Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82
I)e stolta skuggor vandra
från längst förflydda dar,
Der Auras vågor välta,
der Erstan svallar klar,
Der hvarje tum af marken
har druckit ädelt blod
Och höga minnen tala
om bergfast mannamod.
tz.
Till stjernan.
Vare du helsad! du, som uppå min ensliga
vandring,
Skänker mig glädje och hopp, skänker mig mod
och tröst!
Natten var kulen och mörk och moln öfver
himmelen drogo,
Tunga som tårar af sorg, hemska som sagornas troll.
Men då jag såg ditt tindrande sken, då spreds som
en ljusning
Vidt öfver himmelens rymd: mörkret förskräckte
ej mer. —
O! huru mäktar ej så den minsta stråle af ljusning,
Gifva förklaring och frid äfven åt grafvarnas natt! —
Säg mig! Hvad är du väl dock, du klara stjerna
derofvan ?
Är du af evighet tänd blott för att lysa min stig?
Är du en himmelsk fyr, som Skaparn satt till att leda
Öfver det villande haf irrande seglares färd?
Är du kanhända ett hem för sälla himmelska andar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
