Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 32
LAND OCH STAD.
163
Nybygget,;
Af P. Päiviirinta.
j|WJä jag fann, att detta samtalsämne ej behagade
^V-r.’ gubben, tog jag till tals andra saker och
frågade :
— Hvem är äldre, ni eller er hustru?
— Käringen är nästan tio år yngre än jag,
svarade den gamle.
— Är gårdsvärdinnan ert älsta barn?
— Det är hon. Och nog hafva vi haft
bekymmer att få människa af henne, sade gubben, lika
som om han fruktat, att jag åter skulle upptaga det
förra samtalet.
— Er måg synes vara en duktig man.
— Det är han visst. Han är en vanlig
arbetare, menade gubben.
— Jag tycker, att han är mer iin en vanlig,
invände jag.
— Hvad mera! Nog finnes det flere dylika,
sade gubben. Hau tyktes mena, att i ett nybygge
var det helt naturligt, att en hvar arbetade efter
sin bästa förmåga för att föda sig och sin familj.
— Jag fruktar att deras sjuka barn skall dö,
sade jag åter.
— Det är ingenting att frukta. Den som ej
kan lefva, han dör, svarade gubben likgiltigt,
somnade med det samma och snart hördes han snarka i
lugn och ro.
— Gärna skulle jag önskat, att också jag själf
skulle fått sömn; men sömnen ville ej infinna sig.
Gubbens likgiltiga sätt att se sakerna tyngde på mitt
sinne. Den ömma modern och fadern i stugan, deras
sjuka barn och snöflingorna, som dansade där inne,
stodo ständigt för mina ögon. Jag hade fått göra
bekantskap med alla innevånarne i nybygget. Innan
mannen kom från sitt arbete, trodde jag att han
kanske var någon odugling, soin genom håglöshet råkat
i denna bedröfliga belägenhet. Men då han kom hem,
försvunno genast dessa tankar. Då såg jag, att
mannen ej var någon förfallen odugling, utan en stark
bygd, reslig och smärt man med regelbundna
anletsdrag. På hans kinder syntes äunu spår af
ungdomens rosor, fastän det syntes tydligt, att arbetets
svett flitigt försökt att skölja bort dem. Därjämte
såg jag, att ej häller hans bröst var en tom håla,
utan att lian hade eu varm och innerlig känsla för
sin familj. Då fann jag också, att intet yttre
nödtvång hade fört honom till detta fattiga hem för att
pröfva lifvets bekymmer, men att därtill funnits en
inre, djupare orsak, kärleken till hustrun. Och han
hade följt denna inre maning och han bar utan att
klaga den börda, som detta förde med sig.
Allt detta tumlade om i min hjärna och sömnen
ville icke komma. Jag tog eld på en tändsticka och
såg på min klocka. Den var half två. Jag hade
gärna önskat veta om man hade ljus i stugan, men
åt denna sida hade bastun intet fönster, och dörren
var åter fastbunden, så att jag ej kunde få den upp.
Jag intog därför åter min plats på stocken, stödde
mig mot väggen, och så kom sömnen slutligen.
Jag drömde att jag var i stugan hos barnet och
föräldrarne. Stormen var dubbelt häftigare, än den
varit under kvällen, och dubbelt så tätt dansade
snö-drifvorna i stugan. Barnet var mycket sjukt, och
fadern och modern sutto sorgsna bredvid vaggan. Då
kastade en våldsam storm upp dörren och en väldig
snöflock fylde stugan, hvirflande i vild fart därinne.
Modern knäpte sina händer och välsignade, men
fadern föll på knä vid vaggan, böjde sig öfver den och
trykte en kyss på det sjuka barnets likbleka kinder.
Nu trädde genom dörren en hvit, genomskinlig skepnad,
med vackra vingar på skuldrorna. Den såg så eterisk
ut, att den als ej tyktes röra vid golfvet.
Gestalten gick rakt fram till vaggan, böjde sig öfver den
samma och höljde den helt och hållet. När den åter
reste sig, såg jag att den lagt barnet varsamt under
sina vingar. Den sörjande modern såg det äfven.
Herre Gud, hvart far du mitt barn? utropade hon.
— Dit, där ej mer snöflingorna dansa och där ej
fadern någonsin mer behöfver kyssa bort svetten från
dess panna! sade gestalten. Då log modern så
sorgset. Nu försvann gestalten ined barnet och de
dansande snöflingorna genom dörren med sådan fart, att
denna åter slogs igen efter dem. Jag ilade ut för
att se, hvart de togo vägen, och jag såg då, att
gestalten med barnet sväfvade uppe i luften i kapp med
snöflingorna, alt högre och högre. Jag följde dem
med ögonen så länge jag kunde, men slutligen för-
svunno de. Vinden tjöt i trätopparne och kring
byggnadsknutarue, och jag hörde i vindens sus en
sång: Pris och ära vare Herren vår Gud från
evighet till evighet!
