Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 48
191
Då tyktes det mig, som om världens orenlighet
fullständigt tvättats bort både från kropp och från
själ. Och försjunken i matta, behagliga drömmar satt
jag på ändan af min gamla bastus utskjutande
hörnstock och lät sommarnattens vind svalkande smeka
mig och vagga in mitt sinne i omedvetet famlande
fantasier — medan framför mig låg åkern och ängen
och den lugna sjön och den tysta stranden på andra
sidan.
Min kära, gamla bastu . . .
Nu ämna de rifva ner dess ugn och jämna dess
svarta väggar med jorden . . . Och jag, som just
hade tänkt, att då den öfriga världen skulle stöta mig
ifrån sig, skulle jag draga mig tillbaka (lit för att där
som nätbindare tillbringa mina sista dagar.
En „grundlovsfest" i Köpenhamn.
fiusk student, som år 1808 reste i Danmark,
’fjvi har skrifvit följande intressanta berättelse om en
„grundlovsfest."
Uti en nations lif, likaväl som i individens,
inträffa stundom ögonblick, hvilka blifva af djupt
ingripande betydelse för hela dess framtida utveckling i
lycklig eller olycklig riktning; under sådana stuuder
af brytning kan ofta i en handvändning nedrifvas,
hvad decennier mödosamt uppbygt, medau å andra
sidan ej sällan det mål, som långvariga sträfvanden
förgäfves sökt uppnå, hinnes med ett enda jättesteg.
För det danska folket randades den 5 Juni 1848 en
sådan betydelsefull dag, då det såg länge närda
förhoppningar tillfredsställas; konung Fredrik den sjunde
hade sagt: „mitt folk skall vara fritt," och det var
på denna dag han satte inseglet på sina ord medels
gåfvan af den grundlag, hvarigenom det fria
samhällsskicket infördes i Danmark. Altsedan har
nationen med en glädjehögtid hvarje år firat minnet af
den danska frihetens första dag; det är väl sant, att
de olyckor och förödmjukelser, som varit Danmark
beskärda de sednaste åren, ingjutit eu droppa
bitterhet i fröjdejublet, men tillika har följden däraf blifvit,
att folket, då det förlorat så mycket, lärt sig än
högre värdera den dyrbara skatt, sin grundlag, som
det genom tidens stormar förmått bevara. Med lika
mycket entusiasm firar man därför ännu efter 20 år
sin „gt,uudlovsfest" på många orter i landet och
främst i Köpenhamn. Vid den fest, som därstädes
den 5 Juni detta år firades, hade jag tillfälle att
vara närvarande; och en skildring däraf kan kanske
ej sakna alt intresse, då man erinrar sig, att ett
folks nationela egendomligheter i dess högtidsstunder
framstå i sin måhända klaraste dager.
Redan på morgonen den 5 Juni, en klar och
vacker sommardag, antog det glada och rörliga
Köpenhamn ett högtidligt utseende; ifrån kyrktornen
speltes koralmusik, långsmed gatorna såg man
musikkårer med fanor i spetsen tåga fram, och husen
voro här och där smyckade med dannebrogsflaggor.
Man har beskylt danskarne för att med ett visst
ra-:seri öfveralt, där blott tänkbart är, vilja pråla med
den rödhvita flaggan; och sant är, att man ser den
svaja äfven öfver minsta schweitzeripaviljong eller
pantomimteater. Men hvar finnes väl också en
prydnad, vackrare och mera egnad att anslå de nationela
känslorna, än den „blodröde Dannebrog," som redan
i Danmarks tidigare historia spelat så stor roll, och
hvarom skalderna sjungit så mycket? — Det var
dock först på eftermiddagen, som de egentliga
festligheterna egde rum; såsom på en helgdag
tillstängdes alla butiker, på det att det ej skulle blifva
någon, ej ens den ringaste tjänare, förmenadt att
deltaga i den allmänna glädjen. Högtidligheter af ett
eller annat slag voro anordnade på köpenhanmarnes
mest besökta förlustelseställen, Tivoli, Alhambra m. fl.,
men talrikast såg man dock folkskarorna begifva sig
ut till „Dyrehaven," denna vidsträkta, en bit norr om
Köpenhamn vid Sundet härligt belägna park, som
utgör den mest omtykta tillflyktsort undan stadslifvets
kvalm och dam. Där skulle hufviidfesten med
procession, tal m. m. firas. Inbjuden att i danska
studentkårens leder deltaga i högtiden hade jag sällat
mig till dem, som belägrade bangårdeu, för att
tillkämpa sig en plats i de järnvägståg, som med korta
mellanskof förde passagerare ut till Dyrehaven eller
rättare till den något närmare belägna Klampenborgs
badinrättning. Ej utan svårighet, ty tilloppet af
människor var högst betydligt, lyckades det. Yid Klam-
penborg ordnade man sig i ett lång tåg, hvari deltogo
en mängd föreningar och samfund, däribland äfven
studentkåren, hvarochen företrädd af fanor, många
äfven af musikkårer eller sångarkörer; processionen
satte sig i gång under solhetta och dam till den en
god bit inne i Dyrehaven belägna festplatsen, en
öppen slätt utanför det kungliga lustslottet Eremitagen.
