Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•134
N:o 51
i resultaten af själfva arbetet. Men att sammankalla
dem ocli tvinga dem att anlägga vägar, på hvilka
ingen skall färdas, eller palatser i hvilka ingen skall bo,
och detta under förevändning att skaffa dem arbete —
detta skulle vara orimligt, och de skulle säkerligen
med skäl invända: detta arbete är onödigt, vi vilja
hällre arbeta för vår egen räkning.
Det förfaringssätt, som består i att låta
medbor-garne bidraga med penningar i stället för med arbete,
förändrar ingenting i dessa allmänna resultat.
Skilnaden är blott den, att genom det sistnämda
förfaringssättet slippa de, hvilka staten sysselsätter, ifrån
sin andel i förlusten, medan deras öfriga landsmän få
bära denna andel jämte sin egen.
Såsom tillfällig åtgärd under en kris eller en
sträng vinter kan denna mellankomst af de
skattskyldige hafva goda värkningar. Den värkar på samma
sätt som försäkringsväsendet. Den ökar hvarken
arbetet eller lönen, men den tar (i förväg) en del af
arbetet och lönen under de vanliga tiderna för att
därmed — visserligen med förlust — hjälpa under
de dåliga tiderna.
Såsom ett ständigt, allmänt, systematiskt medel
är den ingenting annat än ett ruinerande nan spel,
om omöjlighet, en motsägelse, som visar oss en smula
nppmuntradt arbtte, som man ser, ocli döljer mycket
hindradt arbete, som man icke ser.
Hvad nytt från stora världen?
Under sommaren hvilar storpolitiken säger man.
De höga herrar, som styra och ställa om folkens och
ländernas öden, tänka då på eget välbefinnande, resa
på besök eller sköta privatangelägenheter fjärran ifrån
hufvudstädernas buller och bråk. Folkombuden
sammanträda ej häller sommartid för att stifta lagar, och
sålunda finnes äfven på detta håll mindre politik att
omtala.
Smånotiser 0111 ett och annat som händt fylla
emellertid de politiska tidningarnas spalter. Se här litet
som prof. Kejsar Vilhelm gjorde en resa till Norge
och besökte Nordkap. Under färden stötte ban sitt
ena knä, och nu har man skrifvit och telegraferat till
höger och vänster om lians hälsotillstånd; somliga
påstå att lian är mycket sjuk, andra åter att han är
alldeles frisk.
Under det kejsar Vilhelm varit borta från sitt
rike har hans f. d. mäktiga rikskansler Bismarck vid
badorten Kissingen fått emottaga upprepade hyllningar.
Unga damer hafva dagligen uppvaktat gubben med
blommor, och de tyska studentkårerna hafva genom
en deputation öfverlämnat till honom en hedersgåfva.
I England rusta sig de båda partierna, som kämpa
om makten, till valstriderna i höst. Det är brukligt
därborta att de som iunehafva platser i parlamentet
eller som söka att vinna inträde dit på offentliga möten
uttala sig i alla de frågor, som stå på dagordningen.
Sålunda får den stora allmänheten alltid veta, hvad
deras förtroendemän tänka och hvad de ämna arbeta
för. Mycket möjligt är att regeringspartiet med
Salisbury i spetsen denna gång komma att draga det
kortare strået, ty deras motståndare „den gamle, store
mannen" Gladstone har under det sista året vunnit
många nya anhängare både i England och i det
af engelsmännen sedan århundraden tillbaka förtryckta
Irland.
Från Frankrike förspörjes det knappast annat än
hurrarop för Ryssland. De lättrörliga fransmännen,
som i ryssarne se bundsförvandter i en stundande kamp
mot Tyskland, blefvo så hänförde af det emottagande
deu franska tlottau rönte i Croustadt och Petersburg,
att de nu riktigt grundligt måste ropa ut sina
sympatier. Flere af de sansade bland dem hafva dock
redan manat sina hetlefrade landsmän att icke gå alt
för långt och genom opassande demonstrationer göra
sig löjliga i andra nationers ögon.
Dagens viktigaste nyhet är otvifvelaktigt
export-förbiidet för råg från Ryssland. Öfveralt har det väckt
uppseende, och på flere håll hafva sädesprisen stigit.
St. D-.s korrespondent skrifver från London den
14 augusti.:
Spannmålsmarknaden, isynnerhet hvad råg angår,
är mycket upprörd och priserna stiga dag efter dag.
