Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 32 LAND OCH STAD.
171
som inte liar försökt sorg, vet inte hvad glädje är
häller." Men se dig för och tänk dig för i tide —
de tårar, som komma försent, äro de saltaste.
Inbilla dig inte att han är felfri — det är du inte
själf och det är ingen människa! Meu tänk på alla
de gånger ban har varit snäll, så glömmer du gärna
de gånger hau inte varit det. Och var på din kant
— det är bättre att en tös hetes vara arg, än att
alla slokar säga, att hon är rar. Att du blir ärlig
och trogen i diu tjänst, det vet jag, och jag vet
också du inte glömmer din himmelske Fader: tänk
på honom med fröjd och glöm inte att han vill dig
lika så väl som din jordiske fader och långt däröfver.
Och så–-
— Och så ska jag tala om nån’ting för Er,
far, innan Ni går hem — och det kan bli oss
emellan så länge: mor skulle bara göra sig onödiga
bekymmer för det. Jag har nästan liksom eu — en
hjärtevän!
— Du?!! Åh katten har du?! sade fadren
och såg häpen på henne.
— Nej, katten är det inte, men han har långa
morrhår liksom katten. Det är den grannaste karlen
i hela församlingen, skall jag säga. Men kärleken
har nog inte kommit bara för det — —
— Barn, barn! Det är med kärleken som med
„Kongl. Maj:t och kronan" — en liör snackas om
den i hvarenda vrå, men de flesta lia det bara som
ett munväder och veta inte mycket hvad de tala om.
Ja, här ä’ så många sorters kärlek.
Somliga säga att det är kärlek, när en åbosou
flammar upp för en tös, som har ett stort hemman:
den kärleken kan vara så het och stark, att åbosonen
rent glömmer bort den där fattiga liiismanstösen, som
han har lofvat tro och kärlek sina hundra gånger. —
Han glömmer henne så, att han inte känner henne
om de mötas — så mäktig kan kärleken bli om
gå-ratösen är lika okristligt rik som — husmansdottren
varit svag.
En kärlek fins det, som går rakt fram genom
vått och tort och inte fjäskar med blombuketter
eller har munnen full med sirap — den duger, den,
och kan räcka ända tils både ban och hon fått grått
hår. Den är gärna munter och glad — de två fläbba
inte ihop eller gnöla ynkliga sånger och säga iute,
att de så gärna ville dö för hvarandra, eller att den
ene skulle gå i ån, om vår Herre toge den andra
bort från jäinmerdalen och hem till sin eviga fröjd,
utan de vilja gärna lefva samman i frid och glädje
och unna hvarandras trötta ben ro en gång.
Somliga kalla kärlek hvad jag skulle vilja kalla
för surmjölkshumör — det minsta omslag i vädret,
så börjar tårekällan att flyta. Ser den ene på en
annan eller talar med en annan eller skrattar riktigt
godt eller är allvarsam — genast börjar där ett
tjutande och ett galande, så ögonen bli röda som gälarne
på en torsk och kinderna se grimmiga ut som en
köksdörr vid handtaget. Den kärleken är bara
egenkärlek i sig själf och därför kan den sluta både på
hospitalet och i ån.
Så ha vi mVntiug till, som kallas för kärlek
nu för tiden — i romaneböcker och tidningar mest,
fastän den fins ibland folk också. På apostlarnes
tid kallades den för lösaktighet och så kallar jag den.
Inte för det de lefva ihop utan att prästen liar läst
ihop dem — vigseln har inte kärleken på släp alltid.
Då skulle vi iute ha så många hushåll, där bara
kif-vet trifs. Men se de, som gå utanför skick och
ordning och inte akta lag och sedvänja, akta snart
nog inte hvarandra häller. Därför slutar det gärna
med trätor och slagsmål. Så kau det gå med dem,
som ä’ vigda också, men en vigd hustru har mannen
gärna mer respekt för än en, som bara ä löshalerska.
Paulus var allt en förståndig karl och en Guds
man, fast han aldrig vågade gifta sig själf och de,
som inte göra det, bli aldrig riktigt livad de skulle.
Men han säger, att den bästa, kärleken är den, som
inte söker sitt, utan andras. Se, när mannen
sträfvar så, godt lian kan för att göra hustru och barn
glada och glöttarne se far oftare än när han söker
opp käppen hak skänken, eller mor, när hon tar riset
ner från löftet, och de kunna få „rida ranka" med
ibland — så kan det vara ett godt hem. Det skulle
jag vilja önska dig — men här har jag gått och
siam-sat, så att jag har rent glömt att spörja — —
— Ho det är! Jo, det skall jag tala om Det
ilr Hast, husaren!
