Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LAND OCH STAD. 1G7
3lkta öronen for starka skakningar. (Slå ej emot
dem, skrik ej in i dem).
^Peta aldrig i öronen med något spetsigt föremål,
såsom penna, strumsticka, tandpetare-
Främmande kroppar, som inträngt i örat, såaf=
lägsnas blott genom insprutning med ljumt watten.
23äst är det dock att i sådant fall wäuda fig till
lä-karen.
Dm en insekt kommer in i örat, så böj
hufwu-det åt mottfatt sida och droppa olja in i
hörselgån-gen, till dess djuret är dödt.
Nybygget»
Af P. Päivärinta.
gång träffade det så, att min väg gick genom
en dyster ocli vidsträkt ödebygd. Vid halfva
vägen skulle jag trätfa på ett nybygge, hade
man sagt mig. Det var vinter. Då jag lämnade
närmaste gård, där jag rastat, var det redan något
sent på eftermiddagen, och man gaf mig derför det
rådet, att jag skulle taga nattkvarter i nämda
nybygge.
Det gick ej någon annan väg dit än enstaka
spår efter folk, som kört hem hö eller ved; dessa
korsade hvarann i alla riktningar och voro mycket
förvillande.
En häftig och kall vind blåste, så att det hven,
men det föll dock ingen snö ännu. Den bygd, jag
hade att passera, var tämmeligen öppen för vindarna,
ty dels gick väden öfver kärr och smärre sjöar, dels
hade skogen tid efter annan blifvit milsvidt härjad
af eld, och obetydliga björkar och några enrisbuskar
hade intagit dess plats. Orsaken till dessa beständiga
skogseldar var den, att skogen tillhörde kronan,
hvarför de kringboende bönderna ansågo sig utan vidare
kunna bränna stora sträckor af den, för att sålunda
förbättra sitt kreatursbete och sina bär och där i
kronoskogen belägna ängslappar. Kort innan miu resa
hade det varit blida, hvarför bela den öppna flackan
nu var ett enda väldigt isfält, och i den hårda blåsten
ville ej släden hållas rakt efter hästen, utan drefs
ständigt åt sidan, hvilket mycket försvårade och
hindrade min resa. Kvällsmörkret tilltog med hvarje
ögonblick, och vinden tillväxte i styrka, hvarjämte ett
lätt snöfall begynte. Jag försökte gång efter annan
skärpa miu blick för att se efter om ej nybygget
redan skulle synas, men förgäfves. Ingenting syntes,
som skulle antydt närheten af en människoboning.
Då började jag frukta, att jag möjligen ej skulle
finna vägen till nybygget, att jag kanhända hade kört
åt orätt håll, att jag skulle köra vilse på den
förfärliga, öde flackan och tillika med min häst falla ett
offer för stormen och kölden.
Jag lät dock ej förtviflan få makt med mig,
utan sträffvade af alla krafter framåt i den riktning,
som jag ansåg böra vara den rätta; ty någon väg
syntes ej mera till.
Slutligen började fjärran vid horizonten
konturerna af en skog framskymta. Man hade anvisat mig
detta såsom vägledning till nybygget, och på mig
utöfvade denna syn nu samma värkan, som en oas på
den genom Sahara öknar tågande karavanen.
— Där är nybygget, sade jag för mig själf;
där får jag nattkvarter ccli behöfver ej frukta att
utsätta mig för köld och död här ute i mörkret.
Jag körde på ined dubbel fart. Snön började
nu falla så tätt, att jag ej på en famns längd framför
mig kunde urskilja föremålen, och sålunda försvann
skogen åter för min syn. Jag hade nu ej något annat
sätt att bedöma den riktning, i hvilken jag körde, än
att gifva akt på vinden. Sedan jag sålunda kört en
god stund, kom jag till en ung tallskog, men jag
kunde ej upptäcka någon väg, som skulle gjort det
möjligt att komma igenom den. Jag var då tvungen
att binda min häst vid ett träd och till fots begifva
mig lit att söka vägen, hvilken jag också slutligen
fann. Jag ledde nu hästen fram på vägen, och sedan
jag kört en liten stund i skogen, såg jag ett eldsken
skymta fram mellan stammarna. Där är den
efterlängtade gården, tänkte jag glad, och snart var jag
framme vid trappan. En munter brasa lyste genom
den lilla, nytimrade stugans fönster ut på gården,
och jag erfor nästan en känsla af afund mot dem,
som voro därinne i skydd mot det där ute rasande
ovädret. Sedan jag spänt ur miu häst, steg jag in
utan att krusa, önskade god afton och bad om stall-
rum för min häst. Något sådant hade de dock ej
att ge, ty äfven deras egen häst stod blott i en
af-plankning vid ett hörn af ladan, och där fanns ej plats
för en till. Ett litet, gammalt ruckel skulle väl
kunnat upplåtas, men dess dörr var så låg, att hästen
ej kunde komina därigenom, menade de.
