Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Avelsmetoder ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Avelsmetoder
Avena
blir inavelsdegenerationen mycket stark och upprepad
parning mellan närbesläktade individer kan efter
några få generationer leda till stammens förintande.
Om däremot utgångsmaterialet är fritt från sådana
dolda anlag, kan stark inavel bedrivas utan
uppträdande av degeneration.
Det är mindre risk att bedriva fortsatt avel med ett
redan förut inavlat material än att börja från början.
Om inavel bedrivits med gott resultat, finns ingen
anledning att avbryta densamma, utan man kan
tryggt fortsätta på den inslagna vägen, ty detta visar,
att djurmaterialet var bra i arvshänseende. Vissa
djurslag, exempelvis höns och svin, förefalla att tåla
inavel sämre än andra, såsom nötkreatur och getter.
Detta kan möjligen bero på att våra
nötkreaturs-och fårraser redan förut inavlats i större utsträckning,
än fallet är med höns- och svinraserna. I Förenta
Staterna har man emellertid bedrivit den starkast
tänkbara inavel med svin och höns, nämligen broder
och systerparning, under 8 generationer i följd, och det
förefaller som om man lyckats uppdraga
inavelsresistenta linjer, vilka utan risk kunna underkastas
fortsatt inavel. Olika linjer inom samma ras kunna
dock i detta avseende förhålla sig synnerligen olika.
Inavelns värde som förädlingsmetod ligger däruti,
att den leder till homozygoti, och detta sker desto
hastigare, ju starkare inaveln är. Häri ligger denna
avelsmetods både fördel och fara, ty den leder till
homozygoti lika säkert för både goda och dåliga
anlag.
För att erhålla ett mått på inavelsgraden brukar
man beräkna s. k. inavelskoefficienter. Flera olika
beräkningsmetoder har föreslagits, men vanligen
till-lämpas Wrights metod, som grundar sig på
minskningen i heterozygoti till följd av inaveln.
Inavelskoefficienten för en helsyskonparning är 0,25 och för
en halvsyskonparning 0,125, vilket anger att
hetero-zygotien genom sådana syskonparningar i genomsnitt
minskat med 25 resp. 12,5 %.
Om man konsekvent tillämpar helsyskonparning
under ett stort antal generationer i följd, medför
detta en uppspaltning av det ursprungliga
heterozy-gota djurmaterialet på ett antal sins emellan olika
men var för sig homozygota linjer. Redan efter 8—10
generationers helsyskonparning har en stark
differentiering mellan linjerna och en ganska hög grad av
homozygoti uppnåtts. Om man parar en tjur med sin
dotter och senare med dotterdottern o. s. v. överföres
avkomman så småningom till tjurens genotyp; man
utför i detta fall en genomgående korsning med tjuren.
En sådan upprepad återkorsning av avkomman till
fadern eller modern kan beräknas ge goda resultat,
om fadern redan förut visat sig ha en säker
nedärv-ningsförmåga beträffande värdefulla egenskaper, men
under andra omständigheter är det icke tillrådligt att
använda denna avelsmetod i det praktiska
avels-arbetet.
En fjärmare släktskapsavel, t. ex. mellan
halvsyskon eller kusiner, medför mindre risk men leder
också långsammare till homozygoti. Vanligen
föredraga djuruppfödarna den fjärmare släktskapsaveln
framför den mest intensiva, och denna försiktighet
är i regel befogad. En intensiv inavel bör aldrig
tillgripas utom i sådana fall, där man känner sig
övertygad om att djuren säkert nedärva sina goda egenskaper
och icke bära några svårare svaghetsanlag.
Om man korsar inavlade linjer eller stammar med
varandra, erhålles vanligen en tydlig
korsningsvitalitet i Fi; snabbare tillväxt, bättre fruktsamhet och
motståndskraft mot sjukdomar o. s. v. Detta beror
därpå, att var och en av de inavlade linjerna är
liomo-zygot beträffande en del fördelaktiga och en del
ofördelaktiga anlag, men i allmänhet har icke
homozygoti uppnåtts för samma anlag inom båda linjerna,
och vid sammankorsningen erhålles därför en
komplettering; ett flertal goda anlag sammanföras och orsaka
vitalitetsökningen. Inavelns resultat, de må vara goda
eller dåliga, brytas alltså, då de inavlade djuren korsas
med annat material. Det är ingen risk att använda
inavelsdegenererade men fortplantningsdugliga djur för
parning med obesläktade, d. v. s. i utavel ■— inavelns
motsats — ty de arvsfaktorer, som orsaka
inavelsdegenerationen, äro i regel recessiva, och vid parning
med obesläktade djur sammanföras de i allmänhet
med motsvarande dominerande anlag och mista
därvid sin vitalitetssänkande verkan. På grund av att
icke blott de ofördelaktiga utan även de fördelaktiga
resultaten av inaveln upphävas genom korsning med
andra linjer eller stammar (s. k. bloduppfriskning),
bör man utföra sådan korsning med stor försiktighet,
så att nedärvningssäkerheten icke onödigtvis brytes.
Då inavlade djur användas i utavel visa de i regel
stor nedärvningssäkerhet. Man brukar kalla denna
»genomslående förmåga» för individualpotens.
Inaveln medför i regel en ökad utslagsprocent av
mindervärdiga individer. Det är omöjligt att
allmängiltigt fastslå, vilken inavelsgrad, som är lämplig
eller ofarlig att använda. Vid ali släktskapsparning
bör man noga ge akt på resultatet för att därav draga
slutsatser angående möjligheten att bedriva en
fortsatt inavel.
En planlös inavel är förkastlig. Man bör aldrig
börja inavel med dåliga djur och, där man är osäker
om djurens avelsvärde, bör inaveln, om den kommer
till användning, bedrivas med stor försiktighet.
I. J-n.
Avelsstationer, se Fjäderfäavelsförening, Sveriges,
Avena, se Havre.
51
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
