Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Nej se, sade Rosenröd, där sitter ju
dvärgen igen!
Och verkligen, där satt den lille mannen
framför en klipphåla och hade brett ut alla sina
skatter på berghällen för att få se dem skimra i
den nedgående solens strålar.
Men då han fick se Snövit och Rosenröd, blev
han rasande. Han tyckte aldrig om, att någon
människa fick syn på hans skatter, och ännu
mindre, att någon upptäckte hans klipphåla. Och
han skulle aldrig ha brett ut sina klenoder, om
han trott, att någon kunde komma så sent på
den ödsliga vägen.
— Jaså, ni går här och lurar på mig, era
eländiga slynor! skrek han. Men jag ska ge er
för det!
Och därmed tog han upp stora stenar och
kastade efter de två systrarna i hopp att kunna
slå ihjäl dem, så att den hemlighet, som de
upptäckt, icke skulle bli uppenbarad.
Snövit och Rosenröd sprungo förskrämda
därifrån. Men tätt intill deras huvuden susade
stenarna. Och i sin stora nöd tryckte då Snövit
ett blad av den vita rosen, som hon bar, till sina
läppar och ropade:
— Vita Björn! Vita Björn!
Och Rosenröd tryckte ett blad av den röda
rosen, hon bar, till sina läppar och ropade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
