Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10
LAND OCH STAD.
N:o 10
förutan blir alt vårt vetande endast ett fagert sken,
som glänser på ytan, men lämnar vårt inre tomt och i
andefattigt. — i
Deu, som icke i jämbredd med sin kunskap
känner kärleken växa till det, som är stort och sant, blir ]
aldrig en helgjuten personlighet. i
De unga måste därför kunna föra med ifrån
skolan ut i lifvet icke endast ett förråd af döda
minnes-läxor om namn och siffror och bokstäfver, utan också :
en skatt af ädla känslor, goda föresatser och rena
tankar. —
För att vinna detta mål måste skolan söka
intressera lärjungarne icke endast för det stora, som
historien ställer fram från förflutna århundraden, utan
också för alt det goda, som rör sig i den tid, som
är. —
Bland de sträfvanden i våra dagar, som minst
borde vara främmande för skolan, äro nykterhets- och
djurskyddsrörelserna. Dessa gripa så allvarligt in i
våra åskådningar och vårt tankesätt, att man i viss
mån torde kunna bedöma en persons karaktär efter
den ställning han intager till desamma. —
Nykterhetsrörelsen har trängt in på skolans
område icke endast därigenom, att ett stort antal lärare
slutit sig till densamma, utan äfven genom de
styrandes påtryckning. Så har man föranstaltat om att
all-varsfulla maningsord blifvit anslagna i statens skolor.
Nykterhets vännerna hafva visat djurskyddets
målsmän en god väg till de ungas hjärtan, nämligen
genom skolan. Djurskyddssaken, som också måste hafva
ett fostrande och gagnande inflytande på det unga
sinnet, står dock ännu mångenstädes och klappar på
skolans dörr utan att slippa in. —
Visserligen är det sant, att skolan numera icke
står alldeles främmande för densamma. En och an
nan välmenande lärare gör nog hvad han kan, för
att fästa sina lärjungars uppmärksamhet därvid. Men
skall det blifva uågot värkligt resultat utaf, så
måste så inånga krafter som möjligt sättas i värksamhet.
Genom enig sammanslutning till en kraftig påvärkan
af de styrande från djurskyddsvännernas sida skall
det helt visst blifva möjligt, att lämpliga allvarsord
rörande djurens behandling komma att anslås i alla
skolor och att samtliga lärare förpliktas att lämna
barnen särskild undervisning därom. Detta borde kunna
ske i samband med undervisningen i kristendom och
de naturvetenskapliga ämnena. Bäst vore dock, att
en kortare lärokurs om djurens behandling och
särskildt om husdjurens skötsel genomginges, hvarvid
lämplig anvisning om bättre, slaktmetoder icke finge
saknas. Därigenom skulle man kunna öppua de ungas
blickar för mycket, som nu döljes af okunnighet och
fördomar. Och helt visst skulle man i en snar
framtid få bevittna följderna häraf i bättre vård om och
ändamålsenligare behandling af våra husdjur, i mindre
barbariska slatkmetoder och ett mänskligare
tillvägagångssätt vid jakten och fisket, —
Vi inå icke glömma, att barnasinnet är känsligt
som vax och att tidiga intryck kunna fortvara hela
lifvet igenom. Barnet kan ock gifva anledning till
mycken onödig grymhet mot djuren, och har det väl
blifvit vant därvid i unga år, så blir det snart
för-härdadt för alltid. Af det mot djuren grymma
barnet blir oftast en hård och obarmhärtig människa.
Ur „Djurskyddet".
5måhistorier /rån bygderna.
2. In stassreiso po tan föst
yilodaain.
För Land och Stad af A. J. Nygren.
(En Kveflaksbo berättar om metersystemets
första dag i Vasa.)
Si ä ji po ti viisi, så ja pa varin löödaa rakäl
ti staan niä in pääronseck å in pa suummjölkskånkor
å im smöbytto å vääl nain laka. A hä kååm ja ti
jäär i löödast å.
Ja tåo memmi andä gamba trääkappan, såm ja
i så mång härrans åår ha määtt ii päärona määd åt
bå piigor å mamseldär, liöög å lååg, men tå ja kååm
po tårji saa di ä va tan föst tjilodaain, å poliisan jeeg
ä snuussa å nosa i lassin ett tjilomeetran, liitästickona
å tåkadä gaalnskaap, såm di tenkä böri kåldä bårt
fåltji määd.
A härrskapsfå|tji böra kååm, ein ett tan annin,
å frååga åå mi va in mark liitä kåstar å va priis
ja haa po lakatjilona.
— Hellviti har int na liitrar å tjilor ti säli,
svara ja. Men vil ni ha in kanno suummjölk, elo in
mark smöör, ska ni fåå ett gambä priisi.
