Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LAND OCH STAD.
1G7
Kornas ntfodring.
„föunna kor sodras uteslutande med hö eller är det
nödwändigt att tillika gifwa dem halm?"
Denna fråga är framstäld i ,landtmannen" od;
synes tarswa ett utredande fwar: Ja, man kan fodra
kor uteslutande med hö, men det blir onödigt kostsamt
att anwända hö både till näringsmedel och
fyllnads-foder. Man bör därför tillika anwända halm, såsom
warande ett wida billigare fyllnadsfoder.
Dm man önskar erhålla en afkastning, som
mot-swarar fodrets wärde, så bör man gifwa korna hö i
begränfad mängd. (Sn medelstor ko kan förtära
om-kring 12 kilogram hö dagligen och befinna fig wäl
däraf. Detta höfoder — som antages utgöra eu
bland-ning as ängs- och wallho as medelgod beskaffenhet —
innehåller omkring 1 kg fmältbara ägghwiteänmen.
5 kg stärkelse- och sockerämnen, 0,3 kg fett jämte
fal-ter m. m., är en god näring med ett
näringsförhål-lande af 1:5,5. Men kon kommer ej att gifwa en nöj-
aktig afkastning as detta söder, ty hon kan ej
sull-ständigt tillgodogöra sig alla dess smältbara närings;
ämnen.
fèöets penningewärde torde kunna beräknas till
minst 9 penni per kg. Sålunda blir den dagliga
utfodringskostnaden — wid eubar höutsordring och då
korna få äta få mydet de wilja — 1 mark 10 penni,
erfarenheten har ej så widt man wet kunnat uppwisa
en mjölkafkastning, motswarande denna kostnad — ej
ens under mjölkningsperiodens bästa stadium — då de
mjölkande korna endast erhållit hö. Däremot är det
ganska lätt, att under samma mjölkningsstadium och
iued samma dagliga utsodringskostnad men med blott
4—5 kg hö, 4—5 kg krastfoder m. m. jämte halm,
erhålla en mjölkafkastning, soln lämnar en assewärd
nettobehållning.
Det är alltid önskligt att kunna giswa 2—4 kg
hö dagligen till finkor samt 4—G kg till mjölkkor;
men ntöswer sistnämda hömöngd kan man billigare
anskaffa den felande näringsmängden genom andra fo-
dermedel. Därjämte beredes djuren tillfälle att för;
tära få myiket halm de behöfwa för erhållande af
uö-digt fyllnadsfoder.
därmed har odså indirekt angiswits den
omfrå-gade hömängden per månad (wid riklig hötillgång)
titt ett fnllwupt nötkreatur, d. w. f. G X 30 = 180
kilogram eller Cirka 4,25 centner.
Osen går i tjänst.
Af Henrik Wranér.
Æffipara jag tänker p& att tösen skall ut ocli slita
för sina bitar ibland vildfrämmande människor,
så — — —
— Så fläbbar du, förstås 1 Ser du, mor, du
skulle varit kristnad till Janna Jämmerdal ocli inte
till Janna Jeppsdotter. Du vet så innerligen väl,
att vi inte kunna lia lieune liemroa längre — till ocli
ined prosten gjorde anmärkning vid husförhöret och
tykte, att liou borde ut. Och se’n nu de små ä’ så
villiga, så de kuuna hjälpa sig själfva både morgon
och kväll och brödföda sig också, om de ha en
„kaf-ring" och eu fläskabit, får där ju göras allvare af
det. Men fast du vet detta lika väl som jag och
tack till, ska’ du ändå ,.gny ocli gnola". Så var
det med min mor ock, när jag skulle i lära: hon gaf
sig som det skulle burit af till länsmannen eller
gal-gabacken, eller jag skulle gått till sjös. Men aldrig
har det gått någon nöd på mig, om jag också fått
lefva mer på sill och potatis än på äggakaka och
risgröt.
— På dig, nej! En karl! men ett stackars
kvinfolk ■— och i en sådan farlig värld, far!
— Hm! — Du själf har ju kommit lyckligt
oeh väl fram igenom den farliga världen —
hittill-dags liar där åtminstone inte gått någon nöd på dig,
om det inte skulle vara det att du lät lura dig af
mig att bli skomakarekäring. Tösen kan få det bra,
hon också, en gång: hon är inte bortbytt och eu tar
henne visst inte där en släpper henne.
— Dess flere frestelser lins där för henne i cn
farlig värl–
— Hon vet det rätta och liar Guds ord att gå
efter. För resten är världen inte så farliga farlig:
jag har träffat flere hyggliga människor än pack —
det lilla jag har varit ute.
