Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Baljväxter ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Baljväxter -
ändring i födans sammansättning. Ärter ätas nu
mindre än förr. Emellertid äro ovanstående siffror såtillvida
missvisande som de endast hänföra sig till trindsäd i
renbestånd. I blandsäden, som på senare år starkt
tilltagit, ingår en icke ringa del B. Trindsäden har på
grund av sin höga äggvitehalt stor betydelse för vår
äggviteförsörjning, vilket bl. a. tog sig uttryck i ökning
av trindsädesarealen under världskriget. Under nu
pågående krig har ärtarealen likaledes ökats.
Som grönfoder odlas av trindsädesslagen särskilt
ärter och vicker i stor utsträckning i blandning med
havre.
Bland vallbaljväxterna kunna främst nämnas
klöver-och lucernarterna, vidare gigel, getväppling,
sötväpp-ling m. fi. Som gröngödslingsväxt har i vårt land
särskilt lupin kommit till användning.
B. kräva i allmänhet eller trivas i varje fall bäst på
jämförelsevis kalkfri jord. De behöva ej gödslas med
kväve men kräva rik tillgång på fosfat och kali.
Understundom kan det dock, t. ex. på kvävefattiga jordar
vara berättigat med en mindre kvävegiva under den
s. k. hungerperioden, d. v. s. tiden innan
bakterieknölarna utbildats. F. ö. hänvisas beträffande jord
och gödsling till de enskilda arterna. För ett
tillfredsställande resultat av baljväxtodlingen fordras
givetvis, att jorden innehåller erforderliga
baljväxt-bakterier; om så icke är fallet, tillföras bakterier antingen
med jord eller genom särskilda bakteriekulturer
(jord-ympning*). H. O-d.
Baljväxtkultur, se Baljväxtbakterier.
Baljväxtstråsädesblandning, se Grönfoder.
Baljväxtträda, se Träda.
Balkplöjning, se Plöjning.
Ball, se Hov.
Balitramp, se Hovsjukdomar.
Balsampoppel, se Poppel.
Baltiska moränen, se Lösa avlagringar.
Bandgräs, se Rörflen.
Bandmaskar eller binnikemaskar (cestoder) förekomma
i husdjurens tarmkanal. En B. utgöres av flera till en
koloni förenade platta leder, vilka utvecklas från ett
gemensamt huvud. Till bandmaskarna räknas två
släkten, Taenia och Diphyllobothrium. Bandmaskens
huvud (scolex) har hos det först nämnda av dessa
släkten fyra sugskålar, hos det sistnämnda två
suggro-par, vilka tjäna som fasthållningsorgan, så att parasiten
kan fästa på tarmslemhinnan. Huvudet fortsätter
bakåt i en oledad hals. Från denna bildas genom
knoppning ständigt nya leder (proglotider), varigenom
slutligen en hel kedja uppstår. De bakersta lederna
äro de äldsta och även de största och innehålla mogna
ägg. Proglotiderna göra sig fria och avgå med träcken.
När äggen upptagas av en lämplig djurart —
mellan-värd — utvecklas i denna bandmaskens okönade
- Bandtång
förstadium. I värddjurets matsmältningskanal bildas
först ett embryo, som genomborrar tarmväggen och
vandrar ut i olika organ. Hos vissa bandmaskarter
utvecklas mellanstadiet till en vattenklar blåsa, s. k.
blåsmask eller dynt. I varje sådan blåsa utvecklas efter
någon tid en eller flera knoppliknande bildningar,
vilka utgöra huvuden för nya bandmaskar. Om nu
blåsmasken upptages av ett annat djur, så kan den i
värddjurets tarmkanal utvecklas till en ny bandmask.
B. hos människa.
Taenia solium blir 4 m lång. Om svin förtära ägg,
som avgå med människans avföring, utvecklas i svinets
muskulatur blåsmaskar, vilka kallas dynt. Människa,
som förtär sådant dynthaltigt svinkött, vilket icke
blivit tillräckligt upphettat, får B.
Taenia saginata blir 10 m lång. Blåsmasken
förekommer i muskulaturen hos nötkreatur — vanligast
i hj ärt- och tuggmuskulaturen — och kallas nötdynt.
Nötdyntet liknar svindyntet och är ofta mer eller
mindre förkalkat. Om människa förtär rått nötkött,
som håller dynt, utvecklas B. i hennes tarmkanal.
Bothricephalus latus blir upp till 9 m lång. Den
anträffas hos människor i vissa kusttrakter och stundom
hos hund. Den anses ha två mellanvärdar. Ett
utvecklingsstadium har man träffat hos vissa fiskar,
som abborre, gädda, lake och sik.
B. hos hund.
Echinococcus granulosus är endast 4—5 mm lång
och består av 3—4 leder. Blåsmasken (Echinococcus
polymorphus) förekommer hos människa, nötkreatur,
får och svin i lever, lungor och andra organ. Dessa
blåsmaskar kunna bli mycket stora och orsaka svåra,
ofta dödligt förlöpande sjukdomar.
Taenia hydatigena blir upp till 4 m lång. Blåsmasken
(Cysticercus tenuicollis) anträffas under bukhinnan hos
nötkreatur, får och svin.
Taenia multiceps blir intill 1 m lång. Denna
blåsmask (Coenurus cerebralis) utvecklas i hjärnan
framför allt hos får och ger upphov till s. k. kringsjuka*.
B. hos växtåtare.
Av största betydelse är här Taenia (Monezia)
expansa, som förekommer hos mindre idisslare, framför
allt hos får, där den kan bli över 10 m lång och hos
unga får orsaka sjukdom. Mellan värden är ännu ej
känd.
B. orsaka ofta hos husdjuren avmagring trots god
foderlust samt blodbrist och i långt gångna fall allmän
svaghet och digestionsbesvär. N. L.
Bandsådd, se Sådd.
Bandtång, grästång, sjögräs (Zostera marina
fam. Potamogetonaceae) är en vid nordatlantiska och
67
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
