Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
67
I allmänhet är denna alldeles allmänna både
vilja och förmåga att vid alla högtidliga tillfällen
rycka fram med dikter dussintals, ett märkvärdigt
drag i tidslynnet. Det bevisar ä ena sidan, att
poesin ingalunda var missaktad af allmänheten,
utan tvärtom mycket älskad och värderad, att
tiden således icke var alltför prosaisk, såsom man
vanligen föreställer sig den; å andra sidan, att det
var ett lägre slag af poesi, tillfällighetsdikten, som
förnämligast omhuldades, således att den
betraktades blott såsom vederqvickelse och prydnad tör
det enskilda lifvets högtidsstunder. Oaktadt den
allmänna hågen för poesi, måste man icke hafva
haft särdeles hög tanke om densamma, emedan
snart sagdt hvar och en, vare sig med eller utan
naturlig fallenhet för konsten, trodde sig kunna
våga försöket att fabricera verser och underställa
dem allmänhetens granskning. Derföre sågo ock
jemförelsevis fil betydande poetiska verk af länge
bestående värde dagen på denna sä flitigt
poetiserande tid. Ungefär dylikt är förhållandet med våra
dagars sällskaps-spektakler; de utvisa väl mycken
lust för, men ingalunda någon hög tanke om
skådespels-konsten, kunna icke heller framkalla några
skådespelare med talang.
Troligen har Abo aldrig någonsin, hvarken förr
eller sednare, haft ett sådant öfverflöd på
versmakare, som vid tiden omkring 1690.
Begrafnings-skrifterna hade nästan utseende af poetiska
kalendrar, disputationerna voro likaså väl utstyrda med
diktförsök. Isynnerhet är detta fallet med
graf-skrifterna öfver biskop Gezelius, som utgöra en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
