marknadsdagarna, fåsom nu, utan äfwen dagen
därförinnan.
apotek får hwarken sprit eller eter försäljas
utan läkarerecept och alkohol innehållande läkemc-
del i handköp högst V20 liter.
Till bränwin räknas alla mera än 22 procent
alkohol innehållande drycker; gränsen sålunda sänkt
med 3 procent.
©11 wiktig och genomgripande förändring,
hwar-igenom den finska bränwiuslagens hela karaktär för
all framtid förändrats, ha wi likwäl här icke berört:
Deu att lagen icke mera antagits på bestämd tid utau
tillswidare.
Då nu gällande bränwinslag är antagen endast
till utgången af 1892, måste den nya lagen i den
form den erhållit genom ständernas beslut, bliswa
gäl-laude srån början af år 1S93.
Kräftpåtaren.
^ (Slut.)
’]|V/jf ickelsmarknad tog Mårten tösen med till stån.
,Sedan de utiättat en mängd ärenden, bjöd
lian henne på middag på hotellet, kaffe ocli vin.
Därpå gingo de ut, och så köpte lian silkessjalett och
brudpsalmbok till henne. Hon fick själf välja
bådadera. Hon gjorde det med strålande ögon.
— Och så fara vi hem! sa han.
— Klockan är ju inte mer än 2! sa hon. Ska
vi inte gå ner och titta lite på karusellen ocli höra
på positivspelarne ? Annars har man ju inte varit
till marknads!
Hon liade lagt sin hand på hans arm, men han
rykte den våldsamt undan.
— Den, som sätter sin hand till plogen ocli ser
tillbaka, han är icke bekväm till Guds rike! sa lian
hårdt.
Hon blef likblek samt räkte honom långsamt
ocli med en obeskriflig blick silkessjaletten och den däri
inlagda psalmboken.
I detsamma gick husaren förbi, tämligen onykter.
— Se på de där två! sa han. Ska de heliga
ut och profetera?
Mårten vårdade sig inte ens om att svara, men
tösen blef eldröd af harm.
— Kom, gamla galanta, sà ska vi dricka bier!
fortsatte husaren, sluddrande på målet.
— Får tiggaren sitta vid gillesbord, äter han
inte svinamat, om han inte är född till svin! sa hon
och vände honom föraktligt ryggen.
— Vi ä alla födda till Guds liknelse, sa
Mårten blidt.
Och så reste de liem. Under vägen frågade han
mycket om hennes barndom. Men boken och sjaletten
gaf han henne, då de packade upp efter hemkomsten.
Med en både öm och allvarlig blick.
Sommaren efter satt Mårten en kväll bak åhällen
och tog kräftor. Det var det bästa Elisa visste.
Och som han satt där, hörde lian, att där
talades oppe i höstacken öfver honom.
Han kröp oppför hällen och lyssnade: det var
som han hade haft en knif i bröstet: han kände olycka
i luften.
— Du är utledsen på 111ig, sa den ena.
Och det var Elisa.
— ja, det är jag: låt bli mig! Du är ett troll
och jag ett kreatur. Kreatur ä vi bägge två.
Det var husarens röst.
— Men du vet ju att jag är bara glad vid dig,
sa hon.
— Så mycket uslare då att du går och håller
helt med Mårten — det är lian för god till: han tror
på dig som på Evangelium.
— Ska vi gifta oss då? Vore lian inte så dum
som en af hans egna göingeträskor, kunde ban väl
begripa, att jag inte kan gå i åratal ocli vara glad vid
en sådan dödbakad fästeman — lian har inte så
liiyk-ket som gett 111ig en kyss en gång. Jag liar lif i
blodet — ska vi gifta oss? Svara på fläcken!
— Jag törs inte! sa han låugt om länge.
— Törs du inte??! Jo, det var tacken!
— Jag vet ju inte 0111 du inte — när du
be-droge mig för en annan!
Först blef hon blek som döden och blicken brann.
Så slog hon armarne 0111 halsen på honom och kyste
honom, så ban kunde inte andas.
— Gud hjälpe den, som blir fången i synden!
sa han ocli sjönk ihop som han liade varit maktlös.
— Ty syndens lön är döden! sa Mårten, som stod
inpå dem med hvita skälfvande läppar.
Och i ett tag tog han husaren och slängde
honom ner 0111 åhällen, som det liade varit en vante.
Det sa kvass långt nere, men så hördes där
ingenting mer.
Tösen blef stel af förskräckelse — hon trodde
ban skulle slänga henne efter. Hon drog ner
hufvudet mellan skuldrorna ocli väntade.
Men med ett skrik föll Mårten framstupa i
stak-ken — blodet välde fram öfver läpparne på honom
som en ström.
Tösen satt öfver honom flera timmar, tils folk
kom och bar honom hem.
Se’n vakade hon öfver honom, natt och dag —
det var som hon hade blifvit alldeles galen i honom
efter den där gärningen: där var således ändå lif i
honom! Och ruter också!
