Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 32
Så är dock tyvärr ingalunda fallet. Nämda tidning,
känd för sina årslånga, nedriga förföljelser mot vårt
land, har fått en ny korrespondent i Tammerfors, en
korrespondent som uppges höra till den bildade
klassen. Hvad han skrifver är så afskyvärdt men tillika,
vi frukta det, så karaktäristiskt, att vi icke kunna
underlåta att omtala det för våra läsare. Han
berättar, att det finska folket, som vant sig vid att lita
på herrarne, af dem h. o. b. förts bak sjuset
beträffande de ryska tidningarna och deras sträfvanden.
Skulle det finska folket, säger han, värkligeu veta,
skulle man låta det fà kunskap oin hvilka reformer
man i kejsardömet önskar beträffande Finland, om det
visste att det mäktiga Ryssland, under livars skydd
Finland redan många tiotal år lugnt utvecklat sig,
önskar göra slut på det öfver hafvet hit importerade
egenmäktiga svenska oket, som förtrykt det finska
folkets tanke och språk, om det skulle inse, att det
ryska språket icke skall undantränga majoritetens af
befolkningens språk, utan blott vill stå vid dess sida,
dä skulle hvarje finne ur djupet af sitt hjärta utropa:
lefve Moskovskia Vädomosti. —
Så långt har då fenuonianin och svenskhatet
kunnat gå! Redaktionen för den ryska tidningen uppger
nämligen uttryckligt, att det är en fennoman som
skrifvit brefvet. I en af Shakespeares stora
skådespel berättas om en kvinna, lady Machbeth, som
dräpte sin man. Efter illdådet fick hon aldrig ro,
utan tyckte oafbrutet alt hennes händer voro blodiga.
Så tycker man det äfven borde vara med den usling,
hvilken hatet mot lians svenska landsmän drifvit att
nedskrifva dessa sataniska ord. I sanning: lians
händer borde drypa af blod både dag ocli uatt. Ty ett
större brått än förräderi mot egna landsmän kan man
icke täuka sig. Vore lian den enda, som hyser
sådana känslor mot landets svenska befolkning och språk,
då kunde man ju försöka att endast beklaga och glömma.
Meu tyvärr tro vi, att det finnes många af hans
gelikar bland fennoinanerna uti bygderna. Och det vore
icke att undra öfver. Ty där man sår lit
draktän-der, där bär icke åkern lifgifvande skördar, och då
feniiomanernas ledare förklara för nationalhjälte en
förrädare sådan som Sprengtporten, så är det icke
att lindra öfver, att partiets rättsbegrepp förvildas
och att sådana bref som det anförda se dagen. Hvad
skall slutet blifva?
$nsbonde- och ungdomsföreningar.
cTtöJessa tyckes icke wara så allmänna i swenska delen
Æ|xs af wårt land, fom önskligt wore. Ty nekas kau
icke, att de kunna göra stor nytta. Med
sör-enade krafter kan man öfwerwinna inydet, och
enig-het ger styrka, heter det. hwarje kommun är ju som
ett litet rike. J dess styrelse deltaga de jordegande
husbönderna såsom medlemmar i koinuuinalnäwd,
kom-mnnalstyrelse, kyrkoråd o. s. w. Dm de styrande äro
oense och ide draga mot samma mål, så bär det till
fjälls. Nu lider det intet twifwel, att ju
husbonde-•föreningar med trefliga möten och fredliga samspråk
i kommunens allmänna angelägenheter kunna göra
mycket godt. Den aswoghet od; misstänksamhet, som
man tywärr icke sällan kan bewittna på landet
likasom i staden, beror oftast därpå, att människorna icke
känna hwarandra. När man sawmanslutit sig i
för-eningar med fyfte ott arbeta för det allmänna bästa,
har man mycket större lust än eljes att glömma sin
personliga motwilja mot en s. d. fiende eller
motstån-dare. Det gemensamma målet sammanhåller det, som
eljes måhända wore splittradt. Så ser man att det
är i främmande länder, od; få är det äfwen i eget.
öfweralt hwar husbondeföreningar kommit till stånd,
ha de wärkat till det allmänna bästa. De ha
spor-rat de enskilda till intresse och arbete sör det
all-männa. — Dd; först när denna gemensamhetskänsla
genomträngt hela samhället, sörtjänar det att kallas
bildadt, ©ljes är det rått. — De ha widare kraftigt
wärkat för bildningens fpridande i bygderna. — Dd;
bildningen lär de mera kortsynta att inse, det männU
skan, djurens härre och härskare, bör straswa efter
något högre än endast sin dagliga utkomst och mät-
landet af sina sinnliga lustar, likasom djuren.