Om man tror, att någotslags stel högtidlighet eller
punktlig ordning utmärkte denna processiou, så
mis-tar man sig då det högsta; tvärtom var därpå
an-lagdt så litet, som möjligt. En person, intagen af den
militäriska ordningsandan, skulle råkat i förtviflan
öfver ett sådant tåg; inga jämna leder, ingen
gemensam takt vid marschen, Hvarochen vandrade ungefär,
som honom lyste. Då och då uppspelade en
musikkår någon nationalmelodi, hvari sångarne instämde,
dock på ett ganska oregelbundet och föga
samstämmigt manér. En finsk student, som är van vid den
precision och hållning, som utmärker vår studentsång,
hvarje gång den låter offentligt höra sig, kunde till
en början ej undgå att frapperas af det ganska
ogenerade sätt, hvarpå den danska studentkåren
exekverade sina sånger; här och där uppstämde några,
gnolade andra en visa, afbröto sig ofta midti med ett
gladt skratt, började ånyo o. s. v. — Men sådan är
det danska folkets natur, det imponeras och förtjusas
ej af högtidlig och konstlad ståt; det älskar att äfven
i det offentliga lifvet få uppträda fritt, trefligt,
obundet af en pedantisk etiketts fordringar. Man hade
särskildt i dag samlat sig ej för att taga på sig en
alvarsam och högtidlig min, utan för att af hjärtans
lust i den grönskande naturens sköte ,,more sig,"
såsom danskarne på eget språk uttrycka sig, för att
med fröjd fira sin frihets födelsedag. Under hela
festens fortgång såg man lika tydligt utpräglad denna
för den dauska nationen egendomliga, om en viss
gemytlighet vittnande, karaktär; mau ser för öfrigt
yttringar däraf öfveralt både i det privata och
publika lifvet.
På Eremitageslätten var upprest en med grönt
smyckad talarestol, och rundtomkring denna församlade
sig deltagarne i tåget samt en talrik människomassa
uppgående till ungefär 15,000 personer. Sedan
Köpenhamns borgmästare öppnat festen, uppträdde efter
hvarandra trenne medborgare, hvilka talte för kungen,
som dock ej var personligen närvarande, för
Danmark och för grundlagen. Det första af talen, som
hölls af öfverrättsadvokaten Röde, var så
karakteristiskt, att jag ej kan underlåta att efter en dansk
tidning litet närmare referera det. Dess lydelse var
ungefär följande: ,,Danska kvinnor och män! Ja
jag kunde gärna säga danska barn med, ej blott
därföre, att vi alla äro barn af vår danska moder, utan
ock, emedan jag ser många barnhufvud titta fram i
lederna. Och så bör det vara; äfven barnen böra vara
med på frihetsfesten. — Godt är det också, att denna
fest inträffar på en sommardag, ty då kan folket gå
ut i den sköna naturen och glädja sig åt dess växt
och frodighet, ocli därvid få ögat öppet för den växt
och frodighet, som jämväl friheten skänker. Det är
mycket bättre, än att männen sitta inne i kvalmiga
kamrar och ensamme dricka frihetens skål, — Alla
böra vara med på frihetsfesten, gamla och unga.
Därför skall också den första hälsningen på denna
dag vara till kungen, ty äfven han må vara med.
Sålänge kungen stod utom eller öfver folket, då
kunde det vara likgiltigt, om han var med eller ej;
men nu, då han enligt vår författning står midt bland
sitt folk, nu må han vara med, med bland folket med
lif och själ, ty historien har lärt, att det äljes går
på tok. Och när vi på denna dag tala till kungen,
må han ej vänta smicker; nej vi blott bringe honom
goda önskningar, önske, att friheten må skänka
tillväxt och kraft åt landet, att den må styrka viljan
och andens gåfvor hos hvar enskild i folket, att ej
blott hans eget ord må gå i uppfyllelse, så att han
blifver en fri konung öfver ett fritt folk, utan att
han också må blifva en lycklig konung öfver ett
lyckligt folk, så att det gamla ordspråket engång må
kunna sägas om honom; god konung är bättre än
gammal lag. Lefve kungen!" Det var okonstladt,
enkelt, till hjärtat taladt, och med lifligt bifall
mottogos äfven talarens’ ord af församlingen. Danskarne
hysa synbarligen ej någon hög tanke om sin
nuvarande konung, men de akta hos honom hans goda
vilja; därför var äfven det lefve, som höjdes, om ej
så synnerligen kraftigt, så dock säkert hjärtligt
me-nadt. De öfrige talarne gåfvo uttryck åt de känslor,
som röra sig i hvarje dansk medborgares själ: å ena
sidan glädje öfver den frihet de ega, erkännande af
det myckna goda den medfört och tacksamhet mot
dess gifvare, men å andra sidan sorg öfver det
olyckliga krig, som bragt så många danske bröder under
främmande ok, en sorg dock förmildrad af hoppet, att
en gång se återupprättelsens stund randas, gälde det
äfven därvid att offra lif och alt för fosterlandet.