Ställningen för de råg-konsumerande länderna är också
mycket allvarlig sedan den ryska regeringen utfärdade
sitt oväntade exportförbud mot råg. „ Daily News"
angifver positionen sålunda: inportbehof för
Tyskland..........................3,500,000 quarters
Holland............................1,000,000 „
Sverge och Norge................1,500,000 „
Italien............... 500,000
Tillsammans 6,500,000
Öfverskott öfver behofvet i Ame-
_rika 1,000,000
Brist 5,500,000 quarters
I Tyskland yrkar man så godt som enstämmigt
på att spannmålstullarna måtte afskaffas; den fattigare
delen af befolkningen kommer annars att gå en svår
tid till mötes, då brödfödan blir dyrare dag från dag.
Ryssland har äfven stort men af missväxten; kursen
sjunker snabt. I går var inköpskursen för rubeln Fink.
2:52. Nya Ryska banksedlar komma att utfärdas till
ett belopp af 25 miljoner rubel —
Nödeu i den ryska provinsen skildras i korr. från
en prästman i guvernementet Kasan till Mosk. Ved.
i de mörkaste färger. Han säger att, så svårt det
än är att se en vanlig sjuk, det dock är ännu tyngre
att skåda människor, lidande eller döende af hunger.
— I hans församling finuas många, säger han, som
föda sig med endast rötter och blad. Få de en bit
bröd, så äta de deu icke själfva, utan ge den åt sina
barn. I en by, bestående af 145 hus, ha endast 20
familjer vanlig föda. Några af de nödlidande taga
pröfningen med tålamod; andra råka i förtviflan; en
del slutligen räknar på medmänniskors hjälp.
Nov. Vr., som redogör för korns innehåll,
tilllägger att det i betraktande af detta sakernas läge i
många delar af Ryssland blir nödvändigt att taga sin
tillflykt till den allmänna välgörenheten och organisera
insamlingar för de nödlidande. Tilsvidare sväfvar man
emellertid i okunnighet, hvart de insamlade medlen
skola sändas för att komma de nödlidande till godo.
Guldbörsen.
£Jau var nära att utstöta en ed, då en knackning
på dörren hördes, som plötsligt kom hans vrede
att lägga sig.
— Det är gossen, sade han lugnt.
— Inte ett ord om det här! utbrast modern.
Hon gick och låste upp för siu son, som kom
från skolan.
Peter flög sin mor om halsen, skyndade därpå
fram till fadern och ropade:
— Jag har blifvit nummer ett i klassen!
— Det är präktigt, sade fadern och kyste
honom. Du är en duktig och bra pojke.
Barnet öppnade sin skolränsel för att visa sin
betygbok och tog samtidigt fram ett glänsande föremål.
— Hvad är det där för något? frågade fadern
hastigt.
— Det är något som jag hittat på gatan,
svarade barnet lugnt. Jag skulle genast ha gått till
polisstationen med det, men jag ville så gärna komma
fort hein för att tala om för er att jag blifvit
nummer ett.
— Det är bra, svarade modren, gå nu in ocli
läs dina läxor.
Under det hon förde gossen in i ett annat rum,
hade fadern redan tagit föremålet, som barnet hittat,
och närmare undersökt det.
Det var en penningbörs af guldtråd. Han låste
upp den, och en mäugd guldmynt föllo ur den och
rullade fram på bordet. Medan barnet läste sina
läxor, räknade föräldrarna 220 francs i guld.
— Om de här pengarna tillhörde oss, utbrast
fadern i förbittrad ton.
— Och hvarför skulle de iute kunna tillhöra oss?
svarade hustrun sakta.
— Hvad säger du, Louise? Lägg undan börsen.
... Vi kunna tala om det, när barnet kommit i säng.
Han satte sig borta i ett hörn utan att säga ett
ord. Hau vågade knapt se på sin hustru, som lagade
i ordning middagen.
De åto under tystnad. Innan Peter gick till
sängs, förhördes han hvar afton på sina läxor, och då
ban sagt goduatt, voro föräldrarna ensamma.
Efter en lång paus sade mannen:
— Louise, de här pengarna tillhöra inte oss. Vi
måste lämna dem tillbaka.
I början svarade hou iute. Det försiggick
tydligen en hård kamp inom henne . . . Men frestelsen
var för stark, och till sist segrade den.