— Troo det! Hm! Se knektakärlek — deu
är af sin särskilda sort merendels. Bara eu knekt
får se en kjol, som där är ett fruntimmer i, så
börjar hau kråma sig som en kalkontupp för ett rödt
förkläde. Det är som när man eldar med papper i
en t a k ugn: för hvar ny bit, som kommer in, flammar
det upp i ett ögonblick, men det släcks genast, askan
blir kolande svart och bröd blir där inte af det.
Ser du, min tös — — —
— Men se, han är inte som andra knektar —
ja, jag känner honom ju inte så rent från pärm till
pärm ännu, meu vi ha inte tänkt gifta oss hvarken i
denna veckan eller nästa. Och så mycket jag vet
0111 honom, så är det bra — hau brukar aldrig gå
och tramsa eller klappa flickor vid daus eller så.
Och ordentlig är han på alla vis.
— Ja sa, sa har du gått ocli blifvit kär i en
hast? Ha, ha, ha!
— Så i en liast har det inte gått precis: det
är nu tre år se’n ban gjorde mig en stor tjänst en
gång. Jag har aldrig talt om det, men det gick så
till, att jag for på tåget mellan Malmö och
Trelleborg och då satt jag och pratade med Hast. Och
så kommer där in en järnvägsbyggare, en stor basse,
och lite kladdig var ban. Och så satte han sig bort
till mig och vrövlade och ville ta mig om lifvet och
ville ha en kyss —
— Lade du honom inte på trynet ordentligt?
— Jo, och det så hau såg sjuttiosju solar —
men det är inte så godt att stå sig mot en sådan
där. Men rätt som det var, sa Hast, att karlen
skulle veta lilit, och när det inte halp, dök ban rakt
på honom och näfvarne gingo som lärkvingar. Han
tog alldeles anden ifrån det stora belätet, fast han
själf fick några törnare, så han blef blå i synen.
— Jaha, där koin ju till och med lit ett rykte
att han varit i slagsmål på marknaden —
— Åh, det gjorde mig så ondt om honom, efter
det var för min skull — jag kunde inte låta bli att
vara glad vid honom, det var omöjligt.
— Och så fick han den kyssen, som den andra
ville ta, liva? Du?
— Inte strax, inte! Men han har fått den —
det nekar jag inte till. Se, nu har jag snackat med
honom, så att han har tagit sig tröske på hos Ola
Pers — så är jag omkring honom och kan både
hjälpa honom med att lappa och sy ibland, och så
är jag mera lugn för att hau inte glömmer 111ig eller
slår sig ut för någou annan — se, alla tösar ä ju
som de vore galna efter honom. Bara jag får ha
honom i fred!
— Gå inte för länge, innan du tar honom —
det ilr ett godt medel. Se’n hau får eget hem ocli
glöttar, bryr ban han sig inte om några hoppetossor
till tösar.
— Det gör han inte ändå, säger han, och jag
tror honom ju — meu det skadar inte att vara
försiktig. Nu ville jag be Er, far, om ni ville snacka
lite med honom ibland och se efter honom vid danser
och så, tils tiden kommer han ska börja trösket —
se’n ska jag nog reda mig själf.
— Ja, jag har ingenting emot på det — men
mor, du? Hon tror alla knektar ä’ så ogudaktiga.
— Mor talas där ingenting om för så länge.
När tid blir, ska jag nog ta mor.
— Du ska väl ta Hast? Ja, lycka till ined
alla dina förhoppningar. Och farväl med dig!
— Farväl med Er! Tack för Ni gick med!
Hälsa mor! Och hälsa honom ! Och Per! Och där
får snart blandas ny äta till grisen! Farväl mä Er.
Helsa Hast!
Finsk folkskola i Kyrkslätt.
JjTf^nder denna rubrik innehåller N:o 243 af
Päivä-ciy leliti ett uttalande i anledning af det bref från
^ Kyrkslätt, som ingick i N:o 41 af L. o. S.
Författaren påstår till en början, att man nu
tyckes börja röra på stormklockan, då
skolöverstyrelsen infordrat uppgifter om de finska talandes antal i
Kyrkslätt. Det vore dock alldeles fåfängt att söka
göra motstånd mot att en finsk folkskola inrättades
äfven här, ty i Sjundeå t. ex., som också är eu till
större delen svensk kommun, finnes en väl besökt
dylik. Och det, ehuru svekomanerna nog på sin tid
invände emot denna skola detsamma, som nu emot
en i Kyrkslätt. „Hr Rimar säger ju själf: „Man
skulle tycka att kunskapen alltid har sitt värde, på
hvilket språk den än mottages." Hvarför retar det
honom då, att dessa barn skulle få sin undervisning
på finska? Säg ut öppet, hr Runar: „Vi svensk-
sinnade tåla ej någon finsk bildning; vi vilja
försvenska de finnar, som bo bland oss, och tvinga dem att
förändra modersmål." Detta edert hopp skall nog gå
i fullbordan, i Kyrkslätt åtminstone, om sakerna där
få vara som förut. De fiuskatalande, som ej äga
egen skola, äro tvungna att sätta sina barn i de
svenska skolorna, och när de sen lärt sig svenska, då
säger man åt skolöverstyrelsen: „det är ju tre
fjärdedelar, som kunna svenska; hvad höfves oss då eu
finsk skola?" Och de barnen, de bli engång stora,
sätta kanske också sina barn i den svenska skolan,
ty då äro de ju riktiga „svenskar."
