Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
69
Vi gä upp till byn, mon irra vi oss? Stå vi verkligen
på fast mark ocli se eu by? Befinna vi oss ej snarare midt
ibland en flottilj af fartyg, hvilkas sirligt utskurna, än ßrgylda
än målade namn, vi tydligt kunna urskilja? Nej vi irra oss
icke. Vi stå på fast mark och upptäcka till vår förvåning
öfver hvarje dörr, qvaruarnes och uthusens icke ens till
for-glömmandes, ett namnbräde, som förut tillhört något fartyg.
Sorgliga rester af de fartyg, som förolyckats bland dessa skär,
utgöra do för Jurmobon kära minnen af ett bastant nappatag
med hans goda vänner, vågorna och vinden. Ty då stormen
rasar, åskan rullar och hafvet dånar, då är allt hvad lif och
anda har på Jurmo i rörelse. Qvinnorna gå rundt omkring
ön att se om ej hafvet möjligen kommer ihåg sina vänner
på stranden med någon gåfva och männen samlas med sina
kikare for att söka upptäcka om någon seglare, som råkat
ut for ovädret, skulle synas. Synes då när ljungelden for ett
ögonblick lyser upp hafvet, något fartyg, som af stormen
drifvits ur sin kosa och forvillat sig in bland bränningarna,
då vet Korpobon att hjelp behöfves och är äfven genast färdig att
lemna den. Han skjuter ut sin båt och sedan han läst sitt
„Fader vår", kan ej stormen, oj hafvet, ej den lifsfara han
hvarje ögonblick sväfvar uti, inge honom någon fraktan. Väl
förtrogen med hafvet, träffar honom ock ytterst sällan någon
olycka under hans djerfva färder. Med säker hand styr ban
sin båt, trots mörker och storm, emellan bränningar och
vrakspillror och mången skeppbruten har i hans torftiga
stuga vakuat upp till nytt lif ur den dvala hvari hau
försjunkit uuder sina förtviflade ansträngningar bland do rasande
vågorna. Otaliga äro do tårar här flutit af glädje öfver den
lyckliga rädduingeu och talrika de tackoffer här höjts till
llonom som råder öfvor lif och död.
Också finnos det ingen bland männen på denna ö, på
hvars bröst man ej skulle se, då han är iklädd sin helgdags-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