— Men man får höra så mycken dålighet och
ohOfviskt tal.
— Det låter ju otakt, när ugglorna skrika, men
fast mau kan vara tvungen att höra på dem, behöfver
man därför inte hvarken skrika med eller skrika öfver.
— Men det liade ändå varit bäst om jag hade
fått råda: då liade hon kunnat få plats i
prästgården, och då liade jag kunnat vara så lugn för henne,
förstår du, far!
— Du känner min tanke, mor! Bland
köpsta-folk skulle tösen ta sig ut som en skottkärra bland
karreter. Hon kan inte laga annat än
fattigmans-kost och förstår sig inte på att städa i fina rum:
hon skulle slå itu blomstervaser och annat
porslins-konfektbråte för mer än sin årslön. Och inte kan
hon stryka så fint som behöfs till prosten, „magistern"
och tre studenter. Nej, nu kommer hon på ett rikt
bondställe: där får hon så smått lära sig litet af
hvarje, så hon kan bli en duglig kvinna med tiden —
liksom du, mor. Och ändå bättre, för hon har mitt
humör och lägger inte ögouen i lake för ingenting —
som du brukar. Hvad eftersynen beträffar, så
binden bättre tilL Ola Pers, där kvinnan går Öfver dem
både natt och dag; i prästgården äro tjänarne för
sig och herrskapet för sig, och „ett stort svalg är
befästadt mellan oss och eder." Den städerskan, där
är nu, är flansig och als intet efterdöme för vår
tös — det var ett — tre studenter, du — det var
det andra. Prästasöner äro inte heligare än andra,
och ju lärdare de äro, dess farligare för den, som
är enfaldig — det är min tanke.
— Ja, men hon kommer så långt bort — här
är en hel mil dit!
— Ack du, det är väl värre: liär är fem
fjär-dingsväg. Är du inte en gåsavina? Tror du inte
Herren ser allting nere i Blinkarp lika bra som har
i Löflunda? Tror du inte, han vet hvar lian liar
sina små kycklingar och liar ögonen på dem också,
fast de inte alla få plats under hönans vingar. Ser
du, mor! Du är en präktig kvinna, men din tro
är svag — du litar inte riktigt på vår Herre!
Nej, det gör du inte!
— Nej, men det är då riktigt skam af dig,
far! Förtröstar inte jag på Herren?
— Hinm! Du tror nog, att Han, som föder
korparne, skall föda dig och de dina med — du tror
det — så länge inte brödtråget och sofvelbaljan ä
toma, men se’n, du? Om „Smale-Hans" komme
riktigt, liva?
— En fa-far ä iute en mo-mor, du!
— Som väl är, nej! Nå nå, mor! Inte vara
tjatemiddag nu — du vet väl hur glad jag är vid
dig — du skall bara inte vara så klenmodig! Torka
nu ögonen; skynda dig, innan tösen kommer in.
Annars lockar du ju ungen också till att gråta!
— Ja, det vore väl inte underligt, stackars tös!
•— Jo, det vore det värkligen! Hvad har hon
att gråta för? Kry som ett vinterny ocli välskapad
till ansigte ocli lemmar — det har hon efter dig,
mor! Funnes ingen värre stackare, så–
— Tramsekaka!
— Så ja! Jag visste väl jag skulle få dig
mild, mor! Ts, nu kommer tösen. Nå, mitt barn,
har du nu allting i ordning?
— .Ta bevars, allting är i ordning- och jag med!
•—- Ja, du har iute mycket att packa in, din
stackare! Du har inte nå’n kista att skicka efter,
mitt barnj
— Åh mor, ju mindre knytet är, desto lättare
är det att bära. Och jag kan väl lefva den dag,
då jag får kista, jag också — flere stycken till och
med — vänta bara tils jag skall gifta mig och
behöfver sju och tjugo flytteökar! Vill du låta bli med
det galandet, Per? Jag hade tänkt, att du skulle
haft mina brandgula strumpeband som minne, men
eu pojke, som gör sig galen på det viset och hänger
tutemun precis som en liten tös, den är inte värd att
få något minne af stora syster. Se på Malena! Hon
är snäll och gråter inte — därför har hon fått min
docka. Nå, är du tyst nu, Per? Annars får du
ingen kaka när jag kommer ifrån Kiviks marknad!