Meu, för alt i världen, sådant får ej ske, menar
insändaren i Päivälehti. Därför böra finskhetens
vänner ined alla till buds stående medel söka hindra det.
Om inan därvid lämnar de helt och hållet finska
kommunerna åt sitt öde, så kau detta ju bero på att
några af dem äro obenägna för att mottaga skolor.
Och på dem skall man inte slösa pengar, ty det ha
de nog själfva, utan man skall öfvertala dem att
ändra åsikt. Pengarna behöfvas i stället i de svenska
kommunerna, där finnarna till följd af sin fåtalighet
äro ur stånd att själfva underhålla skolor. Och i
Kyrkslätt vore det ju särskildt lämpligt att använda
dem, hvarför insändaren också föreslår, att en finsk
skola där måtte inrättas. Om en sådan ock till en
början till följd af det under åratal bedrifna
försvenskningsarbetet skulle stå något tom på elever, så skulle
de fiiiskatalande dock småningom vänas att sätta dit
sina barn, och då skulle svenskarne nog få lika lång
näsa, som de nu fått i Sjundeå.
Vår brefskrifvare har i Päivälehti offentliggjort
ett bemötande af denna artikel. Vi göra därur
följande utdrag:
Till först vill jag rätta en af herr S:s uppgifter,
emedau denna liar ett visst inflytande på hans
andra-gande. Herr S. säger: „Nu, då skolöverstyrelsen
har begärt uppgift om de tinskatalandes i Kyrkslätt
antal, börjar man ren röra på stormklockan".
Alldeles icke, herr S.; det är redan ett år sedan i just
samma tidning, Land och Stad, hvarifrån Ni i
tisdagens nummer af Päivälehti behagat göra ett utdrag
af min artikel, iugick ett bref från Kyrkslätt, hvari
uttalades ungefär samma åsikter om finska folkskolan
som i det af Er nu citerade brefvet. Redan
därförinnan och vid många tillfällen har man uttalat sig
på liknande sätt. Det är således icke alls därför,
att man på högre ort börjat arbeta för en finsk skola
i Kyrkslätt, som vi börjat röra på stormklockan.
Och så tager herr S. sin tillflykt till Sjundeå finska
skola för att söka motivera eu dylik i Kyrkslätt.
Låt vara, att i Sjundeå finnas tillräckligt elever för
en finsk skola, så behöfver det därför icke vara
fallet i Kyrkslätt. *) För att bevisa detta vill jag
omnämna, att just där, hvarest man har ämnat
placera den finska skolan i Kyrkslätt, d. v. s. i
Haapajärvi, finnas endast 3 (säger tre) barn med finskan
till modersmål. Jag vill fråga herr S., 0111 lian
tyk-ker det vara riktigt klokt att inrätta en skola för tre
elever. Att herr S. kau framkasta beskyllningen:
„Vi svekomaner tåla ej någon finsk bildning, utan
vi vilja försvenska de finnar, som bo bland oss, och
tvinga dem att förändra sitt modersmål", har jag
aldrig kunnat tänka mig, att lian nu skulle göra,
allraminst i Päivälehtis spalter. Jag bryr mig icke ens
om att bemöta sådant. Jag anser, att man i dessa
tider bör väga sina ord mot partiet litet mera, ån
herr S. gjort det. Jag vill ännu tillägga, att gärna
för mig och andra Kyrkslättbor må huru många, på
elever toma, finska skolor som hälst inrättas i
Kyrkslätt, men jag anser dock alt fortfarande det vara
oklokt, att kasta sina pengar och krafter på sådant,
när de mycket väl behöfvas på annat håll, och jag
tror visst icke, att en finsk skola med 3 elever skall
kunna förfinska en socken, som har 7 svenska skolor
med närmare 300 elever. — Ännu ett ord, herr S.!
Arbeta Ni och andra bara på att inrätta finska
skolor, huru många Ni vill i Kyrkslätt! Jag har
lämnat Er upplysningar om förhållandena i Kyrkslätt,
och vi skola nog till slut få se, hvem som kommer
att kunna visa lång näsa åt sin motståndare.
*) I Sjundeå, med en areal af 2G0 kvadratkilometer,
finnas omkring dubbelt flera finsktalande inbyggare, än i
Kyrkslätt, soin mäter 370 kv. kilom.
/Sp|
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