KnafFt ha ja liinda liäv uu mi teidä åolin, så
kååm poliisan å saa ja sku bara kast andä gambä
trääkappan antiujin åt helsingland elo tiid pepakåonin
vekser, annos sku di tåfs åm mi.
Nå va ska ja määt teijä päärona määd, saa ja;
int kan ja no fol nyti famsstakan, int, veit ja?
Ga po jääubåodin o tjööp åt di tjilona, saa di.
Nej, fören ja hä jäär, förr tjöö ja heim päärona
tibaak. Nåo haa vi räta tjilona där heim, såm kan
jit päärona. Jitar int stassbåovan i höögmåodi sett
ta rnåot döm, tå ja leggä döm i kappan, sä kann di
fast gnaag ii all ti tjilor di haar i jäänbåodin, måra
ja uu mi.
Sälg ni hu ni veel, saa di, men sii ni teel så ni
int sälgär kapptaals å kanntaals å marktaals, fö tå
ska ni plikt.
Mä ti sama kååm in tjärng å frååga:
Va kåstar meetrin o suummjöltjin?
Ja svara int nainting, fö poliisan ståo breivär.
Höö ni ill, kaar, råopa tjärngiu, va kåstar in
meetä suummjölk?
Tå vend si poliisan til i anna lass å ja svara åt
tjärnjin:
Ja sälj är int na meetrar, mensk, men vill ni
bi-taal trätifem peun fö trii ståop, så draain åå med ä.
Jaa nå, slåå hiid ä, viska tjärnjin, så ska ja ta ä.
Sedan kååm in härr å frååga:
Va tagä ni fö lakan?
Jaa, svara ja, ä ji int så gått ti sej; åm ja ska
sälg döm ett liitran elo meetran, tå vaal di dyyr, fö
tå mått ja ett in liitästicko po jäänbåodin, men vil
an ta heila knippon, så vaal di biili.
Tå böra härrin skratt å saa hä kuippona höört
int ti nyyviktriu å huld å påå å spetaakla memmi
tärt ja tenkt ja sku mått jiv an mä lakan in pa
liitrar kring öörona, så di skua vaali in tjilo lengär —
fö lang va di förnut.
Oudä tjämjiin såm tåo summjölkokannon kååm
jyst i ti sama löipand ti baak å håksa ön sku a
bi-hööva lakan å, å så slengd ja åt ön heila knippon.
Tå böra ja staa å klåå mi i huvo va ja sku ta
mi teel mä smöri, för alt fålk brååka bara åm tjilona,
men ti sluut viska ja åt in fruu, hä ön sku fo spått
mi mitt i bläson åm int bytton veegd halv fjääl mark,
fö tjärnjin miin veegd ön där heim, så åin ön sku
vil tag ön såm ön va, sku ön fo ön ti åtoti penn
martjin. A så leiss slapp ja ön, fö ja såå så arg
uut, så fruuin va tvungen ti tråo va ja saa.
Päärona va int e väärt ti teuk jää na viidari
handil määd, annan ja jeeg in ii in båod fö ti tjööp
åpp na sjickningar.
— Fåår an tjööp kaffi å såkri na meir? frååga
ja båokhåldarin.
— Hååja, saa an.
— Va kåsta martjin, frååga ja.
— Int sälgä vi na marktaals meir, saa an, men
ni kan fo in tjilo.
— Jasså ni haar tjilona jäär å, saa ja, ä va
no faan tå int an ska fo in reidi mark k aff na meir
helder, annan an ska mått ha si tjilona åm an veel
elo int. No ska an int spetaakäl mä in vesk mensk,
uutan veeg åpp åt mi in halv mark kaff. Di a stjicka
ett memmi, så int ska ja tjööp åt mi stjölv. Nåo
föstaa ni, hä int kan ja kåm heim mä tjilona, tå ja
ska hav in halv mark.
Hur au ståo å tjinna memmi, fee an mi ti ta
ett na sårts tjilovikt ti sluut å tå sku e bjee ti böri
bitaal.
— Dågä teijä gambä pengan na meir? frååga ja.
— Jåo, ti dågä ti, saa an.
— Endå ä va meir åndär hä. Men e räckä no
fol int leng, hä; rätt no in daa ska e no fol va na
sårtäs tjilomeetäpengar, ti narr böudrin määd, men
ta faan ja tå kämbär ti handil kaffi na meir, kåm
ihååg hä, saa ja å smala ååv uut.
Ja vaart så reint raasandis arg po ondä
stass-reison, tå ja int kunna sälg pääronseckan miin fö i
dä sama meetrasi å liitrasi di haa si föri, så ja tåo
mi in rama fyllo, så ä rijåol mi i skallan tå ja kååm
, heim, såm di sku a haldi påå å slaiji mi mä bara
tjiloviktan i huvo.