Då jag vaknade, hade gubben redan stigit upp
och spjälkte nu pärtor vid skenet af ett pärtbloss.
Gumman var också redan uppstigen och stickade
strumpor. Gärna skulle jag ännu länge drömt en så
lycksalig dröm, men jag var redan klarvaken. Drömmen
stod lifligt för mitt minne, och jag började ana att
barnet hade dött.
— Har ni varit i stugan, frågade jag af gubben.
— Hvad mera! Hvad skulle jag hafva gjort
där? svarade han likgiltigt.
— Att se om barnet ännu år vid lif.
— Nog kan det väl dö och lefva också utan
att jag ser efter det, sade gubben kallt.
Detta svar lät så hjärtlöst och likgiltigt. Jag
tog hastigt kläderna på 111ig och begaf mig ut. Vädret
hade lugnat af och snöfallet upphört. Det började
dagas. Sedan jag sett om min häst, gick jag in i
stugan. Vaggan stod på samma plats vid spiseln,
dit den blifvit stäld 0111 kvällen och ett pärtbloss brann
i sin klyka, nedan för hvilken låg en stor hög
kol-flagor. Fadern och modern sutto vid vaggan och
sågo stelt ned på den. De syntes vara liksom
förstenade. Det’ märktes tydligt, att eu ymnig ström
af tårar hade runnit ned för deras kinder, men nu
var tårarnes källa uttorkad.
— Är barnet dödt? frågade jag sakta.
— Lilla Heikki är ej mer bland de lefvande,
sade modern sorgset.
Vid dessa ord råkade jag fästa mina blickar vid
fadrens ansigte. Jag såg då hans manliga ansigte
öfverfaras af krampaktiga ryckningar. En strid ström
af tårar trängde sig då äfven ur mina ögon.
Jag spände åter min häst för släden och
fortsatte inin färd längs de igenyrda vägarne. Under
hela den långa vägsträckan stod den sorgliga taflan
från nybygget liflig för min syn, och deu har sedan
aldrig lämnat mig.
Under den ’långa färden till nästa gård rann
denna tanke i min håg:
— Då riken och länder eröfras med krig, så
kostar det oberäkneligt mycket människoblod och
tallösa lif. Men huru många människolif liar Finlands
eröfring för odling och för samhällelig bosättning
kostat?
På denna fråga kunna ej några statistiska
tabeller svara, ty:
„Hvem täljde väl de striders tal.
Som detta folk bestod,
Då kriget röt från dal till dal,
Då frosten kom med hungerns kval,
Hvem mätte allt dess spilda blod
Och allt dess tålamod?"
BREF FRÅN LANDSORTEN
@> <s
kyrkslätt delt 11 okt. 1891.
Det är alt länge sedan något nytt från
$yrk-flått warit fynligt i S. o. S., så att jag icke riktigt
wet, hwarmed jag nu skall börja. Jag sår wäl,
så-som alla landsortskorrespondenter, berätta om wäder
od; wind, potäter, skördar och dylikt. Nå ja, wackert
wäder ha wi uog haft nu på senhösten, så att folket
har fått npp sina potäter, som, i förbigående sagdt, i
år äro stora och rikt gifwande. ^wad öfrig wårfäö
beträffar, har deu öfwerhufwudtaget warit gaufka
dålig. Någen har warit efter manligheten, men
be-tingar fig doik ett pris af 28 mark tunnan. Det
war om wäderlek od; fkördar. Dch få fkall j«g
be-rätta, att man nu på allwar börjar arbeta på att
få hit en fiusk folkskola. Natiirligtwis inte
kyrkslätt-borua själfwa, utau det är nog andra, fom äro så
innerligt hjälpsamina mot oss, att de titan någon
uppoffring från kommunens sida wilja inrätta ät oss
sinsk folkskola. Sedan Finska folkskolans wänners
förfök att få ett ombud här, som skutte arbeta i dess
intressen, totalt misslyckades, har numera inkommit
en officiell förfrågan från högre ort om antalet
per-soner med finskan till modersmål od; om behoswet as
sinsk skola. Till swar härpå gafs upplysning om,
att här finnas öfweralt 411 perfoner med finskan titt
modersmål, men att as dessa åtmiuståue tre fjärdedelar
äro fullt mäktiga swenskan. 9lf barn i skolåldern —
födde mellan 1870 od; 1884 — hafwa 50 finskan
till modersmål, meu då tre sjårdedelar af dem kunna
[wenska, skutte det således wara endast för 14 barn,
spridda öfweralt i en focken, 5 mil lång, som den nya
skolan komme att inrättas. Man kommer owilkorligen
på besynnerliga tankar, då man erfar detta od; tillika
wet, att i landet finnas många rent finska socknar som
alldeles sakna någon folkskola. Man tänker wäl, att
hällre må tusental barn lefwa i okunnighet än att
desfa 14 barn lära fig swenska od; mottaga sin
un-derwisning på detta språk. Man skutte tycka, att kun;
skapen alltid har sitt wärde, på hwilket språk den än
må mottagas. $lr det ide så? eller huru?