Så ja! Kom, så ska jag torka dig — du ser ju ut
i synen "som en laknad fläskasida," Såå — snäll
pojke! Jag kommer snart hem och ser om Er. Och
där ska lilla Ingrid ha konfekten, som jag fick af
prästamamsellen. Gån nu ut i bakhuset och leken!
Nåå, Per! Ska du ha strumpebanden eller ska jag
ta dem med mig? Bölekalf! Där hav du en
priu-saskorpa också och se’n ut med dig! Usch, de
ungarne — sådant väsen! Och ändå tror jag att jag
kommer att leds fasligt efter dem!
— Ja, tro du din mor: eu piga liar det mycket
lugnare än den, som är gift — på alla vis. Och
bry dig aldrig om någon — det ger bara bekymmer
och besvär, du!
— Tack mor och far! men farväl nil: det är
tid för mig att ge mig af. Förklädet, som jag fick
af klockarefrun, liar jag lämnat hemma, ifall mor vill
ta det på någon gång — jolio: det ska bli hemma!
Farväl — jag kommer snart hem ocli ser om Er.
Ni ska inte "nacka" Per för jämnan — han är
mycket lättare att ta med lämpor. Jag käuner till
honom, måntro. Far viil! Och glömmen inte grisen —
Per är så glad vid boken, så lian blir glömsk ibland !
Farväl, mor! Jo, det var också något att gråta för!
Farväl, far! Ta och sjung någonting för mor, så
hon blir glad igen?
— Nej, min tös! Fastän du inte har kista,
ska du inte gå och dra cn hel mil på ditt knyte
själf, när du har din far i lifve, utan jag ska följa
dig på väg. Seså, inte snack! Ta hit min
söndagströja. Nej, mor! Du blir hemma och ser efter huset:
jag är snart tillbaka.
— Ja, så farväl med dig, min tös! Och glöm
aldrig din Frälsare!
(Fortsättning följer.)
Det bästa af alt.
Bör mycket länge sedan lefde i Syrien eu
gammal man, som var så omåttligt sparsam, att
alla andra girigbukar voro ena stympare i
jämförelse med honom. En dag kom en spefågel till
honom och had att få lära något af hans ädla konst.
„Du är välkommen", sade girigbuken. „Följ
mig, så skola vi gå på torget, att jag må göra
uppköp till din förplägning".
Först kommo de till en bagare. „Har du godt
bröd?"
„Ja, det vill jag tro, mitt bröd är friskt och
hvitt som smör".
„Ser du, min vän", sade den girige åt sin
följeslagare, „smör är bättre än bröd •— bagarens
jämförelse bevisar det; vi göra därför bäst i att köpa
smör".
Därför gingo de till en smörkrämare och frågade,
om han hade godt smör. „Till Eder tjänst",
genmälde krämaren, „jag har smör, friskt och smakligt
som den bästa olivolja". — „Du hör själf", sade
värden, „att olja är ännu bättre till ocli med än smör".
De gingo altså till oljehandlaren. „Har du god
olja?" — „Den bästa man kan tänka sig. ren ocli
klar som vatten". — „Där har du det", ropade den
girige nu för tredje gången till sin gästvän, „vatten
är bättre än alt annat. Jag har hemma hos mig ett
helt fat fullt af den varan; kom med, så skall jag
på bästa sätt förpläga dig."
Till näsdukens historia.
M\ fven näsduken, så obetydlig i sitt slag, har siu
historia. Han tillhör den bildade människans
nödvändighetsartiklar, och måste följaktligen hafva
siu utvecklingshistoria i jämbredd med historien om
den öfriga odlingen. Om alla de andra olikartade
klädespersedlarne har man mer eller mindre utförliga
berättelser; men om näsduken nämna häfderna
myk-ket litet, och likväl auses det som en stor brist i
vårt yttre skick att uppträda utan näsduk.
Hos de gamle skulle eu kvinna, som visade sig
offentligt med näsduk i handen, förbrutit sig mot det
passande och stött ifrån sig alla friare. Under deu
klassiska forntiden har inan exempel på män, som
skilde sig från sina hustrur därför att de begagnat
näsduk.
Kinesen, denne konstnär i småaktig bekvämlighet,
bär ständigt i fickan små sidenlappar, hvilka lian
begagnar som näsduk och kastar bort så fort han
begagnat. Hos turkarne brukas det att kasta siu näsduk
till en annan, såsom ett tecken af särdeles ynnest.
Medeltidens kvinnor broderade åt sina utvalda riddare
icke blott skärp och lifgehäug utan också näsdukar
med deras namn ocli vapen. Men så kom tobaken
och snuset; och sedau den tiden hafva näsdukarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