Å ja jivä mi jemt jääven på, hä tjärnjin fåå
freist faa tiid nesta gang, int ska di spetaakäl mä
mee na mång gängor innan ja fåå leidon.
Om lungsotens aftagande.
uOför något mer än ett år sedan, hösten 1890,
<Jjrøt> spred sig som en löpeld kring hela
jorden ryktet att ett botemedel mot
lungsoten blifvit funnet. En lärd
medicineprofessor i Berlin, Robert Koch, hade, hette det,
lyckats framställa ett läkemedel, som egde
kraft att förstöra de små baciller, hvilka
alstrade den farliga sjukdomen. Det höjdes ett
tusenstämmigt fröjdeskri öfver hela världen:
funnet — vunnet! Till Berlin! — Och till
Berlin strömmade otaliga skaror af sjuklingar:
beklagansvärda unga varelser, som trott sig
dömda till en snar och säker död, men som nu
vågade blicka en ljusnande framtid till mötes;
män och kvinnor, redan nästan tärda till döds
af den fruktansvärda sjukdomen, men ändock
sporrande sina sista krafter i det förtviflade
hoppet att ännu blifva räddade.
Några månader senare visste man att alt
varit falskt allarm. Tillfälliga förbättringar i
sjukdomstillståndet hade det nya läkemedlet
kunnat värka; någon säker bot bragte det icke.
Men den väldiga, öfver hela världen
utbredda rörelse af glädje och hänryckning, som
hälsade den förmenta stora upptäkten, dessa
enorma skaror af sjuklingar, hvilka vid
budskapet därom riktade sin färd, eller, där detta
var omöjligt, sina böner om hjälp till den
tyska hufvudstaden, visa att lungsotens
bekämpande är vår tids kanske viktigaste uppgift på
läkekonstens område.
Skall mänskligheten blifva tvungen att
bida i ovärksamhet, tils ett snille och en
lärdom, större än professor Kochs, skänka oss
ett nytt, värkligen osvikligt medel?
Ett nekande svar på denna fråga gifver
den framstående svenske läkaren professor Ourt
Wallis i en nyligen skrifven allmänfattlig
uppsats om lungsotens aftagande. Medan man på
ett håll inom läkarvärlden arbetar på att böta
redan utbrutna sjukdomar, söker man på ett
annat finna sättet att hindra sjukdomarnas
utbrott. Och på denna väg hoppas man en gång
kunna kufva lungsoten. Men den boten
kommer icke med ett slag. Dem som nu lida af den
hemska sjukdomen kan den ju icke bringa
någon hjälp; den är en bot för ofödda släkten.
Lungtuberkulosens (lungsotens) statistik,
säger professor Wallis, visar oss från alla
kulturländer ett anmärkningsvärdt faktum. Den
är långt vanligare i städer än på landsbygden,
vanligare i de större städerna än i cle mindre.
Några siffror från olika länder skola visa detta.
Innan de meddelas, må en liten upplysande
anmärkning göras. Man har allmänt kommit
öfverens om att beteckna den dödlighet, som en
sjukdom förorsakar, genom att uträkna, huru
många individer af 1,000 lefvande i ett samhälle
årligen dödas af sjukdomen; med andra ord:
man räknar ut huru många den dödar pro
mille (%„). . .’
I England förekom enligt statistiken för
åren 1859— 69 lungsoten i de grefskap, som
hufvudsakligen idkade åkerbruk, långt mindre
utbredd än i dem, i hvilka de stora handels- och
industristäderna voro belägna. I de förra dogo
1,2—2,2 °/oo af befolkningen årligen i lungsot,
i de senare 2,7—8,3 °/00, således cirka 50 °/0 flera
dödsfall af lungsot i de senare. I Danmark
visade dödlighetsstatistiken för 1876—83 med
afseende på lungsoten följande siffror: i
Köpenhamn 3 °/oo årlig lungsotsdödlighet, i 5 större
städer på 12,500—25,000 invånare,
hufvudsakligen idkande handel och industri 2,63 %o> i 24
smärre städer på 3,400—9,000 invånare, hvilka
hufvudsakligen idka åkerbruk, 2,27 °/0o och i ^e
35 minsta, mest landtliga städerna, af hvilka
en mängd knapt kunna kallas annat än större
byar, uppgick denna dödlighet till endast ’2,12
°/00. I Sverge visade sig under åren 1870—78
lungsotsdödligheten uppgå i Stockholm till
omkr. 3,8 °/00 medan den 1 de öfriga städerna
utgjorde i medeltal endast omkr. 2,5 °/oo-
Altså: större städer, mera lungsot.
Amerikanaren Davis skrifver 1878: „Tätt
sammanpackade byggnader och ökad
anhopning af befolkningen hålla på att föröka
lungsotens förekomst i vårt land i oroväckande grad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