— Du får göra som du vill, sade hon i vredgad
ton, men betänk dig noga, innan du fattar ett beslut.
Den här börsen är af guld, pengarna som den
innehåller tillhöra altså rikt folk. Och livad är en sådan
summa för rikt folk? . . . Jag tappade en gång en
60 francs, fick jag dem tillbaka? Och de lågo ändå
i en portmonnä, som var försedd med mitt namn och
min adress ... En annan gång tappade jag, som du
vet, den broscli som du gett mig på min födelsedag.
Den bar mina initialer, ocli vi satte den i tidningen
för att få igen deu, men fick vi den? Om vi nu hade
den kunde vi pantsätta den, och så hade vi mat för
ett par dagar till: . . . Och hvad ha vi gjort för att
bli så olyckliga? ... De här pengarna skulle hjälpa
oss på benen igen och sätta oss i stånd att söka
arbete på andra ställen . . . jag vill inte att mitt barn
ska lida nöd! . . . Och hyran, hur ska vi kuuna
betala deu?
Mannen afbröt henne plötsligt.
— Låt oss lägga oss, sade han kort, vi kunna
tala närmare om saken i morgon.
De tillbragte en orolig natt och sofvo dåligt.
Nästa morgon vaknade gossen först och kom och
kyste dem i sängen.
— Jag måste skynda mig, sade ban, om jag ska
hinna bära börsen till polisstationen, innan jag går till
skolan.
Föräldrarna sågo på hvarandra ocli rodnade.
— Ja, du har rätt, mitt barn, sade modern.
— Jag ska följa med dig, sade fadern.
Kort därefter gingo de båda, fadern och sonen.
Då mannen sade sin hustru farväl, hviskade hon till
honom:
— Skynda dig! När du kommer tillbaka, ska
vi bestämma hvad som är att göra.
Fadern gick med långa steg, och gossen trafvade
gladt bredvid honom och höll honom i handen. Då
och då sade ban:
— Hvad din hand är varm, far!
Den olycklige hade feber. Hau tänkte på hvad
hans hustru föregående dag sagt honom, ban skulle
nu lämna pengarna tillbaka, och lian visste inte hvad
de skulle lefva af nästa vecka . . .
Slutligen kommo de till polisstationen.
Då de trädde in, fingo de syn på en äldre man,
som stod och talade ined en af poliserna. Då denne
märkte Jean Chevillè frågade ban:
— Hvad önskar ni?
— Jag skulle lämna en börs, som min son fann
på gatan i går, då ban kom från skolan.
Med dessa ord gaf ban börsen åt polisbetjänten.
Denne vände sig till mannen som ban stod och talade
med, då Chevillè kom in, och sade:
— Det kan man kalla tur! . . . Här är börsen!
— Ja, det är den, svarade mannen, det är min
dotters börs.
— Och ni sade att den innehöll?
— 220 francs.
Polisen räknade pengarna, lämnade därpå dem
tillika med börsen åt den främmande ocli sade:
— Här är er börs, lir Davricourt.
Jean Chevillè ryckte ovilkorligen till, då han
hörde detta namn som lian väl kände till. Davricourt
var en af de största möbelfabrikörerna i Faubourg
Saint-Antoine. Fabrikanten vinkade åt honom och sade:
— Vänta ett ögonblick min vän!
Hau gick siu väg med Jean Chevillè, som blifvit
alldeles blek af rörelse.
— Jag tackar er tusen gången, sade fabrikören
till honom, för att ni lämnat börsen tillbaka, ty det
var ett minne, som min dotter sätter stort värde på
. . . Men låt mig ge er lille gosse pengarna, ni kan
ju sätta in dem på banken åt honom.
Uppmuntrad af hr Davricourts väuliga ton,
svarade Jean Chevillè.
— Jag tackar er, men det skulle vara en
allmosa, och det ha vi aldrig tagit emot . . . Men låt
mig be er om något annat’. . .
— Tala öppet, min vän.
— Jag har arbetat hos en af era konkurrenter,
som slutat upp med sin affär . . . Jag har därför
intet arbete för ögonblicket ocli min hustru inte
häller. Det enda vi önska är att få arbeta!
Fabrikanten betraktade ett ögonblick
uppmärksamt Jean Chevillè. Därpå sade ban:
— Kom till mig om en timme i fabriken, så ska
ni få arbete.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