Dd; så hade wi just på marknadsdagarna biskops;
wisitation hår i kyrkan. Sockenborna hade talrikt
[infunnit fig, för det mesta af nyfikenhet att få se,
huru eu dylik wisitation skutte försiggå, ty 17 år haswa
förflutit, fedau här fenast anstäldes en sådan. Den
gick titt på så sätt, att efter en kort predikan
kontrakts-prosten Gaudolin jämte flere utsockuepräster förhörde
de närwarande, gjorde åtfkilliga frågor om
förhåttan-den i socken od; granskade kyrkans egendom od;
räken-skaper. Ddj det war alt. J förhöret wifade, enligt
prästeruas tanke, de äldre dels „nöjaktig" dels
„för-swarlig" kunskap, medan däremot de yngre, de nu;
der de tre senaste åren admitterade skriftfkolebariten,
enligt allas samstämmiga omdöme besutto „uöjaktig"
såwäl läsning som förmåga att förstå od; förklara
det lästa, |järaf synes tydligt, hwilken wärkan wara
7 skolor åstadkommit.
J morgon högtidlighåttes härstädes, liksom öfwer
hela laudet, minnet af Uno Gygnaeus’ födelfe ined
en fest i iundersby skolsal, programmet för festen
bjuder på detsamma, som wid alla dylika
tittställnin-gar är brukligt: föredrag, fång, deklamation od; tablå.
— Titt folkhögskolan har enligt hwad jag hört, ganska
många härifrån anmält fig, och det är att hoppas,
att ännu flere skola göra det före den 1 nowember,
då skolan öppnas. — Titt biträdande lärarinna wid
|jindersby folkfkola har antagits fröken Dlga
Sand-holm. J denna fkola finnas förnärwarande omkring
90 elewer, od; om elewantalet fåsom hittils fortfarande
stiger, måste skolan i nästa år antingen asskeda några
elewer eller också antaga tre lärare, då det icke är
tillåtet för en lärare att handhafwa flere än 50 elewer.
j — Nog wore det måhända ännu ett od; hwarje att
berätta ont härifrån, men jag tror, att jag redan
; pratat tillrådligt för den här gången, hwarför jag
, nn witt sluta. Till härnäst ©der
9iu nar.
Parnell.
±
Knapt har grafven slutit sig öfver geueral
Boulanger, förrän åter ett oväntadt dödsbud ilar ut öfver
världen. Den 7 oktober afled Charles Stewart Parnell,
det irländska frihetspartiets ledare.
Parnell föddes i Irland år 1840. Sin
undervisning erhöll han i engelska skolor, nieu ferierna
tillbragte lian i sitt fosterland. Där lärde honom hans
moder älska detta land, som dess söner kalla „det
arma Irland," dess minnen och sånger. Och han
lärde sig äfven hysa medömkan med sitt folk, som
uu-der århundraden af slafveri sjunkit i djupt elände, och
som icke ens i vår upplysta tid, icke ens i det rike,
som kallas världens friaste, fick föra en dräglig
tillvara. Han hörde sina gamla tjänare berätta om de
engelska herrarnes grymhet i forna tider, och han
såg med egua ögon, huru hårda engelska lagar trykte
det irländska folket. Då vaknade hos honom eu
omotståndlig lust att göra något för att bättra sina
landsmäns olidliga ställning.
Men Parnell var ingalunda den förste, som med
ovilja såg det engelska öfverväldet. I långa tider
ha irländarena, som genom både religion, härkomst
och lynne skilja sig från engelsmänuen, endast med
knot burit det, och i vårt århundrade ha uppstått
partier, som på olika sätt sträfva att förskaffa landet
frihet. — Feniernas parti har öppnat eu strid på lit
och död med de engelska godsägarena, hvilka besitta
större delen af jorden i Irland. Denna jord
utarrendera de mot hög afgift åt förpaktare, med hvilka de
, kunna förfara nästan efter godtycke, om arrendet icke
I erlägges. Härigenom uppstå ofta våldsamma
uppträ-i den, då förpaktarena utan vidare vräkas och deras
1 boningar läggas i aska. Meu fenierua försumma ej
i att taga en blodig hämd, medan den heiiilighetsfullhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