Då emellertid stormen och snöfallet där ute
voro så häftiga, att det skulle varit mer än
könslo-löst att låta hästen stå där utan skydd, frågade jag,
om jag ej finge hugga npp dörröppningen så mycket,
att hästen kunde komma dit in. Man biföll min
begäran och gaf mig en yxa. Jag afliögg då ett par
stockar ofvan dörren, och därmed fick jag tillräcklig
plats att köra häst och släde in under tak. Jag satte
fram hö och vatten för hästen, och när jag sålunda
fått sörjdt för den till natten, voro för denna gång
lifvets sorger undanröjda och jag kunde åter stiga in
i stugan för att göra bekantskap med familjen.
Nu, då mina egna bekymmer ej längre upptogo
mina tankar, såg jag genast, att i stugan rädde det
största armod och fattigdom. Fönstren voro så glesa,
att blåsten kändes långt in i stugan, och snöflingorna
dansade i kapp med hvarandra på flere alnars afstånd
från fönstren, uuder hvilka formliga drifvor samlat
sig inne i rummet. I ena ändan af stugan stod ett
litet bord och en med dåliga sängkläder försedd säng.
Vid dörren sågs en annan sådan, och uti den hade
en trasigt klädd, vidpass sju år gammal gosse krupit
upp undan kölden.
Värdinnan syntes vara en yngre människa, men
äfven ett ovant öga skulle lätt hafva märkt, att
sorger och lidanden för tidigt plöjt sina fåror i hennes
för öfrigt regelbundna anletsdrag. Nära spiseln låg
i en vagga ett litet barn, hvilket syntes vara mycket
sjukt. Troligtvis hade vaggan fått sin plats så nära
elden, på det att värmen därifrån skulle skydda
barnet mot den i stugan rådande kölden. Förutom dessa
syntes i stugan ännu följande invånare: en gammal,
gråhårig gubbe och en gammal gumma, hvilka
tyk-tes vara husets älsta medlemmar, oldfar och oldmor. De
tyktes ej det minsta bekymra sig om lifvets
växlingar och öden. Det var detsamma för dem, om det
gick bra eller illa, ty de uppfattade saken så, att
ingen människa ens med bästa vilja kunde ändra det.
Denna deras filosofi föll mig genast i ögonen, då jag
började tala med dem. Och hvem vet om ej detta
sätt att se lifvet är det bästa, då man skall
grundlägga ett nybygge; ty den, som tänker så, kan ej
sörja öfver de motgångar och besvär, hvilka
oundvikligt vänta hvarje nybyggare. Värdinnan tyktes
däremot ej hafva samma natur, ty det syntes tydligt,
att hon nog kunde sörja och lida.
Då jag för gårdsfolket redogjort om hvarifrån
jag var och hvart jag ämnade mig, började jag ett
samtal med dem.
— Finnes det inte här i gården als något yngre
manfolk? frågade jag.
— Jo, min man, svarade kvinnan.
— Hvar är ban nu, då ban ej är hemma?
frågade jag åter.
— Nog är ban hemma, men hau är ännu vid
tjärmilan och hugger tjärved.
— Herre Gud! ropade jag, i ett dylikt väder
och så sent! Är ni inte rädd, att det har händt
honom någon olycka?
— Min Heikki är inte van att fråga efter
dåligt väder eller att det är sent. Han arbetar
oberoende af tid och väderlek, vanligtvis så länge krafterna
räcka till, och då de börja tröttna, kommer ban nog
hem — sade hustrun ifrigt, och syntes därvid för
ögonblicket glömma all oro och sorg.
— Men om ban skulle omkomma där i detta
förfärliga, kalla väder och det häftiga snöfallet?
menade jag åter.
— Milan är ej långt från hemknutarna och den
är belägen i tjocka skogen, så att den är väl
skyddad mot stormen. Nog kommer ban, så snart han
hinner. Ni skall få se! försäkrade hustrun tillitsfullt.
— Har ni redan länge bott här i gården?
frågade jag då för att vända samtalet åt annat håll.
— Det var jag som först började här, svarade
gamnielfar sorglöst.
•— Slog ni er ner här redan som ung? frågade jag.
— Långt därifrån. Jag var redan nära femtio
år, då det föll mig i sinnet, att jag borde börja bygga
åt mig en gård. Hade jag hälst kommit på denna
tanke som ling, sade gubben likgiltigt, ocli därmed
lämnade han jämte sin hustru stugan.