Talarne åhördes med lifligt intresse, hvilket då och
då gaf sig tillkänna i ropen: ,.hör, hör" ; och i de
lefverop för Danmark och grundlagen, hvarmed de
slutade, instämde alla närvarande ljudeligen. Emellan
talen afsjöngos af församlingen patriotiska sånger,
hvartill texten i tusentals exemplar kringspriddes.
(Fortsättning följer.)
m
Tolstoi om hungersnöden i Ryssland.
|yj|en berömde diktaren och skriftställaren grefve
Leo Tolstoi har för några dagar sedan i
Moskvabladet „Ruskija Vjedomosti" under rubriken „En
fasansfull fråga" publicerat en artikel om
hungersnöden i Ryssland, i hvilken artikel han på ett
karaktäristik! sätt skildrar den panik, som gripit till och
med den högre ryska societeten; artikeln, som
dessutom innehåller uppgifter, hvilka låta förhållandena
framstå i eu ny dager, liar följande lydelse:
»Äger Ryssland nog bröd för att kniiua föda
sitt folk till nästa skörd? Några bejaka, andra svara
nej på denna fråga, ingen vet det med säkerhet.
Och dock måste man veta det, veta det med säkerhet,
veta det före vinterns inbrott. Det vore
förskräckligt om vi skulle sätta tro till dem, som påstå att
Ryssland eger bröd nog för att mätta alla hungrande
och vi i vår skulle finna att de misstagit sig.
Följderna af ett sådant misstag vore förfärliga. Flere
miljoner hungrande människors död och, hvad värre
är, befolkningens förbittring och raseri. Endast genom
kanonskott kan man varna petersburgarne för Nevans
öfversvämning; men den närvarande nöden är mycket
farligare än öfversvämningen, tydén hotar hela Ryssland.
„Hvad är det ni säger? Ryssland har säd nog",
skrifva ocli påstå vissa personer, ocli de som älska
att få vara i lugn, sätta tro till dem. Men man får
icke tro hvad som säges oöfverlagt ocli endast på
grund af kombinationer då det gäller en sak af så
stor betydelse. Den fara, som hotar Ryssland, ifall
det icke eger bröd nog för de hungrande, är sä
fruktansvärd, att mau icke ens i inbillningen kan
föreställa sig den. Att låta sig nöja med tvifvelaktiga
försäkringar vore således vansinnigt, ja till och med
en förbrytelse. Men är då en sådan fara för handen?
Är det troligt att brödet icke kommer att räcka till?
Följande beräkningar kunna anföras som svar på denna
fråga. För det första har hungern hemsökt en
tredjedel af Ryssland, just den tredjedel, som försedde
nästan hela Ryssland med säd. Kaluga, Twer,
Moskwa, alla nordliga guvernement och till och med de
distrikt, som icke blifvit hemsökta af missväxt, hafva
alltid köpt säd hos dem, som nu själfva äro i behof
däraf. Om vi således antaga att hvarje person
behöfver 10 pud säd och att de hungrandes antal uppgår
till 20 miljoner (ehuru man uppskattat dem till 40
miljoner), så må man dock icke beräkna, att Ryssland
endast behöfver 200 miljoner pud säd för att mätta
befolkningen i de af missväxt hemsökta trakterna,
utan måste man härtill ännu lägga, det brödbehof,
som de angränsande distrikten tagit från dessa
trakter, hvilket sammanlagt representera en summa af 400
miljoner pud säd.
Det är Rysslands fruktbaraste tredjedel som
drabbats af missväxt, den del som alltid försett de två
andra tredjedelarna ined bröd och därför är det
myk-ket troligt att alla skola lida brist därpå. Dessutom
hafva äfven de till Ryssland angränsande staterna
träffats af missväxt och en myckenhet säd redan förts
ur landet. Slutligen finnas i Ryssland detta år inga
förråder af gammal säd. Ryssland befinner sig i samma
läge som fordom Egypten, dock med den skilnaden,
att det här icke funnits någon förtänksam Josef, inga
försiktiga personer, som varit betäukta på att samla
förråder. Däremot är det stor penningebrist i
Ryssland, såväl hos regeringen som bland privata
personer. Under de sju förflutna åren hade vi bröd
nog, men penningebristen blef dock alt större och
af denna orsak var säden redan om hösten
slutsåld. Uuder hungersåret 1840 funnos tillräkliga sädes
förråd i Ryssland, såväl hos godsegare, köpmän som
till och med hos bönder. Men nu har detta bruk
kommit ur modet och ingenstädes finnas nu förråder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