Och när han första gången slog opp ögonen och
det såg ut som han hade fått sitt förstånd igen, föll
hon på knä, släpade sig bort till honom, ropade och skrek.
— Slå 111ig, spotta på mig, trampa på mig, men
tag mig till godo igen — annars dör jag!
Strax såg det inte ut som han hört hvad hou sa.
Äten när han suttit lite, började ögonen tindra på
honom, och så sa han med ett eget, sluddrande mål,
under det han skrattade så hemskt att hon tyckte
blodet isas i ådrorna:
— Nää! En sådan en stor kräfta! Kom,
kräftan ! Kom kräftan! Det måtte vara den som klämde
itu hjärtat på mig nere vid ån? Först låg hon i
stacken och koktes och var eldröd och se’n knep hon
hjärtat midt af på mig. Och så tog hon bägge
bitarne och slängde ner 0111 åhällen vid damhållet —
jag hörde själf, att det sa kväsa! Det var en
helvetes Instig kräfta! Se, så hon slår med klorna! Men
jag skall väl vrida hufvudet af dig — åliåå! Det
är den gamle ormen!
Och därmed flög han rakt i strupen på henne,
och liade hon inte hunnit ge till ett skrik, så folk
liade kommit in och frälst henne, hade han så visst
strypt henne.
Men efter den dagen blef han lite halftokig, så
han sa alt hvad han tänkte — ocli det kunde vara
klokt nog ibland. Till Elisa sa han aldrig någonting,
se’n han kommit på benen igen, och rörde aldrig vid
henne — det var som han inte sett henne.
Husaren hade knäkt refbenen och låg på
lasarettet långa tider. Men där blef aldrig nå’nting af
det för resten: det hette att han liade trillat ner för
åhällen ocli slagit sig. Ocli det hade han ju också
gjort.
Strax efter lians hemkomst fråu lasarettet gick
Elisa bort till honom. Hvad de talade samman vet
ingen, men strax efter gifte de sig, och jag tror att
åtminstone hon i ånger och bot fann nåd för sin stora
missgärning — som hon för resten fick höra hvar
gång husaren hade varit på rummel, liksom han inte
skulle varit delaktig i den. Kvinnan får gärna lida
värst för sina fel, och det är rätt, för när hon
syndar, gör hon alltid en till olycklig. Och stundom två!
sa riksdagsmannen.
Jag hörde på Mårten en kväll, sa han, när han
satt nere på åhällen ocli pratade för sig själf, ocli
jag glömmer det aldrig: det var som det hade börjat
frysa i hårspetsarne på mig. Kanske pratade han för
resten mera med en stor kräfta, som han hade på knä’t
och klappade så att hon sträkte alla benen ifrån sig
och låg som hon liade sofvit. Kanske hon för resten
var död — jag vågade mig inte så nära.
— Såå ja, du! Nu har du dansat ut, sa han.
Det kan göra dig godt att vara stilla en stuud fråu
det evinnerliga sprattlandet! Nå! Akta dig, annars
smiter jag dig ner för åhällen — se’n får du gå på
kryckor. — — T vi, ditt leda! Jag tror du har bruna
ögon! Vänta du tils du blir stekt i den eviga elden
då bli de nog röda i stället! Såså! Hm! Du är
alt bra vacker ändå, ditt leda troll! Men hvad du
är svart i nacken! Hvem är det du liknar i nacken ?
Det var visst en annan kräfta, den, som klämde mig
i hjärtat. Alla ha ni svart nacke. Se där — vred
jag inte nacken af dig ändå, du! Ner om hällan!
Kvassss! Det säger alltid kvass!
Så slog han till ett flatskratt.
Men så började han skälfva i alla leder, föll ner
framstupa och snyftade högt.
Ja, det är Mårten kräftpåtares historia.
Ungefär så berättade åtminstone den gamle
riksdagsmannen den för 111ig en gång för flera år sedan.
Ur „Hägringar" af Henrik Wranér.
Om dialektforskningens vikt och betydelse.
,Mti det vid de västfinska studenternas lotteri till förmån
för en svensk folkhögskola i Kimito utdelade
festbla-<^ det „Gjallarhornet" ingår bland andra följande
beaktansvärdt uppsats.
I)et fans en tid, då åsikten, att våra dialektord blott
voro ett slags rotvälska, en förvrängning af skriftspråket,
till ocli med bland vetenskapens idkare gjorde sig gällande.
Men sådana män som Stjernhjelm, Ihre, Hof, Rydqvist,
Säve 111. fl., hafva genom sina arbeten fört
dialektforskningen framåt, stält den i en rätt belysning, så att numera
icke blott vetenskapsmän, utan äfven andra bildade
personer börjat inse, att den är en vetenskap värd erkännande.
Likväl komma årtionden att förflyta, innan den stora all-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