Men jag fortsatte samtalet med värdinnan.
— Hvilkendera af er är detta gamla pars barn,
ni eller er man? frågade jag då.
Nog är det jag, svarade hon.
— Hafva edra föräldrar haft äfven andra barn?
— Ja. Vi hafva inalles varit tio, men nio hafva
dött, sade hustrun.
— Har ni redan varit länge gift med er Heikki?
— Sex år.
— Har ni liaft flere barn än dessa två?
— De hafva als om als varit fyra, men två hafva
dött, svarade hon sorgset.
— Ert yngsta barn är mycket sjukt, sade jag
med en blick på barnet i vaggan.
— Ja, lilla Heikki stackarn är mycket sjuk. Jag
fruktar att också ban skall dö, sade hon, suckande tungt.
Jag förmodade, att detta unga par försummat en
eller annan af sina plikter, hvilket varit orsaken till
deras barns förtidiga död; ty jag kände ännu ej detta
folks inre tillstånd. Då jag faun, att det ej var
lämpligt att denna gång lägga sten på börda, sade jag så
varsamt som möjligt:
— Skulle ni ej knunat göra dessa fönster tätare?
Hon tycktes mycket väl hafva förstått, hvad jag
åsyftade med denna fråga. Hon riktigt rykte till
och riktade en genomträngande blick på mig i det
lion sade.
— Ack, gode främling! Ni känner ej till våra
förhållanden. Min Heikki är ingalunda lat eller
vårdslös. Han arbetar dag och natt, så mycket blott hans
krafter hinna till. Andra arbetsföra finnas ej i
gården, ty mina föräldrar äro redan gamla ock orkeslösa.
Endast jag kan sommartid hjälpa honom. Då Heikki
kom hit, fanns här nästan als ingen odlad jord, ty miua
föräldrar voro redan ålderstigna, då de flyttade hit
och började bygga åt sig en stuga midt i den kalla
skogen. Under dessa sex år har Heikki med sitt
trägna arbete rödjat rätt mycket åker i skogen, och
i fjol fingo vi redan så stor afkastning, att Heikki
vågade företaga sig att bygga om bela stugan, som
vi detta år just fingo i sådant skick, hvari den nu är.
Det var vår afsikt att i höstas få äfven kamrarna
färdiga och stugan bättre försedd; men människan spår
och Gud rår, säger ett ordspråk, och sålunda gick
det äfven med oss. Senaste sommar blef det svår
missväxt, som gjorde vårt hopp om intet och beröfvade
oss vårt lifs uppehälle. För att betala våra
utskylder hafva vi nödgats sälja alt hvad vi kunnat få lös.
Nil försöker Heikki dag och natt släpa tjärved till
milan, på det vi året om kunde få ren säd att blanda
i stamp- och barkbrödet. Men det kan ej ens bli
fråga 0111 att laga huset.
(Fortsättning i nästa nummer.)
FRÅN HEMLANDET
Mellersta Nylands folkhögskola. Såsom af
anon-ser i tidningarna framgår, öppnas Mellersta Nylands
folkhögskola den l:sta november. Efter hvad inan
hört, finnas många unga män och kvinnor, som ämna
deltaga i denna förestående kurs, men huruvida alla
dessa i värkligheten göra det återstår att se.
Au-mäluingtiden är nu iune, och det vore bäst att
hugade inträdessökande i så god tid som möjligt insända
sina anmälningar. Husrum eller ock bel
inackordering kan erhållas på flere ställen i närmaste omnäjd.
Lärarinnan, fröken Appelberg, är äfven sinnad att
mottaga kvinliga elever i kost och kvarter till
billigaste pris. Några manliga elever kunna få bo i ett
rum, hvaröfver skolan disponerar.
F. n. undergå skollokalen och föreståndarinnans
rum reparation. Nödiga möbler och inventarier äro
redan till största delen anskaffade.
Festen pä Stensvik d. 2 augusti till förmån för
folkhögskolan lämnade uen betydliga behållningen af
808 mk. 13. p. Bruttoinkomsten var 1,C45 mk 27
p. Det goda resultatet skylles i icke ringa grad
Stensvik bolag, hvilket gratis stälde till festbestyi
elsens disposition arbetare, upplät mark och äfven
vid-käudes andra uppoffringar. Dess tillmötesgående är
sålunda värdt tacksamt erkännande af alla vänner till
folkhögskolan.
Nyländska stiidentafdelningen, Arbetets vänner,
Arbetareföreningen och Finsk kvinnoförening hafva
denna termin anordnat gratis undervisning för
manliga och kvinliga arbetare i Helsingfors.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