Så-länge människan blott tänker på sig själf, är hon
djur. Först när hon börjar leswa för fina
medmän-niskor är hon människa i ordets höga betydelse. —
fèusbondeföreningarna ha ytterligare wäsentligen
bi-dragit till jordbrukets och husslitens framsteg. De
LAND OCH STAD.
ha ock trädt i härnad mot superiet med alt det elände
det medför. Dd; detta är kanfke den wiktigaste sidan
af deras wärkfamhetsområde. J ett fupigt famhälle
kan man egentligen ingenting uträtta för högre
syste-mål. SBräimwinsfloden släcker den eld, som eljes kunde
upplysa och wärma hem od; samhälle. Jämte det wi
således uppmana till bildandet as alt flere och flere
husbondeföreningar i bygderna, påpeka wi, att de
alla borde på fitt program upptaga äfwen kampen
mot fuperiet, fom ännu fortfar ofönniuskadt i stad
och på landet och årligen bringar till tiggarstaswen,
till brott od; alt slags kroppsligt samt andligt elände
tusen och åter tusen landsmän. För superiets
bekäm-pande måste alla krafter fättas i rörelfe, äfwen
ung-domens.
Därför böra äfwen ungdomsföreningar
bil-das fantt på fitt program upptaga kampen mot
bränn-winsfloden. ^wad kunde icke ungdomen uträtta för
framtiden, ont den flöte sig tillsammans od; beslöte
att göra framtidens släkte bättre, nyktrare, sedligare,
mera hyssadt od) kunnigt äit nutidens. Framtiden
ar ungdomens, det är naturens gång. Det heter:
„sör att mannen icke må tänka för fiuått, bör
ung-dornen hoppas det hoga", od; deiuta gamla fats
inne-håller en ftor fattning. J en af fina fkönafte dikter
låter äfwen skalden Topelius en yngling bedja ©ud
om stora tankar. Delt som icke i ungdomen tänkt
stora tankar, som icke brunnit af begår att urfätta
något godt i wärlden, han har haller ingenting
ut-rättat på gamla dagar. Den som ide är besjälad as
höga tankar i ungdomen, blir en egoist som man.
Dd; egoisterita äro asskywärda, kalla, beräknande,
egen-nyttiga personer; sådana äro tywärr många, men
de-ras antal måste förminskas. För detta måste ungs
domen draga förforg. Dnt den fammanfluter fig i
bygderna till ungdomsföreningar med syfte att höja
hwarandra od; sin omgifning i fedligt od) andligt
affeende, få komme äfwen egoisternes antal att för;
minskas, od; samhället skulle gå framåt. J
Österbot-ten finnas redan flere ungdomsföreningar, fëwad
man bäst om dem är idel godt. Måtte bland wåra
läsare mången mig slida od; yngling lystra till detta,
od; måtte de hwar på sin ort ställa sig i spetsen sör
bildandet af ungdomsföreningar med ädla ocl; wackra
program!
Sokrates»
Af R. Hertzberg.
(Fortsättning fr. N:o 40.)
vl|kjokrates, som nu var sjuttio år gammal ocli i
tret-tio år egnat sig åt kallet att vara folkets
lärare, hänvisade inför domstolen på sin för allas
blik-kar öppna lära och vandel. En gudomlig röst i hans
inre liade ledt honnm i alt, hvad han företagit sig,
och huru än domen fölle, ansåg hau det dock ej stå
i liaus vilja att lämna ett kall, som Gud själf gifvit
honom. Atenare, sade han, om I voren benägna att
frikänna mig på det vilkor, att jag for framtiden
skulle upphöra att lära, så skulle jag utan tvekan
svara, att jag ärar och älskar er, men jag skulle mera
lyda Gud än er. Och så länge jag hade en fläkt af
lif, skulle jag ej upphöra att förkunna sanningen,
alltid uppmuntrande eder, tadlande eder enligt min vana
och sägande åt en hvar af er, som jag skulle möta:
Min vän! Medborgare i den för sin vishet och sin
makt berömdaste stat i världen! Blyges du ej att
endast tänka på att samla rikedomar, att förvärfva ära,
anseende och hedersplatser, och försumma förståndets,
vishetens, sanningens skatter och ej arbeta på att
göra din själ så god och så fullkomlig, som den kunde
vara?
Hela lians tal inför domarene var lika lugnt och
värdigt. Han förklarade sig ej vilja söka beveka dem
till sin förmån, ty det vore att söka förmå dem att
svika sin plikt och sin ed, hvilken ju föreskref dem
att döma efter sanningen och rättvisan, men ej efter
hänsyn till person. Ej häller ville lian tigga om sitt
lif, emedau det vore att förneka den lära, han
förkunnat under bela sin lefnad, nämligen att döden ej är
uägou olycka, alldenstund den blott når kroppen, men
ej har någon makt öfver människans själ, hvilken, 0111
hon lefvat dygdigt, efter döden kommer till den högsta
glädje i de saligas himmelska boningar. Han lämnade
sin sak åt Gud och i domarenes hand, hvilka lmn bad
döma honom så, som de funno det vara bäst för dem
själfva och honom.
