Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bensol ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bensol
Beredningshuggning
Bensol är det enklaste s. k. aromatiska kolvätet*
(C6H6). Det är en eldfarlig, färglös vätska av
karakteristisk lukt, som brinner med starkt lysande och
sotande låga. B. bildas i stor mängd vid gas- och
kokstillverkningen och tillvaratages genom gasens
avkylning och kompression. B. har synnerligen stor
användning som utgångsmaterial för framställning av
nitro-bensol, anilin, anilinfärgämnen, indigoblått och många
syntetiska läkemedel. O. S-g.
Benspatt, se Exteriörbedömning.
Benstomme, se Skelett.
Benställning, se Exteriörbedömning.
Benved (Evonymus europaea fam. Celastraceae) är
en större buske med fyrkantiga kvistar, lansettlika
motsatta blad, grönaktiga blommor och ljusröda
kapslar, med ett frö i varje rum, omgivet av ett
orange-rött fröhylle. B. är inhemsk i södra Sverige och ofta
planterad. Veden finner användning på grund av sin
hårdhet.
Benvävnad, se Ben.
Bepudring, se Skadedjursbekämpning.
Berbcrin, se Berberis.
Berberis, surton (Berberis vulgaris) är en ofta ganska
stor buske med trespetsade bladtornar på
långgrenarna, lansettlika sågade blad på kortgrenar, små gula
blommor i klasar och röda starkt sura bär. Genom
förvildning har den länge varit allmän i södra (utom
Skåne) och mellersta Sverige, där den också mycket
odlades, dels som prydnadsbuske, dels för bärens skull,
vilka användes som surrogat för citron eller till
syltning. Att detta icke gäller numera, beror på att man
kommit till insikt om att den starkt bidrar till
spridning av svartrost på sädesslag och andra gräs. Detta
förhållande misstänktes redan ganska tidigt, och
ansatser till utrotning av B. förekommo i flera länder, om
än åtgärderna ej företogos med erforderlig energi. Den
tyske botanisten de Bary klarlade emellertid 1865
otvetydigt, att den röda rosten (aecidier) på B. ger
upphov till sporer, som i sin tur alstra svartrost på
gräs, och nu började man mera allvarligt tänka på
lagstiftning om buskens utrotande. De lagar, som i
flera länder utfärdades, blevo dock av ringa betydelse,
då de ej strängt nog tillämpades, och då de efterhand
föllo i glömska. I Danmark, där så varit fallet med
berberislagen av 1869 och där odling av busken allmänt
förekom, ehuru den där knappast förvildats, uppträdde
fortfarande svåra svartrosthärjningar, vilket
föranledde E. Rostrup att energiskt arbeta för
genomförande av en ny, betydligt strängare lag, och en sådan
antogs också 1903. Resultatet har också blivit mycket
tillfredsställande, och större svartrostangrepp
förekomma nu knappast i Danmark. I vårt land ha vi
sedan 1918 en berberislag (ändrad 1933), tillkommen
huvudsakligen på initiativ av E. Henning, men som
Berberis.
dock för sin tillämpning är beroende av de olika
hushållningssällskapens beslut. Detta i förening med
buskens ytterligt ymniga förekomst i vissa delar av
landet gör dock, att den ännu icke på långt när kan
sägas vara utrotad hos oss. Tillsynen torde också
mångenstädes ej vara tillräckligt noggrann, och t. o. m.
planterad B. kan nog fortfarande ses. Åtskilliga av
släktets många arter, särskilt en del ostasiatiska,
angripas dock icke av rosten och få obehindrat odlas.
Detta gäller dock icke om den s. k. blodberberis,
utmärkt av anthocyanfärgade (mörkröda eller gulkantade)
blad, vilken är lika mottaglig som den grönbladiga
formen. Veden av B. är gul och kan användas till
färgning. I rotbarken finnes en starkt giftig alkaloid,
berberin. Av det närstående släktet Mahonia odlas
några arter, särskilt M. Aquifolium, ofta felaktigt
kallad järnek, med ständigt gröna, tandade, parbladiga
blad, gula blommor och blå bär, ganska allmänt. Hos
denna förekommer rosten blott på bären. H. G. S.
Berbiska hästen, se Hästraser.
Beredningshuggning, en skogsavverkningsform, genom
vilken i ungskog kvarstående äldre träd (överståndare)
borttagas. En del anse B. även omfatta avverkning
av sådana äldre träd, som skulle taga skada av att
kvarstå. Överståndare utgöras vanligen av gamla,
kvarstående fröträd. Dessa hindra i regel de
närstående ungträdens utveckling i högre grad ju
närings-fattigare och torrare marken är. För att ernå jämnhet
i den uppväxande skogen böra därför överståndarna
borttagas. Ju längre man dröjer med dessas
avverkning, dess större skada åstadkommes på ungskogen
vid fällning och släpning. För att minska skadegörelsen
bör fällningen ske så, att stockarna kunna utsläpas
rakt ut till närmaste basväg. Om plantskog nedtryckes
av det kvarliggande grenverket, måste upphuggning
78
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