187
Där han stod inför sina femhundra domare,
anspråkslös och fridsam, men på samma gång värdig
och full med majestät, tyktes han snarare vara
deras domare och konung, än en anklagad, och ädel
själshöghet lyste ur hans anlete samt ljöd i hvarje
hans ord.
Meu detta frimodiga försvar förbittrade domarene.
Dessa hade nämligen väntat sig, att han, i likhet med
andra förbrytare, skulle med ett långt tal under
böner och tårar bedja om nåd och försköning.
Vid omröstningen oin huruvida han borde fällas
eller frikännas, dömdes han till döden.
Sokrates afhörde sin dödsdom med största lugn,
men detta var icke händelsen med hans lärjungar.
De samlade sig med tårar i ögonen omkring
domarene, anropade deras inedlidande och bjödo eu
betydlig summa penningar för sin lärares frihet. De blfevo
dock afvisade. Sokrates tog afsked af de domare,
som röstat till lians förmån, och förlät dem, som
röstat för lians död. Med lugn ocli glad uppsyu, stadig
gång och ädel hållning aflägsnade han sig därefter
från domstolen och återvände till fängelsett. Hans
vänner ledsagade honom. När han såg några bland
dem fälla tårar, sade lian|: „Hvad skall detta
betyda, att I fällen tårar först i dag? Hafven I ej
långt fore detta vetat, det liatureu dömde mig till
döden, på samma gång hon gaf mig lifvet?"
En vän, som var honom högeligen tillgifven,
invände då: „Ack, käre Sokrates! det går mig
djupast till hjärtat, att du skall dö oskyldig." Sokrates
klappade honom leende på hufvudet och sade:
Käraste vän, skulle du hällre vilja, att jag doge brottslig?
En liten tröst för Sokrates lärjungar blef dock
det, att man, med anledning af ett religiöst bruk,
uppsköt dagen för afrättningen med trettio dagar.
Därigenom blef det Sokrates förunnadt att ådagalägga sin
läras kraft och vishet uti själfva dödens åsyn. Han
blef för hvarje dag alt gladare och sjöng lofsånger
till gudarne. Och när vännerna besökte honom, fuuno
de hos sin mästare alltid tröstande ord och höga
lärdomar.
Ett par dagar innan dödsdomen skulle
värkställas, uppmanade lians vänner honom att fly ur
fängelset. De hade vunnit fångvaktaren, och denue hade
lämnat fängelsedörren oläst. För en säker vistelseort
åt Sokrates och för hans utkomst hade man redan
dragit försorg. Men Sokrates svarade: „Käre, äro
vi ej öfverens därom, att man icke i någon händelse
bör vedergälla orätt med orätt? Hafva vi ej funnit
det vara sannt, att medborgarens första plikt består
i lydnad för lagarna? jag har i så många år
lefvat under min fädernestads lagar och njutit deras
beskydd, hvarför skulle jag draga mig undan dem nu,
då några människor missbruka dem till mitt fördärf?"
Två dagar därefter kommo rättstjänarne tidigt
på morgonen till fängelset, lossade Sokrates från
fjätt-rarna och förkunnade honom, att denna dag skulle
ban dö. Kort därefter inträdde hans vänner, femton
till antalet, för att hos honom tillbringa de sista
timmarna.
Han tillbragte denna sista dag med att tala
med dem om själens odödlighet. Man bör odla sin
odödliga själ, sade lian, i alt som är godt, och hafva
omsorg ej blott om den tid, vi lefva här, utan äfven
om evigheten, ty den minsta försummelse i detta
hänseende kan hafva obegränsade följder. Om döden vore
slutet på alt, så vore detta en stor fördel för ouda
människor, ty de skulle genom dödeu befrias från sin
kropp, siu själ och sina laster. Men då själen är
odödlig, finnes det för henne ingen annan utväg att
frigöra sig från det onda och ingen annan räddning,
än att förkofra sig i vishet och godhet. Ty själen
tar ej med sig från denna värld annat, än sina goda
eller onda gärningar, sina dygder och laster, hvilka
äro en följd af den uppfostran, själen fått, och hvilka
lägga grunden till evig lycka, eller evig olycka.
Arbeten därför hela ert lif, sade ban vidare, för
att förvärfva eder dygd och vishet, ty I hafven
sålunda eder föresatt ett ljufligt hopp och en stor
belöning. Och äfven om själens odödlighet vore
underkastad tvifvel, i stället för att den synes viss, så
borde hvarje förståndig människa finna, att man
ingenting förlorar genom att tro på dess odödlighet.
Om denna tro är en villa, så gör den oss dock
lycklig. En tänkande människa bör emotse dödeu med
längtan och arbeta på att vara beredd för den samma.
Dock må man ej föreställa sig, att det är tillåtet att
själf beröfva sig lifvet, ty människan tillhör Gud, som
skapat henne och stält henne på den plats, hon
intager i världen; hon bör ej lämna den utan hans
tillåtelse, eller träda ut ur lifvet, utan att hau kallar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
